Jag kan inte gå och lägga mig. Jag kan inte slappna av. Min händer skakar fortfarande. Min puls syns inte - men känns på halsen. Jag kan utan att lägga fingret på säga att jag har 37 slag/30 sek= 74 slag/min. Inte onormalt högt. Men onormalt hårt.

Som jag skrivit om tidigare så har jag levt i en oerhört våldsam relation. Där jag utsattes för hot och både fysiskt och psykiskt våld. Den som inte varit utsatt för det kan aldrig förstå. Skräcken, dödsångesten, rädslan, den ständiga oron, bristen på tålamod, utmattningen, att rycka till i hela kroppen vid minsta oväntade ljud, att kontrollera dörrens lås 10 ggr, att lämna en liten lampa tänd, att sova med två telefoner vid sängen.

För min del är det hela över. Någon garanti för det har jag inte. Men jag har, efter mycket arbete, lärt mig att leva i nuet och inte åter låta honom ha makten över mitt liv.

Idag inträffade något hemskt på mitt jobb. Ingen annan förstod. Jag förstod efter fem sekunder. Inte för att jag är så jävla smart i jämförelse mot mina kollegor. Utan för att jag känner igen allt! Charmen, manipulationen, den onödiga detaljrikedomen, negligerandet av sin fru. ALLT!

En man kom in och behövde ett intyg för sin fru. Hon behövde styrkta uppgifter till en annan instans. Inget konstigt. Det händer ofta. Men när mannen plötsligt börjar formulera sina påståenden till mer frågeställningar som rör hennes adress så började jag starkt ana oråd.

Jag kände hur mina fingrar började skaka.

Jag kände hur mitt leende byttes ut mot en hård dömande blick.

Jag kämpade allt vad jag hade för att fortsätta vara proffesionell.

jag ställde påhittade frågor som jag enligt påhittad praxis var tvungen att ställa. Han blev mer och mer detaljerad, men trots det mer och mer diffus.. Jag fattade precis!

Jag drog till med en vit lögn om att jag skulle gå in i ett dokument för att kolla sekretessregler. Sådana finns inte mot äkta hälfter. Men det vet inte han. Istället kollade jag upp hennes adress.

Den nuvarande var en vanlig - så vitt jag kan se.

Men hennes gamla adress var hos kriscentrum för kvinnor.

INGEN bor där frivilligt. INGEN bor där utan skäl. Jag gick till min kollegas rum och berättade vad som hände och gick sedan ut och sa att jag pratat med min chef (han vet ju inte vår rangordning) och att vi inte fick lämna ut intyg innehållande personuppgifter pga sekretess.

Han fortsatte att "charma" mig om onödigt detaljerade stories om hur snäll men slarvig hon var etc etc. Men han hade ingen bra förklaring till varför han inte mindes hennes våningsplan - trots att de är gifta...

Han gick. Leende - men så klart oerhört missnöjd och frustrerad. Han hade ju inte makten. HON hade den. Hon kunde dölja saker för sin våldsamma kontrollerande man.

Jag fick telefon. I ögonvrån såg jag att mannen var tillbaka och stå och prata med en annan kollega som kommit in. Jag kunde inte avbryta mitt samtal. Min kollega förstod att något var fel eftersom jag inte gett mannen upplysningen han begärde - men inte vad så han talade om fruns adress och telefonnr. Eller snarare bekräftade det maken bara ville dubbelkolla. För dumma är de inte våldsmännen. Strategiska, planerande och manipulativa. MEN kollegan misstänkte ändå att något inte var helt hundra och begärde i alla fall en fullmakt från hans fru för att få ut upplysningarna.

En fullmakt? Tanken var god. Men vad hjälper det? Att förfalska sin partners namnteckning skulle de flesta av oss fixa galant.

Han kom inte mer idag. Jag var stirrig, orolig, okoncentrerad och skakig hela eftermiddagen.

Jag försökte, utan att avslöja min egen erfarenhet, förklara faran i det hela. Men det gick inte ända in. Har man aldrig levt i ett sjukt, våldsamt förhållande så kan man inte sätta sig in i det, inte förstå. Han tyckte att manne verkade jättetrevlig men något disträ, och att det nog inte var så farligt.

DE ÄR TREVLIGA!!!! DE ÄR CHARMIGA! Herregud, det är ju det vi faller för! Det är väl ingen som örfilar upp en tjej på första dejten? Eller tjugonde? Det tar lång tid för dem att börja slå. Men gudarna ska veta att de gör ett utmärkt förarbete!

Ingen insåg på riktigt allvaret. Den välbekanta rädslan låg som en betongklump i bröstet. På väg hem ringde jag kvinnojouren. De kan ju inte lämna upplysningar. Men JAG kan lämna upplysningar till dem - som de kan använda. Inget svar. Middag hos bekanta. Då kan man inte prata kvinnofrid så telefonen stängdes av. jag kan inte skryta med att jag var sprudlande ikväll. Precis som förr. Jag log. Samtalade. Men något hjärtligt eller engagerat hade jag inte att bjuda på. 

Nu har jag kommit hem. Jag kan inte släppa det. Jag har ringt kvinnofridslinjen för att få råd. Det fick jag. Bra råd. Kloka råd. Och dessutom bekräftade de alla mina misstankar. Hans beteende var typiskt för en kvinnofridskränkare.

Förhoppninsvis får jag med mig övriga kollegor i laget att anta policyn kvinnofridslinjen föreslog - även om våra uppgifter rent juridiskt inte är sekretessbelagda.

Förhoppningsvis är detta en kvarskrivningsadress och hon bor inte alls där.

Förhoppningsvis behöver jag inte läsa om en dödsmisshandel i tidningen imorgon.

Om jag ändå kunde flyga dit och hjälpa henne och skydda henne mot allt ont!

I natt återgår jag till gamla vanor jag arbetat bort. Jag sover med lampor tända i hallen och med telefonerna bredvid sängen. Fan ta mannen som besökte oss idag! Må han brinna i helvetet!