Alla inlägg den 24 juni 2010

Av nobimbosallowed - 24 juni 2010 20:27

Jag minns när vi firade vårt samboskap. Han kom till mig från sin lilla ort till mig i min stora stad.

Jag skålade i rödvin, han i te. Han drack inte alkohol. Hans far och farbror hade tittat alldeles för djupt ner i glaset för att det skulle locka honom.

Vi åt en fantastisk middag tillsammans. hemma. I vårt hem. Det var inte längre mitt.

Lyckan sprudlade i kroppen på oss båda. Vi kunde inte sluta att hålla om varandra, att röra varandras hår, kind, ben eller rygg. Vi kunde aldrig komma nära nog varandra.


Vi packade med vördnad upp hans kläder. Det var i princip det enda han hade med sig. Jag ville inte ha in hans (i mina ögon) gamla fula grejer.


Han hade inget jobb eftersom han sagt upp sig. Vi hade, trötta på att bo så långt ifrån varandra, räknat ut att vi med min stora lön skulle leva gott båda två på den.


När jag kom hem från mitt jobb var det som en liten valp som kom skuttande emot mig. Lycklig, yr och kramig. Han längtade efter mig när jag jobbade - och ny i stan vågade han inte ut och prova på tunnelbanor och pendeltåg.


Det var dukat med levande ljus. Varje dag. Maten smakade skit. Varje dag. Men vad brydde jag mig om det. För han försökte. För min skull. Han ringde kompisar ohc slog i kokböcker för att få till en måltid för mig varje dag. Resultatet blev inte som tänkt. Men jag blev lyckligare och älskade honom ännu högre för att han försökte.


Han vågade sig längre och längre ut på utlykter och började känna stan. Han började trivas och uppskatta den och dagligen fick jag rapporter om vad han gjort och vart han varit. jag var lycklig och barnsligt stolt över honom; som en mor över sitt barn.


Flera dagar i veckan under vinterhalvåret hade jag ett skumbad, levande ljus och ett glas rödvin som väntade på mig. Och efter det en rygg- och nackmassage. Underbart!


Jag blev gravid. Trots p-piller troget knaprade. Vi välkomnade förvånat men lyckligt vårt barn. Förlovade var vi. Skulle vi inte gifta oss, undrade han. Jag hade inte skäl att säga nej och tyckte att det väl verkade logiskt att göra det så jag svarade ja, utan att avslöja att jag egentligen aldrig drömt om äktenskap.


I hemlighet planerade vi vårt lilla bröllop där bara de absolut närmsta blev inbjudna. Samma dag som bröllopet bråkade vi för första gången. Över en skitsak. Bröllopsnerver sa vi och gick och hämtade ut ringarna som vi bestämt skulle hämtas ut timmen före bröllopet.


Vår son orkade inte med livet utan dog ifrån oss. Pappa upp i dagen med långa ögonfransar mörkt hår.


Vi hade vår son hos oss i två dagar. Vi grät tillsammans. Vi låg ihopkurade som kattungar min man och jag och lät varandras närhet vara tröst.


Hans styvfar, mannen han växt upp hos, dog i cancer. Företaget jag arbetade för fick en ny VD. En pyskopat. Min man sörjde. Jag var ständigt oroad - för min man, för jobbet som numera styrdes i bokstavlig talad sann diktatur, för vår ekonomi som inte alls längre var så ljus eftersom min man ville fika eller käka ute varje dag. Och bakom allt låg sorgen över vår för evigt förlorade son. Min man var fortfarande utan arbete. Konkurrensen var stenhård - och med tappat självförtroende är det svårt att armbåga sig fram i storstan. 


Jag blev, denna gången planerat, gravid igen. Några av våra mörka moln löstes upp på den rätt så grå himlen. Visst var vi glada, men det var ju inte "han" - vår "riktiga" son som vi egentligen ville ha. Dåligt samvete, lycka och skuld gentemot barnet i magen för att jag klandrade det för att inte vara "min" varvades i mitt hjärta.


När jag kom hem på kvällarna kom inte längre någon lycklig valp och mötte mig med en kram och ett stort leende och glittrande ögon. Nu möttes jag av en sorgsen man som satt i soffan och följde meningslösa sportprogram.


Någon mat fanns inte längre färdig. Skumbaden var ett minne blott. Istället möttes jag av förebråenden och ifrågasättanden.

Du jobbar alltid över.

Jag undrar om det var rätt att flytta hit.

Du med ditt jobb borde väl känna någon som kan hjälpa mig in i branschen?


Min man ville plötsligt smaka på mitt rödvin. Vad skulle jag säga om det? Rödvinet gav honom (och därmed även mig) nattsömn.


Fortsättning följer.

Tidigare månad - Senare månad
Skapa flashcards