Alla inlägg under juli 2010

Av nobimbosallowed - 31 juli 2010 17:50

Vår vackra värld blir galnare och galnare. Jag skulle ljuga om jag säger att jag inte är fåfäng om jag skulle påstå att jag inte bryr mig om utseendet.Visst Ibland väldigt fåfäng t.o.m Men fortfarande på normal nivå!


Världen blir mer och mer absurd.


Tjejer får bröstförstoring i 16-årspresent. De är mindre genant och visa att man har ett snöre upp i rumpan än att visa världen att man har trosor på sig som visar kanter under byxorna. Tjejer planerar dagens outfit officiellt och med dagars framförhållning. Självsvält har blivit en innegrej. Tjejer lyfter ögonbrynen vid 35 - alltså redan innan de ens börjat falla. 60-åriga damer lyfter brösten. Grått hår döljs mer eller mindre skickligt. Bikinilinjen, nej hela jävla vulvan, vaxas under smärtsamma skrik - trots att den bara visas för ytterst få. Inget med socker får intas utan att man högt och oficiellt ursäktar sig för detta och berättar om den planerade kompensationen.


Killar tar anabola för att få större muskler, viagra för att inte förlora ståndet (som biverkning av steroiderna), solar sönder sig av acnen (som kommit som på beställning som annan biverkning av steroiderna). Käper antirynkkrämer för att förhindra ålderslinjerna solariet ger. Och täcker acnen med foundation - som i sin tur ger dålig hy om den inte tvättas bort rätt. När steroiderna misslyckas plastikopererar man in 6-pack på magen. Bröst ska vaxas och pung ska rakas.


Killar söker vältränad smal tjej.


Tjej söjker vältränad smal kille.


Jag söker (den dagen jakt blir aktuell) en skitrolig kille, med tolerans, intellekt, omtanke och respekt. Och med varma, ärliga ögon.


Är han snygg? Inte vet jag. För mig är han säkert det.


Är han vältränad? Troligtvis inte med tanke på att jag inte besöker gym.


Är han smal? Jag har inte en aning. Vem bryr sig?


Har han rakat bröst? Nej, det har han med stor sannolikhet inte!!!

Vem kommer ens på tanken att nobba en kille pga bröstbehåring eller ej?!? Det måste ändå toppa listan över mest puckade fix idéer hos motsatta könet.


Kanske anses jag galen av någon, men i jämförelse måste jag säga att jag är jäkligt normal!!! Visst faller jag för det yttre. För "något" hos personen. Ögon. Händer. Skratt. Humor. T ex.

Men inte fan faller jag för någon för att den har 6-pack på magen och rakat bröst.

Vi är verkligen mitt upp i Monty Pythons flygande cirkus! Hoppas världen landar snart.


Ps. själv har jag bag-in-box på magen. Och inte bara en. Utan två. En över- och en under naveln.   Och alla vet väl att bag-in-box är mycket mer och bättre - och framförallt mer prisvärt än folköl?! Ds

Av nobimbosallowed - 31 juli 2010 10:34

Jo alltså, jag var kanske otydlig.


Kvinnors kroppar är skapta på ett visst sätt. Männens på ett annat. Därmed inte sagt att alla kvinnor älskar samma mat, samma kläder, samma sorts män eller samma sätt att ha sex. Detsamma gäller så klart även männen.


Vad jag i mitt förra inlägg egentligen skulle skriva om men som jag var otydlig med var om killars onödiga komplex.


De allra flesta av oss har saker vi är missnöjda med, rentav har komplex för. I tonåren brukar det vara som mest extremt. ingenting vi gör eller har är tillräckligt gott för oss själva.


En stor näsa. En bred bak. Utstående öron. Spinkiga ben. Pipig röst. Det finns massor med SUBJEKTIVA komplex. Sånt där som man har men som man mår dåligt av och vill förändra. Betraktaren kanske inte alls upplever detsamma som personen som lider av komplexen. Subjektivt alltså. Vi har alldeles för många redan subjektiva komplex för att behöva skapa ytterligare och fullständigt onödiga.


Sedan finns det de totalt ONÖDIGA komplexen. Som att kunna pumpa på under sexakten hur länge som helst. DET är ett ONÖDIGT komplex.


Erektionsproblem, ett förståeligt komplex. Och så klart ett problem. Dessutom oroande ifall det är en ung kille.

Men att få stånd, kunna ha sex men måste öka uthålligheten på fejkat vis för att man tror att tjejerna vill ha maratonknull - det är ONÖDIGT. Och dumt!


Jag beklagar att vi varit så dåliga på att tala om vad vi tycker om. Eller att killarna varit så dåliga på att utforska våra kroppar eller söka information.


Att utsätta sin kropp för okända risker för att bli en långvarigare älskare är dumt - och fullständigt, fullständigt i onödan.


Det är inte längden på sexakten jag pratar om. För en tjej är inte sexakten in-och-ut-tiden det enda som är sexakt. Det är allt! Förspel, samlag, efterspel.


Istället killar för att förstöra era kroppar, gå omkring och må dåligt över saker som vi inte ens efterfrågar kom ihåg: Den absoluta majoriteten av tjejerna får inte ens orgasm genom penetrering - även om de njuter av det (om ni inte skaver på i timmar...). För- och/eller efterspelet; att ge en tjej orgasm före/efter din egen är betydligt viktigare än hur länge du orkar hålla ut under in-och-ut-tillfället.


Vad jag så omständigt försöker säga: Det är ett onödigt komplex! Ingen av oss (nåja, i alla fall ytterst få) söker en maratonknullare. Vi söker en bra älskare. Och det är INTE synonymt med långdraget in-och-ut.


Komplex för stora näsor eller håriga/icke håriga bröst kan jag inte påverka eftersom det är en smaksak. En subjektiv bedömning. Även om jag önskar att alla tonåringar där ute kunde förstå att de duger som de är. Att det viktiga är att vara en omtänksam människa med respekt för andra. Att resten alltid löser sig då.

Men att du ska ha stånd - ofta med utebliven orgasm (för båda) som resultat - oavbrutet i 12-timmarspass det gör oss bara trötta. Inte kåta.

Hoppas jag besparat dig ett komplex.

Av nobimbosallowed - 29 juli 2010 21:21

Läste idag hos Baraenjeppe om unga stackars killar som, av fåfänga eller komplex - inte av problem, köper Viagrakopior över nätet för att kunna pumpa på längre. Ingen vet vad pillrena innehåller eller vilka biverkningar de ger. Pillrena är med stor sannolikhet tänkt att användas tillsammans med lika unga, lika stackars tjejer.


Viagra i sig är fint. Att ha bestående problem med erektionen är ledsamt för båda parterna. Missförstå mig inte. Viagra kan vara lösningen för ett fortsatt sexliv tillsammans. Det är det fullständigt onödiga missbruket jag blir arg och ledsen över. Komplexfyllda gossar med för alldeles för lite kunskap om kvinnokroppen.


Därför vill jag skrika ut till hela världen (och särskilt riktat till alla pillerköpare. Men också för alla tjejers skull. Och för er, alla heteromän):



Vi behöver inga jävla maratonknull!


2:

Klitoris är det absolut känsligaste och den mest erogena punkten på tjejers kropp.


3:

Vi har ytterst sällan tidtagarur med oss när vi har sex. (förhoppningsvis har vi annat att tänka på då)

Vi tycker inte att pumpa in-och-ut i timmar är en kul grej. Tvärtom. Vi blir uttråkade och all vår vätska sugs upp likt en svamp av kroppen. Dessutom blir vi jävligt ömma.


4. Vi vill ha kåthet. Äkta kåthet. INTE den fejkade passionslösa som pillret ger. Passion. Hunger. Händer. Munnar. Kuk. I kombination eller i ej bestämd ordning.


Vi blir upphetsade av er upphetsning. Vi blir passionerade av er hunger. Vi blir lyckliga av att ni åtrår oss. Vi vill att ni gör OSS lyckliga. Vi räknar inte minuter. Jag har aldrig i hela mitt liv träffat en tjej som räknar minuter.


För vems skull pumpas det?

Inte för tjejens.

För det egna egot?

Eller är det bara total avsaknad av kunskap av tjejer?


Hellre att det av kåthet och extas går för er snabbt än att vi blir uttråkade och börjar tänka på annat än sex - under tiden vi har sex! Vi blir kåta av er kåthet!


Och ni kan ge oss precis vad vi vill ha även EFTER att det gått för er!


Om ni bara visste hur lätt det är att ge oss orgasm. Vi tjejer är ju så fantastiskt skapta att vi inte bara har slidan som erogen plats utan även ovanför, kallat KLITORIS.

Gud slog verkligen en strike när han skapade kvinnan! Och det bara av ett revben av mannen. Fantastiskt!!


Jag vill ha en man som åtrår mig. En man som blir kåt av mig. En man som visar med hela sin kropp att det är MIG han vill ha.


Vi är däremot måttligt roade av in-och-ut i något slags jävla maratonlopp. Hellre ett väl förarbetat (och/eller efterarbetat) 100-meterslopp. Nåja, får jag välja helt kanske jag väljer 800-metersdistansen, men med lika fin uppvärmning och lika fin avslutning.


Vi vill ha orgasm. Tro mig, det får vi INTE genom pumpapumpapumpapumpapumpapumpapumpapumpapumpapumpa

pumpapumpapumpapumpapumpapumpapumpa.

Gäsp ¤. Aj.

När ska den myten dö ut?


Av nobimbosallowed - 29 juli 2010 20:49

En kompis till mig har slutat jobba på ett stort telecombolag som förut var statligt men nu är privat. Hm, undrar vilket det kan vara..


Hon berättade att öppningsfrasen tog en timme i runda slängar att få ur sig:

Välkommen till Teliaz (fejkat namn). Jag heter Mia Andersson (fejkat namn). Hur kan jag hjälpa dig?

Hon berättade också att de har pengar att spela med för varje kund/potentiell kund.

Eftersom min mobil gått sönder så tänkte jag att jag ringer och kollar vad Teliaz då vill erbjuda mig.


-Välkommen till Teliaz. Jag heter Sara efternamn + efternamn (ännu längre alltså). Hur kan jag hjälpa dig?

Förutom att jag inte kunde hålla mig för skratt inför den välbekanta och något överdrivna påtvingade öppningsfrasen så funderade jag över hur jag skulle svara.

-Jo du kan hjälpa mig med att ge mig en värdlsbästa telefon gratis till universums lägsta abonnemangspris.


Alltså, man börjar väl, oavsett frågeställningen, med att säga: Hej, jag heter "Bitterfittan" (just det namnet uppgav jag dock inte).


Fast jag fick en bra telefon (dock inte världsbäst och dock inte gratis) och jag fick bland universums lägsta abonnemangpriser.


Fast det jag tänkte på när jag lagt på luren (eller snarare tryckt in "nedlagdtelefonlurknappen") var att herregud vad lätt "Mia" har det nu som bara behöver trycka på en knapp och svara: - Göteborgs Stad.


Gud vad vi krånglar till det i någon slags service minded-sörja som vi som ringer upp ändå inte fattar ellr ens noterar!

Av nobimbosallowed - 29 juli 2010 07:18

Jag gick direkt till en av kajens uteserveringar efter jobbet igår för att träffa ett par kompisar.

Stekande sol, fastande mage och tre öl. Promenerade sedan lagom lullig hemåt. Under promenaden upptäckte jag för första gången på hela dagen att jag fått på mig världens otrevligaste trosor. Men börja gräva i rumpan efter trosor när man går genom stan en olkmyllrande, solig sommarkväll, njae.. Så jag forsatte.


Äntligen hemma och i hissen skulle jag fixa till mina trosor. Det var inte trosorna. Det var mina (alltför tajta?) tajts som hasat ner och satt sig nedanför rumpan. Bara att tacka högre makter för att klänningen inte var av minivariant utan faktiskt går nedanför rumpan.


Glatta tajts + glatta trosor= dålig kombination.

Tre öl + fastande mage= mycket fest.


Tror jag ska märka upp dessa trosor med en varningstext: Bör endast användas till tajts då sex är planerat då de lätt faller av.

Jag ska även märka upp uteserveringen med varningstexten: Tillträde förbjudet för fastande magar.

God morgon! Nu är det jag som tar en ipren en stark kopp kaffe och promenerar till jobbet - med andra trosor och byxor.

Av nobimbosallowed - 27 juli 2010 19:43

Han satt lätt framåtböjd över soffbordet och berättade:


Jag var fyra år. Min syster tre. Pappa slog och slog och slog mamma. Hon skrek och grät och bad honom att sluta. Hon ropade på Gud om hjälp. Hon ropade på sin mamma. Jag grät. Jag vågade inte ropade till pappa att sluta. Jag vågade inte gråta högt. MIn syster skrek i högan sky. Mamma blödde och blödde. Han skrek fula ord till henne som jag inte förstod. Men jag hörde på hans röst att det var onda ord. Han sparkade på henne. Drog henne i håret. Min syster kissade ner sig. Sedan var han borta. Jag hämtade näsdukar åt mamma. Och handdukar. Jag försökte trösta min mamma och min lillasyster. Jag sjöng för dem båda. Jag sjöng för mig. Min mamma ville inte att det skulle komma blod på handdukarna utan hittade ett förkläde att torka sig med. Pappa var borta.

 

Vi åkte till mormor och morfar. Jag tyckte inte om dem. De tyckte inte om oss. Jag ville bara sova ihopkrypt med min mamma och min syster. Men mamma sov aldrig.

 

Vi fick bo hos min äldsta moster. Hon var inte snäll. Men inte heller otrevlig. Hon brydde sig liksom inte om att vi var där. En dag grät mamma och kramade och kramade mig och min syster. Jag frågade rädd om pappa slagit henne igen. Hon svarade att pappa var med en annan tant och inte skulle göra henne illa igen. Var inte rädd, sa hon. Men jag var rädd. Varför grät min mamma om inte hon var rädd eller hade ont? Mamma kramade oss och pussade oss och talade om att hon älskade oss.

 

Vi såg inte mamma mer. Vi bodde hos min moster och hennes man. Sedan gjorde vi inte det heller. Jag var glad och ledsen över att inte göra det. När jag var sex år fick jag höra att pengarna hon fått för att ta hand om oss var alldeles för lite för att det skulle vara värt det.

 

Vi bodde hos farmor och farfar. Farmor och farfar var fantastiska. De älskade oss. De sjöng för oss. Vi hjälpte dem på gården, vi gick med dem till kyrkan, de lärde oss allt de visste. Som vuxen har jag förstått att de inte visste särskilt mycket. Men för oss var de ALLT! De var våra mirakel. De älskade oss och gjorde allt de kunde för att vi skulle känna oss älskade och trygga.

 

Det bästa jag visste var när min pappas yngsta bror kom hem till oss. Han hade alltid godis till oss. han busade och lekte med oss och försäkrade sig om att vi skötte skolan. Jag skötte inte skolan. Min syster däremot var skötsam  - men hade svårt med att läsa och skriva.

Men farfar blev sjuk. Riktigt sjuk. Jag försökte hjälpa till så mycket jag kunde. Jag var tretton år och hade fullt ansvar för gården. Min pappa kom. Han gav mig en peng och visade kort på andra barn. Han åkte igen.

 

Vi brukade reta min farmor för att hon var så snurrig och glömsk. Hon tappade bort allting och ibland glömde hon t.o.m vad vi hette.

 

Jag fick ett brev från min mamma. I brevte stod det att hon älskade oss och att hon tänkte på oss varje dag. Att pappa ville skiljas ifrån henne och hittade på en historia om att hon varit otrogen och slog henne för att få igenom skilsmässan. (*Sverige är ett av de få länder i EU än idag som inte kräver särskilda skäl för att ansöka om skilsmässa. Skrämmande!)

Jag rev brevet i bitar. Jag hade ingen mamma. Hon övergav mig och min lillasyster. Min farmfor och farfar försvarade mamma med att hon inte hade något val. Hennes föräldrar vägrade försörja henne och hennes nya man accepterade inte några tidigare barn. Jag hatade mamma. Hon svek oss. Min älskade mamma glömde bort oss för pengar. Men mest sörjde jag.

 

Min farmor blev mer och mer glömsk. En gång hittade vi henne i ladugården gråtande och undrade vart hennes mamma var. Farfar var orolig i blicken. Min syster och jag förstod att det var något riktigt fel.

 

Farfar hade ont hela tiden. Han försökte be sin yngste son att komma hem och ta hand om gården. Det ville han inte. Han hade träffat en tjej och slutade komma till oss med godis och tidningar. Jag blev stor nog att åka på internat. Min syster ville inte. Hon ville vara hemma och hjälpa farmor och farfar. Hon slutade skolan som 16-åring. Jag flydde.

 

Pappa kom hem en helg och ville prata.Han hade inget att säga mig. Jag hade inget att säga honom. Min syster gick. Min pappa förmanade mig om att sköta mig i skolan och att hjälpa farmor och farfar. Jag slog till min pappa i ansiktet, spottade på hans skor och bad honom dra åt helvete. Jag gick till min barndomskompis hem och satte mig i deras soffa tillsammans med deras underbara familj. Jag fick mat, kramar och fick välja TV-kanal.

Farfar kom. Hans blick var ledsen. Han bad mig komma hem. Pappa hade gått. Jag ville inte hem. jag ville stanna i deras soffa för evigt. Men jag gick med farfar. Han gick långsamt och ibland hördes det stön ifrån honom.

 

Min farmor var som vanligt. Hon stod och lagade mat. Hon skällde på mig: Du får inte slå din pappa. Nog för att han förtjänar ett rejält kokt stryk, men det är inte du som ska ge honom det. DU ska inte slåss!

 

Tårarna rann nerför hans kinder. Han kastade en av soffkuddarna i golvet.

Jag hatar min pappa. Jag hatar honom. Jag tror jag skulle kunna döda honom. Han förstörde min systers och mitt liv. Jag kommer aldrig att gömma hur rädda vi var när han slog min mamma. Jag kommer aldrig att glömma mamma skrik, allt blod och vår rädsla. Jag hatar honom!

Tänk, ändå gjorde du mot mig det din pappa gjorde mot din älskade mamma. Tänk, ändå gjorde du mot dina barn vad din pappa gjorde mot dig och din syster.. Din djävul!

Av nobimbosallowed - 25 juli 2010 19:51

Har tillbringat en tid på landet tillsammans med barn och föräldrar. Underbart för barnen. Klurigare i vuxenvärlden. Föräldrarna kämpar för att inte behandla mig som ett barn. Jag kämpar för att inte uppträda som en obstinat tonåring.


Två kvällar i rad har vi varit bortbjudna till släkt och vänner. Båda kvällarna har innehållit grill och vin. Mycket trevligt.


Under båda tillfällena har min mamma framhållit för sina vänner att hon och pappa ska ha mina barn en vecka på landet så att jag kan ta det lugnt och fokusera på jobbet och få fritid när jag kommer hem.


Första kvällen tittade jag frågande på henne. På natten när vi kommit hem så undrade jag vad hon och pappa pratat om som inte jag visste om. För mig kom det nämligen som en fantastisk överraskning att jag skulle få vara barnfri en vecka. Det har nämligen ALDRIG hänt och inte ens varit på tal.

  


Svaret över min undran var däremot inte helt överraskande:

"Ja ja, inte hela veckan kanske. Men någon natt kan vi allt ha dem."


Jahaja, så inför vännerna är hon den perfekta mormodern som älskar att umgås med sina barnbarn och älskar att avlasta sin dotter. Men när verkligheten tränger sig på är hon fortfarande mamman med alla måsten (som jag är säker på fortfarande - fast i teorin - verkligen vill umgås med barnbarn och avlasta dotter). 


Dagen efter var vi åter på en fest. En lite större med fler folk. Denna gången med släktingar. Återigen talade min mamma om att hon skulle ha barnbarnen en vecka så att jag kunde ta det lugnt och ha lite kvällssemester efter jobbet.


Ööööh?


Idag när jag frågade när jag kunde lämna barnen fick jag svaret:

"Vad menar du?"


- Jo, som du sagt till både era vänner och vår släkt så skulle ju ni ha barnen en vecka.


Hon drog på svaret och försökte förklara att en vecka kanske inte var det hon menat precis men att någon dag här och där visst gick att ordna.


Jag förvandlades till fröken Stenhård. Något jag aldrig annars gör.

- Ge dig, sa jag. Så fort det är folk med så pratar du vitt och brett om hur ni ska ha barnen en vecka och allt roligt ni ska hitta på. Så nu får du allt leva upp till det. Ska du gå in i rollen som fantastiska mormor så får du allt börja med att hålla löftena du gett. Jag lämnar barnen i eftermiddag.


Efter samtal om att "barnen ju kan få hemlängtan" och dittan och dattan så har vi nu kompromissat. De har barnen ett par dagar. Jag har barnen ett par dagar.


Jag KRÄVER DEFINITIVT INTE att de ska ha mina barn. De får gärna säga nej till att vara barnvakter. Men när de säger ja, då ska det vara under de premisser jag ber om. Det är inte roligt att höra om allt som får försakas för att barnen ska vara hos dem och att de ska hämtas nio på morgonen dagen efter. Säg då hellre nej! Och jag kräver verkligen inte att de ska lägga om sina semesterplaner för min och barnens skull. Men är man så jäkla noga med att hålla skenet uppe som mormodern som ställer upp maximalt i alla lägen, ja då får man faktiskt leva upp till det.


Jag älskar min mamma. Hon är fantastisk med mina barn. Rolig, omtänksam, uppfinningsrik. Men vid snart 60 års ålder har hon fortfarande ett behov av att hålla skenet uppe som den perfekta modern och mormodern. Vid snart 60 år har hon behovet att bekräftas som en fantastisk varelse, trots att det hon söker bekräftelse för inte alltid är hundraprocentigt överensstämmande med verkligheten. Fantastisk är hon, men kanske inte just på det sätt hon vill ha cred för..


Jag förstår inte räslan att inte anses som perfekt. Jag förstår inte behovet att bekräftas av utomstående som förträfflig. Hennes ena syster svarar "Nej, jag kan nte" eller "Ja, det går bra" när hennes dotter ber om barnvakt. Härligt. Raka svar, rak kommunikation. Inte trevande, tvekande och sedan en massa prat på jobb och bland släkt och vänner om alla uppoffringar man gör för sina barn och barnbarn.


Men nu har jag, som den storsinta person jag är, hjälpt henne att denna veckan vara just så förträfflig som hon vill att andra ska tycka hon är. Nu får hon vara mormor på nästan heltid. Vilken fin och underbar människa jag är!   


Och tack vare hennes umgänge med rövinet har hon lovat omvärlden att vara barnvakt. Och tack vare sin dotter får hon nu leva upp till sin förträfflighet.


Varsågod älskade mamma!  

Dessutom tror jag det gör dig gott att få lite rosé och rödvin emellanåt. Det verkar ta död på en hel del måsten.

Skål mor!

Av nobimbosallowed - 18 juli 2010 09:16

Jag är socialist. Inom socialismen finns många olika grenar.Jag skulle kunna kategorisera mig som socialdemokrat som skulle valt vänsterpartiet som tydligt andra alternativ. Eller som vänstersosse - vilket är rätt löjligt, för är du sosse så är du sosse. Påhittade titlar för att ytterligare dela upp oss och trasa sönder uttrycket: enade vi stå, söndrade vi falla.


Sedan finns det ju leninister, stalinister, kommunister etc etc. Själv nöjer jag mig med att vara socialist. Eller sosse.


Jag skulle också kunna kategorisera mig som (icke troende) kristen. Eller som ortodox, katolik, protestant, baptist etc etc, men jag nöjer mig med kristen.


Jag har valt att inte slåss med konservativa. Jag har valt att inte slåss med judar, muhammedaner, hinuder etc.


Visst kan vi diskutera och debattera. Men det viktigaste är respekten för varandra.


Jag sitter med i politiska församlingar där vi kan debattera hej vilt i salen och på fikarasten över partigränserna prata semester- och helgplaner, barn, favoritrestauranger, jobb och you name it.


Man måste nämligen se skillnaden mellan sak och person. Sverige har inte legat i krig på flera hundra år. Jag hävdar med bestämdhet för att "vi" har förmågan att se just skillnaden på sak och person. Vi glömmer det som varit för längesedan, och som vi ändå inte kan påverka, och går vidare med ambitionen att göra det bästa av situationen. Att utvecklas från där vi är nu.


Att vara feminist eller ickefeminist är långt mer kontroversiellt än vad jag kunnat föreställa mig.


Jag hade inte en aning om att man som feminist var tvungen att kategorisera sig ytterligare. Jag hade heller ingen aning om vilken ilska det väcker hos människor att vara feminist. Och vilken ilska det väcker att inte vara det.


Borgarna har valt att inte kalla sig feminister. Med några få undantag. Kloka människor som FP:s Birgitta Ohlsson hamnar ju lite i ett dilemma. Men hon är skicklig och intelligent och lyckas ta sig ur det på ett snyggt sätt. För tänk vad jobbigt det måste vara att faktiskt vara feminist men av princip inte få lov att kalla sig det.

Precis som att jag skulle säga: "jag är för nästan allt i SAP:s partiprogram men jag är inte sosse"...


Men saken är att jag skiter i ifall folk väljer att benämna sig som feminister eller inte. Däremot blir jag upprörd om man inte håller med om stora delar av vad feminismen går ut på. Om man gömmer sig bakom någon individ före kön. Individ före klass. Individ före etnisk bakgrund. Individ före sexuell läggning. Indvid före handikapp. Individ före ålder. Etc.


Självklart ska man alltid se till individen! Naturligtvis ska ingen hamna i skymundan.

Men först när strukturen är klar kan man unna sig det. Först när rättvisa och jämlikhet råder på alla områden är det naturligt att se individen i mängden. när vi byggt en fast och stadig grund där alla människors rätt är densamma. När inte längre djungelns lag "only the strong survive" är normen.

För än så länge är det det. Än så länge är du bättre som man. Du är bättre som etnisk svensk. Du är bättre som heterosexuell. Du är bättre som ung. Du är bättre som fysiskt och psykiskt hundraprocentigt funktionell.


En dag kanske jag inte längre behöver kalla mig feminist. En dag kanske världen är jämställd. Kanske är världen rättvis. kanske ser man till alla människors lika värde - oavsett vem du är. Men fram tills dess tänker jag banne mig vara feminist - utan närmare kategorisering.

Skapa flashcards