Skulle ju skriva en positiv och glad blogg ju. Istället snöade jag återigen in på sorgligheter.

Så jag säger istället: SOLEN SKINER! Och tänk, klockan är elva på kvällen och det är fortfarande ljust.

Och jag kommer att sova tryggt ikväll med enda orosmomentet att jag itne hunnit med att tvätta så att jag inte vet om barnen måste ha jeans på sig i värmen till dagis.

Då är livet himla bra, när det är sådana saker man tänker på vid sänggående.

Imorgon när jag går från jobbet ska jag reta mig på att inte jag kan sitta på insidan av staketet till alla uteserverigar istället för att gå till dagis och hem.

Det kallar jag livet. Och det kallas vardagslyx!!!

God natt världen! Och det säger jag också med vetskapen att jag vaknar trygg, vid liv och lycklig imorgon!

Hurtigt och inte så lite präktigt avslutar jag med: Visa respekt för världen och dess medborgare! Ta hand om varandra och njut av livet, solen, vardagstristessen, festerna, tvätthögarna och disken!

God natt världen, vi ses imorrn!

Och avslutningsvis en sång om SANN kärlek. Good night människa, where ever you are.

Just idag är jag stark

Just idag mår jag bra

Jag förs framåt av kraftiga vindar

Just idag är jag stark

Just idag mår jag bra

jag har tron på mig själv på min sida

Jag ser framåt mot härliga tider.

Jag är trygg. Jag har ett fantastiskt jobb. Jag har en ekonomi som är tillräcklig att försörja vår familj på. Jag har världens finaste barn. Jag har avundsvärda vänner. jag har nära till skratt. Jag har sol i mitt liv - även under molniga dagar.

När kaoset är som värst, när rädslan är störst så handlar livet bara om att klara nuet och planera för en befriad framtid.

Nu är kaoset är för längesedan över. Befrielsen har kommit. Även om det tog lång tid innan jag vågade tro på det. 

Nu består även mitt liv av bagateller. Jag kan promenera förbi alla soliga uteserveringar på väg från jobbet och avundas alla som sitter där istället för att hämta på dagis. Jag kan reta mig på att jag itne hinner handla planerat, plocka, röja och tvätta i takten jag önskar. Jag kan reta mig på motvind när jag cyklar. Underbara härliga bagateller i livet.

Det känns så skönt att vara normal igen. Det känns så skönt att få vara jag.

Mitt liv är bra! Jättebra till och med.

Vår forna fiende är inte längre något hot mot oss. Vi har t.o.m en relativt god kontakt. Så god man nu kan ha.. Men kvar finns inga hårda ord, inga dömanden, inga hot. Vi kan prata lugnt och sansat i telefonen kring saker som rör barnen och vi kan t.o.m skratta.

För det som så många glömmer, det är att mannen vi gifte oss med finns någonstans där in i. Vi hade ett förflutet före helvetet startade. DEN mannen kan jag ha en sporadisk kontakt med - för barnens skull. För barnen är lyckligt ovetande om allt som hänt. För dem är pappa bara pappa. Och det tycker jag är perfekt. Jag kan själv styra när jag vill svara när han ringer. jag behöver inte längre vara rädd.

Han lever numera, efter avtjänat straff och åtskilliga timmars gruppterapi för grova kvinnofridskränkare, i en relation som verkar vara (så gott som) normal. Det förekommer i alla fall inget psykiskt eller fysiskt våld.

Jag är inte ute efter hämnd. Jag tror nämligen inte på öga för öga, tand för tand. Jag tror heller inte på att vända kinden till. Men jag tror på att bearbeta, bearbeta, bearbeta, våga vägra bitterhet, fred och samtal. Fred på jorden eller i vår närhet får vi aldrig genom hämnd.

Visst kan jag fortfarande bli rasande på min fd man för allt han förstört hos mig och för mig. Och jag kan fortfarande och plötsligt och oväntat uppleva gamla rädslor. Men jag kan också med ett leende och utan bitterhet se tillbaka på åren innan. Då när han fortfarande var han, jag var jag och vi var vi.

Så många nästan kräver ilska, bitterhet, hämnd och hat ifrån oss. Jag säger tvärtom. Är vi inte fantastiska som istället står över det och visar att vi fanimig är bättre?

MEN, vi kommer aldrig att förlåta dem.

Mina sympatier går till de kvinnor som av

skräck inte klarar av att motstå sina partners garantier om evig lycka, baara han får komma tillbaks.

Tvärr är det inte ovanligt.

Kvinnorna är inte dumma.

De är inte svaga.

De är bara skräckslagna.

Genom att ha sin man i sin närhet så vet de vart han är. För få av dessa män blir faktiskt "bättre" efter fängelse.

Och att ständigt leva med att titta sig över axeln, att ständigt vara på sin vakt kan  psykiskt vara oändligt mycket värre än att veta vart man har honom och ge upp sig själv, sitt liv för att mota Olle i grind (vilket ändå aldrig lyckas). Det är kvinnans enda sätt i ensamheten att skaffa sig kontroll. Även om det naturligtvis är helt fel. Och kvinnan vet det. Men handlar det om överlevnad så gör man vad som helst. Förhoppningsvis överlever dessa kvinnor även i relationen.

Jag kan bara tacka högre makter att jag begåvats med modet att våga stå emot! Och tacka högre makter att jag är lämnad i fred.

Det enda jag är ute efter är lugn och ro. Och det har jag idag! Och det är fridfullt och gör mig tillfreds med mig själv och livet.

Jag älskar att få chansen att störa mig på bagateller! Om ni visste vilken förmån det är för oss lyckligt lottade människor.

Jag citerar återigen Kenta:

Just idag är jag stark. Just idag mår jag bra. Jag förs framåt av kraftiga vindar.