Vår son föddes. En vacker rödblond liten gosse med stora turkosblå nyfikna ögon. En stark gosse. En överlevare.

Min man fick jobb. Lvet var ganska så lugnt.

Min man fick också fler kompisar - eller snarare bekanta. I ärlighetens namn var inte varken han eller jag överförtjust i dem - men vi ansåg inte någon av oss att man som "ny" på orten har råd att vara kräsen.

Ständigt ringde det på hans mobil. Alltid var det någon som ville ha med honom ut. Ofta på fredags- och lördagskvällar. I början protesterade jag inte. Dels för att jag tyckte att det var bra att han skaffade sig ett umgänge men också för att jag som nybliven mamma var väldigt trött och ändå ville sova.

Men det blev mer och mer. Nästan varje dag var det någon som "bara...". Och min man sa sällan nej.

Jag blev mer och mer trött på dem. Vi bråkade ofta om det. Jag undrade vad som hände med familjepappan och förklarade att jag tyckte han blivit som en tonåring igen. Han lovade bot och bättring.

Företaget han jobbade på gick i konken. Arbetslös igen. Direkt kom nedstämdheten och självömkan tillbaka. Jag blev mamma till en bebis och fritidsledare åt en 30-åring. Alltid skulle jag aktivera den passiviserade mannen som totalt saknade initiativförmåga. Och alltid hade enligt honom brist på förståelse.

Hans sömnlöshet kom tillbaka. Jag hade också sömnbrist eftersom jag sedan mannens arbetslöshet (märkligt nog) alltid var den som var uppe på nätterna med sonen och gick upp klockan fem när han vaknade för dagen. För han orkade inte. han mådde nämligen inte bra. När bebisen sov fick jag istället ofta sitta uppe och lyssna på hans klagan och missnöje.

Jag kan utan tvekan räkna på en hand hur många gånger han frågade mig hur jag mådde. Bortsett från artighetsfraserna när man kommre innanför dörren.

Vi åkte på solsemester med vårt barn. Allt blev bättre mellan oss. Där fanns inga måsten. Vi pratade om hans umgänge och att han självklart skulle upprätthålla de kontakter han hade men att det var väldigt ensamt för mig. Vi var helt överens.

Hemma ifrån semestern misstänkte min man att min trötthet berodde på att jag var gravid. Jodå, han hade rätt. Bara ett par månader efter förlossningen var det mammakläder och alkholfritt som gällde igen.

Löftet att vara hemma oftare var snabbt glömt. Snart trakasserades vi av hans sk vänner flera gånger per dag igen. De kallade honom Toffel, Lilla Fridolf och allt möjligt barnsligt och ointelligent för att han valde oss framför dem. Detta hade säkert retat vilken normal människa som helst - eftersom det är så jäkla puckat. Men min man blev djupt förolämpad och skulle, precis som kompisarna ville, motbevisa detta och började minsann gå med ut varenda jävla kväll.

Allt oftare kom han hem full. Och dagen efter förebrådde han mig för alla möjliga saker som jag, enligt hans kompisar, borde ha gjort. Jag ville ringa upp och skälla ut dem en efter en efter en. Vilka jävla stolpskott! Ungkarlar, varannanhelgspappor, singlar och idioter som visste alldeles för lite om livet och respekt. Och min man blev krympte som människa och blev mindre och mindre, svagare och svagare. Plötsligt köpte han det som han tidigare utan tvekan skulle avfärdat som nonsens. Och det var JAG som var problemet.

Han såg inte mina uppesittarnätter, våra "ständigt på väg"-aktiviteter jag med bebisen gjorde mig omaket att göra för hans skull. Han såg inte hur jag använde alla kontakter jag hade för att försöka ordna nytt jobb. Hur jag ringde och fixade och trixade med allt han inte orkade med.

Han, min positiva, roliga, omtänksamma, levnadsglada man hade förvandlats till en svag, självömkande mansgris som såg svart på hela tillvaron och som dömde mig som roten till allt onda. Inte alltid i rättvisans namn.

Ibland var han översvallande, gråtmild, öm och kärleksfull och oerhört tacksam över sin familj.

Men oftast var han bitter.

Jag var trött. Så trött att jag bara flöt med. Tacksam för våra ljusa stunder. Orkade inte ta initiativet till något. Orkade inte fatta några beslut som krävde engagemang. Med en bebis i magen, en som inte sov på nätterna och en vuxen bebis som krävde lika mycket uppmärksamhet som de små var jag slutkörd. Jag mindes inte när jag sovit så att jag kände mig bara liiiiiite utvilad. Jag ville bara ha lugn och ro.

Fortsättning följer.

 

Peppar

29 juni 2010 00:26

åh gud vad det gör ont i hjärtat att läsa!

http://http:/doggystylee.bloggplatsen.se

 

privat

30 juni 2010 01:44

Vilket liv du levt och vilka livsöden som finns...så härligt att ändå förstå genom andra inlägg att du är en positiv stark person som verkar ha livsglädje trots allt:-))

http://www.frittframm.blogg.se

 

Anette

16 oktober 2010 15:11

Hej, jag har läst din blogg till och från, vad som ursprungligen snappade upp mitt intresse var "kvinnomisshandlare får som de vill" men jag gillar dina andra inlägg skarpt också. Jag befinner mig just i "helande-processen" och i skilsmässa från en misshandlande man, och häromdagen när jag kategoriserade telefonmeddelanden och sparade dem jag behöver till domstolen och raderade dem som var överflödiga, ramlade jag över ett meddelande där han skriker om att min kompis på facebook hade "gillat" en statusändring jag gjort från "married" till "separated". Jag fann det humoristiskt och sände det till min vän (som jag känt i decennier, en VÄN, inte pojkvän). Han garvade gott och nämnde att det var tämligen grovt språk, så jag sa "det där är en mild variant, vänta ska jag skicka en av de värre". Sagt och gjort. Min kamrat frågade om han fick använda klippen och jag sa ja, "skiten ska ut i ljuset". Det färdiga resultatet finns nu på Youtube, folk som känner mitt ex tycker det är kanon, folk som inte känner honom väl tycker det är chockande att den "trevlige äldre herren" visar vem han verkligen är och folk som inte känner honom alls tycker det är hysteriskt roligt. Av någon anledning tror jag att du skulle uppskatta denna svarta poesi, om inte, sorry för att ha tagit upp din tid :-). Om du gillar det, känn dig fri att sprida som du tycker.

Om inte länken funkar heter klippet "Black Brain Daffodil" på Youtube.

Ha en bra dag!
Anette
Länk:
http://www.youtube.com/watch?v=HympddFng9Y

nobimbosallowed

17 oktober 2010 17:16

Jag tror vi bearbetar det var och en på sitt sätt. Och så länge det läker oss så är nog tillvägagångssättet mindre väsentlig. Själv gömde jag mig. Panikslagen över att det i massmedia skulle framgå att det var jag, den coola, självständiga, kaxiga tjejen som råkat ut för detta. För JAG borde ju ha bättre omdöme..... Gott att du är så himla öppen och verkligen, verkligen förstår att det inte har ett skit med dig att göra. Jag tyckte aldrig att det var mitt fel, däremot så, som sagt, klandrade jag mig själv för att ha varit omdömeslös. Det är inte alltid lätt att vara en "duktig flicka" i alla jävla lägen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Han satt lätt framåtböjd över soffbordet och berättade:   Jag var fyra år. Min syster tre. Pappa slog och slog och slog mamma. Hon skrek och grät och bad honom att sluta. Hon ropade på Gud om hjälp. Hon ropade på sin mamma. Jag grät. Jag vågade i...

Läste idag hos Baraenjeppe om unga stackars killar som, av fåfänga eller komplex - inte av problem, köper Viagrakopior över nätet för att kunna pumpa på längre. Ingen vet vad pillrena innehåller eller vilka biverkningar de ger. Pillrena är med stor...

Vår vackra värld blir galnare och galnare. Jag skulle ljuga om jag säger att jag inte är fåfäng om jag skulle påstå att jag inte bryr mig om utseendet.Visst. Ibland väldigt fåfäng t.o.m. Men fortfarande på normal nivå!   Världen blir mer och mer ...

För några år sedan blev jag arbetslös. Jag hade haft ett extremt högavlönat jobb med massor av förmåner av arbetsgivaren, ett stimulerande, kreativt jobb med fantastisk arbetsledning.   Den som läst min blogg from the beginning vet att jag med ...

Nu har det hänt igen. En person som ännu inte har barn har gett sig in i en barnuppfostrandiskussion där naturligtvis hon har djupare kunskap och mer erfarenhet än oss som faktiskt ÄR föräldrar, 24 timmar om dygnet, vecka ut och vecka in, år efter år...