Alla inlägg under juni 2010

Av nobimbosallowed - 30 juni 2010 22:25

Jag kan inte gå och lägga mig. Jag kan inte slappna av. Min händer skakar fortfarande. Min puls syns inte - men känns på halsen. Jag kan utan att lägga fingret på säga att jag har 37 slag/30 sek= 74 slag/min. Inte onormalt högt. Men onormalt hårt.


Som jag skrivit om tidigare så har jag levt i en oerhört våldsam relation. Där jag utsattes för hot och både fysiskt och psykiskt våld. Den som inte varit utsatt för det kan aldrig förstå. Skräcken, dödsångesten, rädslan, den ständiga oron, bristen på tålamod, utmattningen, att rycka till i hela kroppen vid minsta oväntade ljud, att kontrollera dörrens lås 10 ggr, att lämna en liten lampa tänd, att sova med två telefoner vid sängen.


För min del är det hela över. Någon garanti för det har jag inte. Men jag har, efter mycket arbete, lärt mig att leva i nuet och inte åter låta honom ha makten över mitt liv.


Idag inträffade något hemskt på mitt jobb. Ingen annan förstod. Jag förstod efter fem sekunder. Inte för att jag är så jävla smart i jämförelse mot mina kollegor. Utan för att jag känner igen allt! Charmen, manipulationen, den onödiga detaljrikedomen, negligerandet av sin fru. ALLT!


En man kom in och behövde ett intyg för sin fru. Hon behövde styrkta uppgifter till en annan instans. Inget konstigt. Det händer ofta. Men när mannen plötsligt börjar formulera sina påståenden till mer frågeställningar som rör hennes adress så började jag starkt ana oråd.


Jag kände hur mina fingrar började skaka.

Jag kände hur mitt leende byttes ut mot en hård dömande blick.

Jag kämpade allt vad jag hade för att fortsätta vara proffesionell.

jag ställde påhittade frågor som jag enligt påhittad praxis var tvungen att ställa. Han blev mer och mer detaljerad, men trots det mer och mer diffus.. Jag fattade precis!


Jag drog till med en vit lögn om att jag skulle gå in i ett dokument för att kolla sekretessregler. Sådana finns inte mot äkta hälfter. Men det vet inte han. Istället kollade jag upp hennes adress.


Den nuvarande var en vanlig - så vitt jag kan se.

Men hennes gamla adress var hos kriscentrum för kvinnor.


INGEN bor där frivilligt. INGEN bor där utan skäl. Jag gick till min kollegas rum och berättade vad som hände och gick sedan ut och sa att jag pratat med min chef (han vet ju inte vår rangordning) och att vi inte fick lämna ut intyg innehållande personuppgifter pga sekretess.


Han fortsatte att "charma" mig om onödigt detaljerade stories om hur snäll men slarvig hon var etc etc. Men han hade ingen bra förklaring till varför han inte mindes hennes våningsplan - trots att de är gifta...


Han gick. Leende - men så klart oerhört missnöjd och frustrerad. Han hade ju inte makten. HON hade den. Hon kunde dölja saker för sin våldsamma kontrollerande man.


Jag fick telefon. I ögonvrån såg jag att mannen var tillbaka och stå och prata med en annan kollega som kommit in. Jag kunde inte avbryta mitt samtal. Min kollega förstod att något var fel eftersom jag inte gett mannen upplysningen han begärde - men inte vad så han talade om fruns adress och telefonnr. Eller snarare bekräftade det maken bara ville dubbelkolla. För dumma är de inte våldsmännen. Strategiska, planerande och manipulativa. MEN kollegan misstänkte ändå att något inte var helt hundra och begärde i alla fall en fullmakt från hans fru för att få ut upplysningarna.


En fullmakt? Tanken var god. Men vad hjälper det? Att förfalska sin partners namnteckning skulle de flesta av oss fixa galant.


Han kom inte mer idag. Jag var stirrig, orolig, okoncentrerad och skakig hela eftermiddagen.


Jag försökte, utan att avslöja min egen erfarenhet, förklara faran i det hela. Men det gick inte ända in. Har man aldrig levt i ett sjukt, våldsamt förhållande så kan man inte sätta sig in i det, inte förstå. Han tyckte att manne verkade jättetrevlig men något disträ, och att det nog inte var så farligt.


DE ÄR TREVLIGA!!!! DE ÄR CHARMIGA! Herregud, det är ju det vi faller för! Det är väl ingen som örfilar upp en tjej på första dejten? Eller tjugonde? Det tar lång tid för dem att börja slå. Men gudarna ska veta att de gör ett utmärkt förarbete!


Ingen insåg på riktigt allvaret. Den välbekanta rädslan låg som en betongklump i bröstet. På väg hem ringde jag kvinnojouren. De kan ju inte lämna upplysningar. Men JAG kan lämna upplysningar till dem - som de kan använda. Inget svar. Middag hos bekanta. Då kan man inte prata kvinnofrid så telefonen stängdes av. jag kan inte skryta med att jag var sprudlande ikväll. Precis som förr. Jag log. Samtalade. Men något hjärtligt eller engagerat hade jag inte att bjuda på. 


Nu har jag kommit hem. Jag kan inte släppa det. Jag har ringt kvinnofridslinjen för att få råd. Det fick jag. Bra råd. Kloka råd. Och dessutom bekräftade de alla mina misstankar. Hans beteende var typiskt för en kvinnofridskränkare.


Förhoppninsvis får jag med mig övriga kollegor i laget att anta policyn kvinnofridslinjen föreslog - även om våra uppgifter rent juridiskt inte är sekretessbelagda.


Förhoppningsvis är detta en kvarskrivningsadress och hon bor inte alls där.

Förhoppningsvis behöver jag inte läsa om en dödsmisshandel i tidningen imorgon.


Om jag ändå kunde flyga dit och hjälpa henne och skydda henne mot allt ont!


I natt återgår jag till gamla vanor jag arbetat bort. Jag sover med lampor tända i hallen och med telefonerna bredvid sängen. Fan ta mannen som besökte oss idag! Må han brinna i helvetet!






ANNONS
Av nobimbosallowed - 28 juni 2010 18:58

Vår son föddes. En vacker rödblond liten gosse med stora turkosblå nyfikna ögon. En stark gosse. En överlevare.

Min man fick jobb. Lvet var ganska så lugnt.


Min man fick också fler kompisar - eller snarare bekanta. I ärlighetens namn var inte varken han eller jag överförtjust i dem - men vi ansåg inte någon av oss att man som "ny" på orten har råd att vara kräsen.


Ständigt ringde det på hans mobil. Alltid var det någon som ville ha med honom ut. Ofta på fredags- och lördagskvällar. I början protesterade jag inte. Dels för att jag tyckte att det var bra att han skaffade sig ett umgänge men också för att jag som nybliven mamma var väldigt trött och ändå ville sova.


Men det blev mer och mer. Nästan varje dag var det någon som "bara...". Och min man sa sällan nej.


Jag blev mer och mer trött på dem. Vi bråkade ofta om det. Jag undrade vad som hände med familjepappan och förklarade att jag tyckte han blivit som en tonåring igen. Han lovade bot och bättring.


Företaget han jobbade på gick i konken. Arbetslös igen. Direkt kom nedstämdheten och självömkan tillbaka. Jag blev mamma till en bebis och fritidsledare åt en 30-åring. Alltid skulle jag aktivera den passiviserade mannen som totalt saknade initiativförmåga. Och alltid hade enligt honom brist på förståelse.

Hans sömnlöshet kom tillbaka. Jag hade också sömnbrist eftersom jag sedan mannens arbetslöshet (märkligt nog) alltid var den som var uppe på nätterna med sonen och gick upp klockan fem när han vaknade för dagen. För han orkade inte. han mådde nämligen inte bra. När bebisen sov fick jag istället ofta sitta uppe och lyssna på hans klagan och missnöje.


Jag kan utan tvekan räkna på en hand hur många gånger han frågade mig hur jag mådde. Bortsett från artighetsfraserna när man kommre innanför dörren.


Vi åkte på solsemester med vårt barn. Allt blev bättre mellan oss. Där fanns inga måsten. Vi pratade om hans umgänge och att han självklart skulle upprätthålla de kontakter han hade men att det var väldigt ensamt för mig. Vi var helt överens.


Hemma ifrån semestern misstänkte min man att min trötthet berodde på att jag var gravid. Jodå, han hade rätt. Bara ett par månader efter förlossningen var det mammakläder och alkholfritt som gällde igen.


Löftet att vara hemma oftare var snabbt glömt. Snart trakasserades vi av hans sk vänner flera gånger per dag igen. De kallade honom Toffel, Lilla Fridolf och allt möjligt barnsligt och ointelligent för att han valde oss framför dem. Detta hade säkert retat vilken normal människa som helst - eftersom det är så jäkla puckat. Men min man blev djupt förolämpad och skulle, precis som kompisarna ville, motbevisa detta och började minsann gå med ut varenda jävla kväll.


Allt oftare kom han hem full. Och dagen efter förebrådde han mig för alla möjliga saker som jag, enligt hans kompisar, borde ha gjort. Jag ville ringa upp och skälla ut dem en efter en efter en. Vilka jävla stolpskott! Ungkarlar, varannanhelgspappor, singlar och idioter som visste alldeles för lite om livet och respekt. Och min man blev krympte som människa och blev mindre och mindre, svagare och svagare. Plötsligt köpte han det som han tidigare utan tvekan skulle avfärdat som nonsens. Och det var JAG som var problemet.


Han såg inte mina uppesittarnätter, våra "ständigt på väg"-aktiviteter jag med bebisen gjorde mig omaket att göra för hans skull. Han såg inte hur jag använde alla kontakter jag hade för att försöka ordna nytt jobb. Hur jag ringde och fixade och trixade med allt han inte orkade med.

Han, min positiva, roliga, omtänksamma, levnadsglada man hade förvandlats till en svag, självömkande mansgris som såg svart på hela tillvaron och som dömde mig som roten till allt onda. Inte alltid i rättvisans namn.


Ibland var han översvallande, gråtmild, öm och kärleksfull och oerhört tacksam över sin familj.


Men oftast var han bitter.


Jag var trött. Så trött att jag bara flöt med. Tacksam för våra ljusa stunder. Orkade inte ta initiativet till något. Orkade inte fatta några beslut som krävde engagemang. Med en bebis i magen, en som inte sov på nätterna och en vuxen bebis som krävde lika mycket uppmärksamhet som de små var jag slutkörd. Jag mindes inte när jag sovit så att jag kände mig bara liiiiiite utvilad. Jag ville bara ha lugn och ro.


Fortsättning följer.


ANNONS
Av nobimbosallowed - 27 juni 2010 20:36

idag ska jag skälla över bonnlurkar. Alltså inte över bönder, eller människor på landsbygden - utan på puckade, obildade pinsamma lantisar. Sådana som med sitt jävla dumskallebeteende får Ronny och Ragge att framstå lika normala som samhällets norm.


Jag kan varken skryta med präktighet, prydhet eller moralpanik kring alkohol. Men jag kan skryta med sunt jävla bonnförnuft.


I fredags gick vi till släktingarna för klassiskt midsommarfirande. För de allra flesta innebär det sill (el köttbullar för barnamun), färskpotatis och ett par snapsar.


Det innbär det även för mina släktingar bönderna. OCKSÅ. För mest handlar det om snapsen. Eller snarare snapsARNA. Eller snarare flaskORNA med snaps.


Innan vi tackade ja till midsommarfesten så frågade jag om vi kommer att dansa kring midsommarstången och ha barnlekar - eller om vi skulle samla ihop alla barn och göra det hos oss innan vi kom. Efter garantier på att det ju var självklart med midsommarstångdans så knallade vi dit. Det var mängder med barn där. Kusiner, och sysslingar och andra släktingar till mina barn.


Mina barn var i sjunde himlen så klart och ägnade inte oss vuxna någon större uppmärksamhet.

Skönt. För klockan fem var redan ett par av männen fulla. Alltså inte salongsberusade utan drängfulla. Tänk dig en gammal pilsnerfilm där drängen med flaskan i handen och snuset under läppen raglar omkring och pratar så ingen förstår. Så var det!


Midsommarstången var klädd och klar. Men någon dans blev det inte. Som barnen frågade och tjatade på de vuxna om dans! Och hela tiden var svaret från de vuxna detsamma: "Snart! Vi ska bara....."


Jag sprang och jagade min hyperaktiva minsting medan morfar höll koll på andra barnet åt mig och påminde värdparet om att det kanske var läge för dans nu. Entusiasmen hos flertalet av de övriga vuxna var likamed noll.


Jag blev mer och mer förbannad. Och mindre och mindre trevlig. Min pappa frågade om vi skulle dansa med barnen. Men ett par av tjejerna ville ha med sina mammor ohc papor också. Självklart! För alla utom just deras mammor och pappor vill säga. "Snart......"


Folket blev fullare och fullare. Barnen mer och mer otåliga.När klockan var halv elva var många av de vuxna redigt fulla, alltså sludder- och ramlavarningfulla, och barnen fortfarande lika odansade. Dessutom trötta och med gråten nära vid minsta motgång. Precis så som slutkörda barn är. Då gick vi hem.


När vi kom hem så frågade vi barnen om de ville dansa lite kring midsommarstången, men de var för trötta. Jo, småbarn är rätt trötta efter en hel dags lek och spring utomhus kl halv elva på kvällen! Det borde även de andra föräldrarna räknat ut..


Dagen efter fick vi rapporter om att de tänt grillen för tredje gången (eftersom de snapsat lite för hårt så hade de tappat både koll och tidsuppfattning och inte märkt att glöden slocknat....) och äntligen grillat när klockan var ett på natten.


Efter grillningen hade de ÄNTLIGEN dansat kring midsommarstången. Klockan halv två på natten! Med barn i åldrarna 2-12 år. Hur kul hade de vid den tiden? Flera av barnen hade redan somnat och missade den efterlängtade dansen.


Folk får dricka hur mycket sprit de vill på midsommarafton. Men inte fan ska de som föräldrar eller mor- och farföräldrar ragla fram över gårdsplanen och högljutt sluddra fram meningslösheter. För det är läskigt för barn.


Jag hade med mig vin bort. Jag dricker utan tvekan både snaps och vin inför mina barn. Men jag ser fan till att inte packad!! Det är inte alkohol jag moralpredikar om. Det är bristen på respekt för sina barn och det omdömeslösa fyllebeteendet.


Och midsommar? Det är väl barnens högtid? Inte handlar väl midsommar (när man passerat åldern 23) om att fullast vinner? Midsommar handlar om barn, skratt, blommor, midsommarstång, dans - och så klart lite sill och nubbe.


Nej, nästa år vet jag vad vi gör. Då samlas vi i vår familj med våra barn. kanske bjuder vi in våra (vettiga) kusiner och deras föräldrar och barn och så har vi knytis hos oss. Med ett par snapsar till sillen. OCH MED DANS KRING MIDSOMMARSTÅNGEN OCH BARNLEK. Finns det något roligare för barn än när vuxna blir barnsliga och leker och springer och hoppar säck och jagar varandra och barnen? Midsommar ska vara för barnen! Och det är vår förbannade plikt att se till att varje midsommar känns som den roligaste dagen i deras liv.


I min barndom var midsommar årets roligaste dag. Ta mig fan, det ska det bli för mina barn också. Nästa år tackar jag bestämt nej till att sitta med bonntölpar och titta flasksupande.

Nästa år tar jag min enda snaps - och jäklar vad jag ska dansa sen!



Av nobimbosallowed - 24 juni 2010 20:27

Jag minns när vi firade vårt samboskap. Han kom till mig från sin lilla ort till mig i min stora stad.

Jag skålade i rödvin, han i te. Han drack inte alkohol. Hans far och farbror hade tittat alldeles för djupt ner i glaset för att det skulle locka honom.

Vi åt en fantastisk middag tillsammans. hemma. I vårt hem. Det var inte längre mitt.

Lyckan sprudlade i kroppen på oss båda. Vi kunde inte sluta att hålla om varandra, att röra varandras hår, kind, ben eller rygg. Vi kunde aldrig komma nära nog varandra.


Vi packade med vördnad upp hans kläder. Det var i princip det enda han hade med sig. Jag ville inte ha in hans (i mina ögon) gamla fula grejer.


Han hade inget jobb eftersom han sagt upp sig. Vi hade, trötta på att bo så långt ifrån varandra, räknat ut att vi med min stora lön skulle leva gott båda två på den.


När jag kom hem från mitt jobb var det som en liten valp som kom skuttande emot mig. Lycklig, yr och kramig. Han längtade efter mig när jag jobbade - och ny i stan vågade han inte ut och prova på tunnelbanor och pendeltåg.


Det var dukat med levande ljus. Varje dag. Maten smakade skit. Varje dag. Men vad brydde jag mig om det. För han försökte. För min skull. Han ringde kompisar ohc slog i kokböcker för att få till en måltid för mig varje dag. Resultatet blev inte som tänkt. Men jag blev lyckligare och älskade honom ännu högre för att han försökte.


Han vågade sig längre och längre ut på utlykter och började känna stan. Han började trivas och uppskatta den och dagligen fick jag rapporter om vad han gjort och vart han varit. jag var lycklig och barnsligt stolt över honom; som en mor över sitt barn.


Flera dagar i veckan under vinterhalvåret hade jag ett skumbad, levande ljus och ett glas rödvin som väntade på mig. Och efter det en rygg- och nackmassage. Underbart!


Jag blev gravid. Trots p-piller troget knaprade. Vi välkomnade förvånat men lyckligt vårt barn. Förlovade var vi. Skulle vi inte gifta oss, undrade han. Jag hade inte skäl att säga nej och tyckte att det väl verkade logiskt att göra det så jag svarade ja, utan att avslöja att jag egentligen aldrig drömt om äktenskap.


I hemlighet planerade vi vårt lilla bröllop där bara de absolut närmsta blev inbjudna. Samma dag som bröllopet bråkade vi för första gången. Över en skitsak. Bröllopsnerver sa vi och gick och hämtade ut ringarna som vi bestämt skulle hämtas ut timmen före bröllopet.


Vår son orkade inte med livet utan dog ifrån oss. Pappa upp i dagen med långa ögonfransar mörkt hår.


Vi hade vår son hos oss i två dagar. Vi grät tillsammans. Vi låg ihopkurade som kattungar min man och jag och lät varandras närhet vara tröst.


Hans styvfar, mannen han växt upp hos, dog i cancer. Företaget jag arbetade för fick en ny VD. En pyskopat. Min man sörjde. Jag var ständigt oroad - för min man, för jobbet som numera styrdes i bokstavlig talad sann diktatur, för vår ekonomi som inte alls längre var så ljus eftersom min man ville fika eller käka ute varje dag. Och bakom allt låg sorgen över vår för evigt förlorade son. Min man var fortfarande utan arbete. Konkurrensen var stenhård - och med tappat självförtroende är det svårt att armbåga sig fram i storstan. 


Jag blev, denna gången planerat, gravid igen. Några av våra mörka moln löstes upp på den rätt så grå himlen. Visst var vi glada, men det var ju inte "han" - vår "riktiga" son som vi egentligen ville ha. Dåligt samvete, lycka och skuld gentemot barnet i magen för att jag klandrade det för att inte vara "min" varvades i mitt hjärta.


När jag kom hem på kvällarna kom inte längre någon lycklig valp och mötte mig med en kram och ett stort leende och glittrande ögon. Nu möttes jag av en sorgsen man som satt i soffan och följde meningslösa sportprogram.


Någon mat fanns inte längre färdig. Skumbaden var ett minne blott. Istället möttes jag av förebråenden och ifrågasättanden.

Du jobbar alltid över.

Jag undrar om det var rätt att flytta hit.

Du med ditt jobb borde väl känna någon som kan hjälpa mig in i branschen?


Min man ville plötsligt smaka på mitt rödvin. Vad skulle jag säga om det? Rödvinet gav honom (och därmed även mig) nattsömn.


Fortsättning följer.

Av nobimbosallowed - 23 juni 2010 22:41

Som barn satt jag högst upp på berget i stugan och blickade ut över hagarna där korna betade. Jag lyssnade till koltrastens vemodiga sång. Helt ensam i kvällssolen fylldes mitt bröst av en känsla så stark att jag nästan trodde bröstet skulle sprängas. Jag visste inte om det var av fullständig lycka eller obeskrivlig sorg.


Så känns det när misshandeln är över.


Näsr tystnaden lagt sig. När lugnet åter infinner sig i hemmet. När barnen ovetandes sover rödrosiga om kinderna med svettiga lockar i sina sängar. När man är ensam kvar. När han sover. Eller har gått ut.


Ensamhet. Det var förmodligen det jag kände när koltrasten sjöng för mig. Och det var det jag kände när slagen slutat och hoten tystnat.


Rädsla. Ångest. Oro. Sorg. Skam.

Lättnad. Nu var det man bävat för i veckor över. För den här gången.


Jag fylls av vrede varje gång jag hör någon människa haspla ur sig: Men vad är det för tjejer som stannar kvar? Varför går de inte bara?


För att vi inte kan. För att vi inte vågar. För att vi är lovade att bli förföljda och dödade om vi ger oss av. Kanske är våra barn eller föräldrar också med på dödslistan. Vi kan inte ha andras liv på vårt samvete. Vi kan inte göra våra barn moderlösa.


Så vi stannar. För vi är ensamma. Ingen vet vår hemlighet. Ingen kan hjälpa oss. För vi vågar inte.


Vi gråter tyst av sorg. Vi gråter av sveket. Vi gråter av smärtqn. Men främst så gråter vi av avgrundsdjup oro för våra barn. För vi vet att någon dag går det inte längre att dölja. Vi gråter den dag vi träffade vår hälft. Men vi kan ju inte ångra det. För utan honom hade vi inte haft våra barn som vi älskar gränslöst och vill skydda från allt ont. Och det onda är deras far.


Jag minns första gången. Visst minns jag slagen och sparkarna och knivsticket. Men det jag minns mest det är hans ögon.


Jag minns hur jag tittade in i hans annars ljust bruna ögon och bara såg svart hat. Hans ögon som var det första jag föll för. Han glada men ändå vemodiga ljust bruna ögon med ögonfransar så långa att de nästan trasslade sig i varandra.


Jag minns hur jag tittade och tittade. Sökte. Men i hans ögon fanns han inte kvar. Den ömsinta mannen jag älskat, gift mig med, fått barn med fanns inte där. Han som alltid funnits där för mig -och jag för honom. I nöd och lust. I lycka och i sorg. När vårt barn dog, när hans styvfar dog, under förlossningarna, i yttre kriser, i inre kriser, när han blev arbetslös. Jag sökte och sökte. Men blicken var inte denna mans. Blicken var någon annans. Någon jag aldrig hade träffat.


Då trodde jag att jag skulle dö. Att han skulle döda mig. Jag ångrade i stunden att jag itne fyllt i mitt vita arkiv. Jag hatade honom så att jag önskade att han skulle dö. Jag var rädd så jag skakade. Mitt hjärta bultade så att jag är övertygad om att det var synligt. Andningsvägarna snörptes. Jag kunde inte få fram ett ord. Jag inväntande döden. Tårarna rann ner för kinderna. Jag tänkte på mina barn. Vem som skulle hitta mig. Vad som skulle hända med dem?


Han vände sig om. Benen bar mig så jag kunde låsa in mig i badrummet. Jag hörde hur han sprang i trappan. Ner. Kanske skulle han gå ut? Men vad skulle jag göra då? Skulle jag vara kvar? Eller skulle jag ta barnen och gå? Vart? Det var natt.


Jag behövde inte fundera. Stegen i trappan gick uppför den här gången. Han bankade på dörren och skrek att jag skulle öppna. "Nej" svarade jag och försökte låta bestämd.

"Öppnar du inte så sparkar jag in dörren, och då blir det inte roligt för dig!" fräste han fram med låg röst.

Tusen tankar gick genom huvudet. Men jag bestämde mig för att ge honom makten. Att låta honom få övertaget. För visst var det väl det han villle? Fick han det kanske han lugnar sig?


Jag öppnade dörren. Han sparkade mig i ryggen så jag föll. Då sparkade han mig på benen och i magen och beordrade mig att resa mig upp.

Bakom ryggen höll han en kniv. Inte den största. Men den taggade. Den vassaste som kunde såga sig igenom trä.


Han stack den i min höft och sa någonting som jag inte minns. Det sved. Men inte mer. Sedan kom blodet. Det rann ner för mitt ben. Mina grå shorts blev röda och sedan bruna av blodet. Han tog upp kniven mot min hals och höll fast mig.

"Har du lärt dig att inte tjata nu eller?"

"Ja" snyftade jag förtvivlat i ett desperat försök att hålla mig själv vid liv.

"Bra!" sa han. "Då går jag nu då. Försök att stoppa mig nu" hånflinade han.


Han fixade till sin frisyr medan jag under tvång torkade tårarna och bet ihop. För allt jag behövde göra, enligt honom, var att vara glad. För om jag var glad och trevlig så var han lycklig - och då slapp vi det här.


Mitt hat visste inga gränser. Tyvärr var rädslan än mer gränslös.


Jag hörde dörren slås igen. Jag hörde honom ta upp mobilen och helt oberörd ringa sin kompis.


Jag smög in i barnens rum. Där fanns den antiseptiska salvan mitt ena barn fått efter en operation. Där fanns även kompresser, sårtejp och penicillin.


Jag tvättade mitt djupa sår med tårfylld suddig blick. Det sved lika mycket i ögonen som i det djupa såret. Jag lade på en kompress. Sedan en till. Sedan tejpade jag. Jag läste doseringsanvisningarna på barnets penicillin. Försökte multiplicera dosen från en bebis till en vuxen person. Penicillinet var säkert för gammalt. Doseringen skulle inte räcka mer än ett par dagar. Men jag tänkte att "bättre än inget".


Jag gick återigen in i barnens rum. Jag tittade på mina tryggt sovande gossar som inte hade en aning om vad som hände på nätterna när de sov. Som inte visste att deras busiga, roliga pappa förvandlades till ett monster efter mörkrets inbrott.


Jag grät och grät. Hur skulle jag kunna skydda det jag älskar mest av allt i hela världen? Hur skulle jag kunna göra så att mina barn fick en lycklig barndom? Hur skulle jag få dem oförstörda? Hur skulle jag som blåslagen, knivskuren mamma kunna ge mina barn den trygghet de behöver och förtjänar. Jag strök dem, en efter en, över håret. Pussade dem på deras rosiga kinder. Gick in i min säng. Där tog tårarna slut och ångesten och sorgen vid.


Jag låg där timme efter timme med en stork mörk sten i bröstet. Jag gick ut i hallen. In i sängen. Ångest. Jag ville skrika högt. Jag ville gråta. jag ville bli räddad. Jag drömde om en prins. En riktig prins som i törnrosesagan. En prins som såg mig och som visste att jag är värd mer, att jag förtjänade bättre. En prins som kom ohc räddade mig och barnen från vår eldsprutande drake; min man, deras far.


Prinsen kom aldrig.

Ensam.

När du är som svagast måste du vara som starkast. När du är som räddast måste du vara som modigast. När du är mest skamfylld måste du vara ärlig.

Det är nästan omöjliga krav att ställa. Ändå så måste vi.


Idag är det över. Tror jag...

Av nobimbosallowed - 23 juni 2010 21:11

Ibland har jag funderat över om jag är en överkänslig mor eller om personalen mina barns förskola verkligen är så oengagerad som det verkar.


Jag har fört fram kritik å min yngstes vägar, som pga sin autism inte kan uttrycka sina önskemål i ord och dessutom är i stort behov av extra stöd.


Han har, efter mycket tjat, fått sina resurs timmar SOM HAN HAR LAGLIG RÄTT TILL. Personalen har fått stöttning av specialpedagog. Ädnå är han alltid ensam när jag kommer för att hämta barnen. Ändå går hans utveckling tillbaka när han är tillbaka på förskolan efter längre ledighet med familjen.


Nu har autismteamets specialpedagog och psykolog varit i två dagar på mina barns dagis. Och de var inte nådiga.


Min son saknar fullständig stimulans och utvecklingsmöjligheter. Ingen tar initiativ till att leka med honom - trots att han både vill och kan det. Ingen låter honom måla (utvöer schemalagd tid) trots att han är estet och målar fantastiskt för sin ålder. Ingen går med honom på skogspromenader trots att han älskar blommor, blad, myrstackar, kottar, berg, skogsstigar etc.


Ingen tänkte på att ta med glas på utflykten så eftersom gossen inte dricker ur plastmugg var han utan vatten i solens sommarhetta i fyra timmar.


han är kvar i småbarnsgruppen med barn som är två år yngre än honom. Det ger honom noll stimulans och noll utveckling. Men man är rädd att det ska bli stökigt i "stora" gruppen om han är med där.


Hans kontaktperson, och också hans huvudsakliga resursstöd, fick beröm däremot. Och jag tycker jättemycket om henne. Hon vill mycket, men saknar de kunskaper som krävs men har efterfrågat dem och enträget stött på rektorn för utbildning. Dessvärre upplevde både psykolog och spec.pedagog att hon motarbetades i gruppen. Ingen var beredd att lägga ner extra energi på min gosse. Trots att de fått en extra person till dagiset avsedd endast för honom. De resurstimmarna användes till allt möjligt utan till min son.



Detta är inte mina ord. Detta är specialisternas omdöme. Plus en mängd annan kritik. Och det smärtar mig så djupt.


Jag ville ha fel!


Jag ville att det skulle vara en slump att min yngste son alltid var ensam när jag kom. jag ville att det skulle varit en miss att han inte fått följa med sina jämnåriga kamrater upp i nästa åldersindelade grupp. jag ville att det berodde på sjukdomar bland personalen och semestrar som gjorde att mina fem minuters samtal vid hämtning inte blivit av - och att nästan ingen kan säga vad han gjort under dagen, eller ens knappt om han ätit.


Specialisterna skriver nu ett brev adresserat till Habiliteringen. De i sin tur kommer att ha kontakt med dagis och är inte (enligt specialistteamet) rädda för att ta itu med hårdhanskarna och ge kritik och kräva utbidlning och engagemang av personalen.


Äntligen äntligen äntligen kommer vi till habiliteringen. Och äntligen slipper jag vara den tjatiga morsan! Men jag undrar om jag någonsin kommer att helt kunna förlåta tre år av försummelse från barnomsorgens sida....

Av nobimbosallowed - 16 juni 2010 20:46

Det är svårt att blogga. Skitsvårt. Det är inte svårt att skriva. Men det är svårt att skriva vad man vill.


För man vill ju ha läsare. Man sprider sitt budskap till kreti och pleti. Förhoppningsvis mest till kreti (om det nu är det som räknas som positivt). Och så öppnar man sin dörr för vänner, familj, bekanta och okända.


Okända får läsa hur mycket de vill. Nära vänner får också läsa allt. Men resten då?


Gjorde tabben att blotta mig för nämna Kreti och Pleti. Och med detta gjort följer plötsligt ett ansvar. Då måste jag upprätthålla min fasad. Inte som präktig, det tror nog ingen. Men som ständigt PK. Jaa, jag är PK av naturen - oftast....


Men ibland vill jag inte vara det. Ibland vill jag få vara förbannad eller jätteledsen. Och det vill jag inte att mina bekanta ska känna till.


Jag vill gärna vara det för dig! För du är antingen okänd eller en av mina få förtrogna.


Jag vill inte censurera mig. Men samtidigt vill jag ju ha läsare. Nu prioriterade jag dock att inte censurera mig. För faktiskt så skriver jag för MIN skull, inte för din, eller mina bekantas.


Så här är jag nu. Splitterny. Och go som aldrig förr.


Välkommen! Såvida du inte är en bimbo alltså. För silikonläppar som tuggar tuggumi och pratar dagens outfit göra sig icke besvär.


Men annars, VÄLKOMMEN!

Av nobimbosallowed - 16 juni 2010 19:37

Jag har haft många både kvinnliga och manliga vänner som är bi- el homosexuella. Ingen av tjejerna har varit så kallad "butch". Ett smeknamn/öknamn som vissa tjejer gillar att kalla sig medan andra blir sårade av det.


"Vi utanför" har ändå en bild av sk butch-flator kontra "vanliga" flator. Vi har många frågeställningar och funderingar som inte allt för sällan rör ifall de verkligen är lesbiska eftersom de verkar gilla män med kvinnligt kön.


Jag skäms och jag rodnar över min dumhet! Jag hoppas innerligt att jag aldrig yppat mina terorier för mina lesbiska vänner, för då måste jag nog tyvärr gå och dö av skam, vilket vore väldigt tragiskt för mina söner...


På mitt jobb finns en tjej som på inte allt för långt håll ser ut som en man. Kort hår, manliga kläder och ungdomligt manlig gång.

Men...På nära håll ser hon mjuk och vänlig ut i ansiktet, om än med lite maskulina drag. Hon är otroligt söt - trots tråkig frisyr och osminkad. Och fantastiskt kvinnlig i sitt sätt att vara och prata. Hon är så trevlig, mjuk och omtänksam och gullig att man nästan blir förälskad i henne.


Hennes fru är likadan. Hon ser ut som en karl och hon går som en karl. Om hon kysser som en karl ska har jag däremot ingen aning om.


Jag har plötsligt fått alla fördomar på skam. Jag har någon gång funderat över de fullvuxna pojkflickorna och deras maskulina stil.


Nu vet jag. De är inte ett dugg maskulinare än vad jag är! Kanske halvbra exempel eftersom även jag kom osminkad och med rufsigt hår till jobbet idag...


Men jag är fåfäng och älskar att sminka mig och bleka håret och ha coola frisyer och snygga kläder. Men ibland skulle det vara jävligt skönt att komma med en frisyr som gör sig självt, ingen make up och bara jäkligt bekväma kläder - hur de än ser ut. Precis som min jobbarkompis alltså....

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se