Jag minns när vi firade vårt samboskap. Han kom till mig från sin lilla ort till mig i min stora stad.

Jag skålade i rödvin, han i te. Han drack inte alkohol. Hans far och farbror hade tittat alldeles för djupt ner i glaset för att det skulle locka honom.

Vi åt en fantastisk middag tillsammans. hemma. I vårt hem. Det var inte längre mitt.

Lyckan sprudlade i kroppen på oss båda. Vi kunde inte sluta att hålla om varandra, att röra varandras hår, kind, ben eller rygg. Vi kunde aldrig komma nära nog varandra.

Vi packade med vördnad upp hans kläder. Det var i princip det enda han hade med sig. Jag ville inte ha in hans (i mina ögon) gamla fula grejer.

Han hade inget jobb eftersom han sagt upp sig. Vi hade, trötta på att bo så långt ifrån varandra, räknat ut att vi med min stora lön skulle leva gott båda två på den.

När jag kom hem från mitt jobb var det som en liten valp som kom skuttande emot mig. Lycklig, yr och kramig. Han längtade efter mig när jag jobbade - och ny i stan vågade han inte ut och prova på tunnelbanor och pendeltåg.

Det var dukat med levande ljus. Varje dag. Maten smakade skit. Varje dag. Men vad brydde jag mig om det. För han försökte. För min skull. Han ringde kompisar ohc slog i kokböcker för att få till en måltid för mig varje dag. Resultatet blev inte som tänkt. Men jag blev lyckligare och älskade honom ännu högre för att han försökte.

Han vågade sig längre och längre ut på utlykter och började känna stan. Han började trivas och uppskatta den och dagligen fick jag rapporter om vad han gjort och vart han varit. jag var lycklig och barnsligt stolt över honom; som en mor över sitt barn.

Flera dagar i veckan under vinterhalvåret hade jag ett skumbad, levande ljus och ett glas rödvin som väntade på mig. Och efter det en rygg- och nackmassage. Underbart!

Jag blev gravid. Trots p-piller troget knaprade. Vi välkomnade förvånat men lyckligt vårt barn. Förlovade var vi. Skulle vi inte gifta oss, undrade han. Jag hade inte skäl att säga nej och tyckte att det väl verkade logiskt att göra det så jag svarade ja, utan att avslöja att jag egentligen aldrig drömt om äktenskap.

I hemlighet planerade vi vårt lilla bröllop där bara de absolut närmsta blev inbjudna. Samma dag som bröllopet bråkade vi för första gången. Över en skitsak. Bröllopsnerver sa vi och gick och hämtade ut ringarna som vi bestämt skulle hämtas ut timmen före bröllopet.

Vår son orkade inte med livet utan dog ifrån oss. Pappa upp i dagen med långa ögonfransar mörkt hår.

Vi hade vår son hos oss i två dagar. Vi grät tillsammans. Vi låg ihopkurade som kattungar min man och jag och lät varandras närhet vara tröst.

Hans styvfar, mannen han växt upp hos, dog i cancer. Företaget jag arbetade för fick en ny VD. En pyskopat. Min man sörjde. Jag var ständigt oroad - för min man, för jobbet som numera styrdes i bokstavlig talad sann diktatur, för vår ekonomi som inte alls längre var så ljus eftersom min man ville fika eller käka ute varje dag. Och bakom allt låg sorgen över vår för evigt förlorade son. Min man var fortfarande utan arbete. Konkurrensen var stenhård - och med tappat självförtroende är det svårt att armbåga sig fram i storstan. 

Jag blev, denna gången planerat, gravid igen. Några av våra mörka moln löstes upp på den rätt så grå himlen. Visst var vi glada, men det var ju inte "han" - vår "riktiga" son som vi egentligen ville ha. Dåligt samvete, lycka och skuld gentemot barnet i magen för att jag klandrade det för att inte vara "min" varvades i mitt hjärta.

När jag kom hem på kvällarna kom inte längre någon lycklig valp och mötte mig med en kram och ett stort leende och glittrande ögon. Nu möttes jag av en sorgsen man som satt i soffan och följde meningslösa sportprogram.

Någon mat fanns inte längre färdig. Skumbaden var ett minne blott. Istället möttes jag av förebråenden och ifrågasättanden.

Du jobbar alltid över.

Jag undrar om det var rätt att flytta hit.

Du med ditt jobb borde väl känna någon som kan hjälpa mig in i branschen?

Min man ville plötsligt smaka på mitt rödvin. Vad skulle jag säga om det? Rödvinet gav honom (och därmed även mig) nattsömn.

Fortsättning följer.

 

Peppar

25 juni 2010 07:58

Väntar med en klump i magen på fortsättningen...

http://http:/doggystylee.bloggplatsen.se

 

Amanda - Mamma till Vincent och bebis i magen

28 juni 2010 10:58

Vad bra du skriver! Såbra skriver manbara om man har erfarenhet. Jag beklagar verkligen det du gått igenom... Jag kommer fortsätt att läsa så länge du skriver. Fint av dig ocksåatt du delar detta.

http://ladysylvia.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Han satt lätt framåtböjd över soffbordet och berättade:   Jag var fyra år. Min syster tre. Pappa slog och slog och slog mamma. Hon skrek och grät och bad honom att sluta. Hon ropade på Gud om hjälp. Hon ropade på sin mamma. Jag grät. Jag vågade i...

Läste idag hos Baraenjeppe om unga stackars killar som, av fåfänga eller komplex - inte av problem, köper Viagrakopior över nätet för att kunna pumpa på längre. Ingen vet vad pillrena innehåller eller vilka biverkningar de ger. Pillrena är med stor...

Vår vackra värld blir galnare och galnare. Jag skulle ljuga om jag säger att jag inte är fåfäng om jag skulle påstå att jag inte bryr mig om utseendet.Visst. Ibland väldigt fåfäng t.o.m. Men fortfarande på normal nivå!   Världen blir mer och mer ...

För några år sedan blev jag arbetslös. Jag hade haft ett extremt högavlönat jobb med massor av förmåner av arbetsgivaren, ett stimulerande, kreativt jobb med fantastisk arbetsledning.   Den som läst min blogg from the beginning vet att jag med ...

Nu har det hänt igen. En person som ännu inte har barn har gett sig in i en barnuppfostrandiskussion där naturligtvis hon har djupare kunskap och mer erfarenhet än oss som faktiskt ÄR föräldrar, 24 timmar om dygnet, vecka ut och vecka in, år efter år...