Ibland har jag funderat över om jag är en överkänslig mor eller om personalen mina barns förskola verkligen är så oengagerad som det verkar.

Jag har fört fram kritik å min yngstes vägar, som pga sin autism inte kan uttrycka sina önskemål i ord och dessutom är i stort behov av extra stöd.

Han har, efter mycket tjat, fått sina resurs timmar SOM HAN HAR LAGLIG RÄTT TILL. Personalen har fått stöttning av specialpedagog. Ädnå är han alltid ensam när jag kommer för att hämta barnen. Ändå går hans utveckling tillbaka när han är tillbaka på förskolan efter längre ledighet med familjen.

Nu har autismteamets specialpedagog och psykolog varit i två dagar på mina barns dagis. Och de var inte nådiga.

Min son saknar fullständig stimulans och utvecklingsmöjligheter. Ingen tar initiativ till att leka med honom - trots att han både vill och kan det. Ingen låter honom måla (utvöer schemalagd tid) trots att han är estet och målar fantastiskt för sin ålder. Ingen går med honom på skogspromenader trots att han älskar blommor, blad, myrstackar, kottar, berg, skogsstigar etc.

Ingen tänkte på att ta med glas på utflykten så eftersom gossen inte dricker ur plastmugg var han utan vatten i solens sommarhetta i fyra timmar.

han är kvar i småbarnsgruppen med barn som är två år yngre än honom. Det ger honom noll stimulans och noll utveckling. Men man är rädd att det ska bli stökigt i "stora" gruppen om han är med där.

Hans kontaktperson, och också hans huvudsakliga resursstöd, fick beröm däremot. Och jag tycker jättemycket om henne. Hon vill mycket, men saknar de kunskaper som krävs men har efterfrågat dem och enträget stött på rektorn för utbildning. Dessvärre upplevde både psykolog och spec.pedagog att hon motarbetades i gruppen. Ingen var beredd att lägga ner extra energi på min gosse. Trots att de fått en extra person till dagiset avsedd endast för honom. De resurstimmarna användes till allt möjligt utan till min son.

Detta är inte mina ord. Detta är specialisternas omdöme. Plus en mängd annan kritik. Och det smärtar mig så djupt.

Jag ville ha fel!

Jag ville att det skulle vara en slump att min yngste son alltid var ensam när jag kom. jag ville att det skulle varit en miss att han inte fått följa med sina jämnåriga kamrater upp i nästa åldersindelade grupp. jag ville att det berodde på sjukdomar bland personalen och semestrar som gjorde att mina fem minuters samtal vid hämtning inte blivit av - och att nästan ingen kan säga vad han gjort under dagen, eller ens knappt om han ätit.

Specialisterna skriver nu ett brev adresserat till Habiliteringen. De i sin tur kommer att ha kontakt med dagis och är inte (enligt specialistteamet) rädda för att ta itu med hårdhanskarna och ge kritik och kräva utbidlning och engagemang av personalen.

Äntligen äntligen äntligen kommer vi till habiliteringen. Och äntligen slipper jag vara den tjatiga morsan! Men jag undrar om jag någonsin kommer att helt kunna förlåta tre år av försummelse från barnomsorgens sida....

 

privat

23 juni 2010 23:14

Fy fan!!Jag blir både förbannad och ledsen när jag läser detta...det är för djävligt!
Hur kan man som personal med att försumma ett barn...kan dom verkligen må bra när dom går hem från jobbet hur kan dom leva med sig själva...nej det finns inga ord och jag förstår din smärta...omänskligt är vad det är att inte tänka på hans behov att han inte fått måla...ha med sig ett glas att dricka ur...promenera...det är ju enkla saker i sig nej dom har inte på jobbet att göra...skjut dom är min spontana tanke!

http://frittfram.blogg.se

 

Peppar

24 juni 2010 11:35

skriver under varje ord från föregående talare, kunde verkligen inte ha uttryckt det bättre själv! SKJUT DOM!!!!!!!!!!!!!!!!!

http://http:/doggystylee.bloggplatsen.se

 

susanna55

29 juni 2010 23:31

Känner igen allt! Dagispersonalen saknar kunskap, och fattar inte att omgivningen måste anpassas till din sons behov, istället för tvärtom. Deras inställning är säkert att han måste lära sig, och därför ställer dom inte upp på hans särskilda behov, som t.ex att slippa dricka ur en plastmugg. Man blir rasande över deras nonchalans. Finns det ingen annan barnomsorg för barn med särskilda behov där du bor, där han slipper känna sig underlägsen och fel, hela tiden. Anpassning enligt hans behov är nödvändigt, för att släppa hans potensial fri, istället för att han ständigt ska kämpa i en tillvaro där han inte kan läsa koderna, dessutom känna utanförskap. Autistiska barn orkar inte med samma ljudnivå och liv omkring sig med sitt oskyddade sinne, vilket ju bara förvärrar deras inre spänning. Måtte du få den hjälp du behövar för honom snarast!

http://susanna55.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Han satt lätt framåtböjd över soffbordet och berättade:   Jag var fyra år. Min syster tre. Pappa slog och slog och slog mamma. Hon skrek och grät och bad honom att sluta. Hon ropade på Gud om hjälp. Hon ropade på sin mamma. Jag grät. Jag vågade i...

Läste idag hos Baraenjeppe om unga stackars killar som, av fåfänga eller komplex - inte av problem, köper Viagrakopior över nätet för att kunna pumpa på längre. Ingen vet vad pillrena innehåller eller vilka biverkningar de ger. Pillrena är med stor...

Vår vackra värld blir galnare och galnare. Jag skulle ljuga om jag säger att jag inte är fåfäng om jag skulle påstå att jag inte bryr mig om utseendet.Visst. Ibland väldigt fåfäng t.o.m. Men fortfarande på normal nivå!   Världen blir mer och mer ...

För några år sedan blev jag arbetslös. Jag hade haft ett extremt högavlönat jobb med massor av förmåner av arbetsgivaren, ett stimulerande, kreativt jobb med fantastisk arbetsledning.   Den som läst min blogg from the beginning vet att jag med ...

Nu har det hänt igen. En person som ännu inte har barn har gett sig in i en barnuppfostrandiskussion där naturligtvis hon har djupare kunskap och mer erfarenhet än oss som faktiskt ÄR föräldrar, 24 timmar om dygnet, vecka ut och vecka in, år efter år...