Jag förstår att det är en fin komplimang att få höra: "Jag fattar inte att du är singel!" där man syftar på min förträffliga person.

Jag brukar kontra med att just därför är jag singel. Det finns ingen god nog åt mig. :)

Men ärligt talat, visst är det helt underbart att vara älskad och åtrådd och ha någon vid sin sida som man kan lita på och ha kul med. Men vägen dit.... Den känns alldeles för lång och krånglig.

Det är bara att inse, jag har ett par småbarn hemma som inte tycker att sömn är det roligaste som finns. En av dem kräver ständigt min verbala uppmärksamhet. Den andre min ständigt fysiska uppmärksamhet. Sex är liksom inget som jag tänker på.

Eller jo, det kan hända att jag tänker på sex. I form av "Guuuud, vad skönt att bara kunna gå och lägga sig och SOVA! Inga krav på att vara glad, fräsch och kåt." Jodå, man är ju rena sexatleten....

Självklart gillar jag sex. Men jag är för tillfället en helt assexuell varelse. Det finns ingen som helst risk att någon skulle göra en pinsam upptäckt och hitta en man i byrålådan. Där finns nappar. Och ett nässpray. Jäpp, sexigt värre!

Det hände för si så där ett och ett halvt år sedan att jag tänkte att nu jävlar får det vara slut på min tvååriga celibat. Raggade upp en gammal flirt (som inte krävde att man ordnade barnvakt, gick på dejter, trevade sig fram och blablablablabla). En tonårskärlek jag visste skulle falla för min charm. Allt gick som jag hoppades på och vi gjorde upp villkoren; bara på kul och bara sex. Och det var skitkul! Han är fantastisk. Både som person och som älskare. Men...

Jo men tjenare! Det funkade i ett halvår. Förpliktelserna kom. Man "måste" helt enkelt träffas när båda har chansen. Man får inte träffa andra - även om villkoren löd att det var helt ok, bara vi talade om det för varandra. En dag började killen, efter några glas vin, att prata om hus och trädgård där våra barn kunde leka.

Så nära hjärtinfarkt som jag var då har jag nog aldrig varit varken förr eller senare. HUS????? Vi skulle ju bara ha sex! Att dra sig ur blev plötsligt som att göra slut. Jag upprepar: Vi skulle ju bara ha sex!

Men saken är att jag orkar inte engagera mig! Jag orkar inte med att dejta och vara pigg och kåt och glad. Att alltid vara sprudlande (det lämpar sig liksom inte att vara joggingdressklädd, gäspande och vardagsgrå på första dejten) och rolig och spirituell.

Och jag orkar inte med besväret att tigga om barnvakt till påhittade ursäkter (för man vill ju inte heller säga att man ska ut och ragga till sina föräldrar - inte av prydhet utan av integritet, känslan att faktiskt få vara vuxen med ett liv där de inte känner till alla detaljer) eller att irritera sig på barn som inte somnar i tid, inte kunna somna med barnen för att vara vaken och ringa som utlovat.

Dessutom så trivs jag så himla bra! Jag har ingen, utöver mina barn, att ta hänsyn till. Jag har ingen att kompromissa med. Jag har bara mina barn och mitt eget välbefinnande att tänka på.

Visst kan vi leva i en bubbla ibland; vi mot världen. Det kanske inte är skitbra. Men det får vara så. Ett tag.

När jag känner att jag måste ha en famn i soffan att krypa in i och att jag inte kan leva en dag till om jag inte har en naken man i sängen, den dagen då ska jag gå sminkad till jobbet varje dag, situppa bort min gravidmage som ockuperat min kropp, och vara charmant och bara precis laaaagom kaxig mot alla jag möter.

Men just nu så trivs jag förträffligt i mitt eget sällskap. Jag är charmant mot mig själv. Så himla trevlig att jag själv nästan blir lite förälskad. För gud vad jag kan och vet mycket! Och rolig är jag med. Och snygg!

Så än så länge går jag och lägger mig i min übersexiga t-shirt från peab, i mina skrynkliga lakan och trängs med två pyjamasklädda pojkar och proppar in en napp och servar med vatten när det gnys i sömnen.

Ung och kåt? Tack det är bra. Men hörde jag någon säga rödvin?