Alla inlägg den 28 juni 2010

Av nobimbosallowed - 28 juni 2010 18:58

Vår son föddes. En vacker rödblond liten gosse med stora turkosblå nyfikna ögon. En stark gosse. En överlevare.

Min man fick jobb. Lvet var ganska så lugnt.


Min man fick också fler kompisar - eller snarare bekanta. I ärlighetens namn var inte varken han eller jag överförtjust i dem - men vi ansåg inte någon av oss att man som "ny" på orten har råd att vara kräsen.


Ständigt ringde det på hans mobil. Alltid var det någon som ville ha med honom ut. Ofta på fredags- och lördagskvällar. I början protesterade jag inte. Dels för att jag tyckte att det var bra att han skaffade sig ett umgänge men också för att jag som nybliven mamma var väldigt trött och ändå ville sova.


Men det blev mer och mer. Nästan varje dag var det någon som "bara...". Och min man sa sällan nej.


Jag blev mer och mer trött på dem. Vi bråkade ofta om det. Jag undrade vad som hände med familjepappan och förklarade att jag tyckte han blivit som en tonåring igen. Han lovade bot och bättring.


Företaget han jobbade på gick i konken. Arbetslös igen. Direkt kom nedstämdheten och självömkan tillbaka. Jag blev mamma till en bebis och fritidsledare åt en 30-åring. Alltid skulle jag aktivera den passiviserade mannen som totalt saknade initiativförmåga. Och alltid hade enligt honom brist på förståelse.

Hans sömnlöshet kom tillbaka. Jag hade också sömnbrist eftersom jag sedan mannens arbetslöshet (märkligt nog) alltid var den som var uppe på nätterna med sonen och gick upp klockan fem när han vaknade för dagen. För han orkade inte. han mådde nämligen inte bra. När bebisen sov fick jag istället ofta sitta uppe och lyssna på hans klagan och missnöje.


Jag kan utan tvekan räkna på en hand hur många gånger han frågade mig hur jag mådde. Bortsett från artighetsfraserna när man kommre innanför dörren.


Vi åkte på solsemester med vårt barn. Allt blev bättre mellan oss. Där fanns inga måsten. Vi pratade om hans umgänge och att han självklart skulle upprätthålla de kontakter han hade men att det var väldigt ensamt för mig. Vi var helt överens.


Hemma ifrån semestern misstänkte min man att min trötthet berodde på att jag var gravid. Jodå, han hade rätt. Bara ett par månader efter förlossningen var det mammakläder och alkholfritt som gällde igen.


Löftet att vara hemma oftare var snabbt glömt. Snart trakasserades vi av hans sk vänner flera gånger per dag igen. De kallade honom Toffel, Lilla Fridolf och allt möjligt barnsligt och ointelligent för att han valde oss framför dem. Detta hade säkert retat vilken normal människa som helst - eftersom det är så jäkla puckat. Men min man blev djupt förolämpad och skulle, precis som kompisarna ville, motbevisa detta och började minsann gå med ut varenda jävla kväll.


Allt oftare kom han hem full. Och dagen efter förebrådde han mig för alla möjliga saker som jag, enligt hans kompisar, borde ha gjort. Jag ville ringa upp och skälla ut dem en efter en efter en. Vilka jävla stolpskott! Ungkarlar, varannanhelgspappor, singlar och idioter som visste alldeles för lite om livet och respekt. Och min man blev krympte som människa och blev mindre och mindre, svagare och svagare. Plötsligt köpte han det som han tidigare utan tvekan skulle avfärdat som nonsens. Och det var JAG som var problemet.


Han såg inte mina uppesittarnätter, våra "ständigt på väg"-aktiviteter jag med bebisen gjorde mig omaket att göra för hans skull. Han såg inte hur jag använde alla kontakter jag hade för att försöka ordna nytt jobb. Hur jag ringde och fixade och trixade med allt han inte orkade med.

Han, min positiva, roliga, omtänksamma, levnadsglada man hade förvandlats till en svag, självömkande mansgris som såg svart på hela tillvaron och som dömde mig som roten till allt onda. Inte alltid i rättvisans namn.


Ibland var han översvallande, gråtmild, öm och kärleksfull och oerhört tacksam över sin familj.


Men oftast var han bitter.


Jag var trött. Så trött att jag bara flöt med. Tacksam för våra ljusa stunder. Orkade inte ta initiativet till något. Orkade inte fatta några beslut som krävde engagemang. Med en bebis i magen, en som inte sov på nätterna och en vuxen bebis som krävde lika mycket uppmärksamhet som de små var jag slutkörd. Jag mindes inte när jag sovit så att jag kände mig bara liiiiiite utvilad. Jag ville bara ha lugn och ro.


Fortsättning följer.


Tidigare månad - Senare månad
Skapa flashcards