Idag har vi haft en spännande - eller snarare fasansfull - diskussion på mitt jobb. Vi är rätt många tjejer i ungefär samma ålder som jobbar där. De flesta av oss har barn. Tre ska ha nu, två för första gången och en för andra.

Dagens ämne:

Jämställdhet och barn.

Tjejer som plötsligt ser sig som sina mäns (eller snarare ALLA mäns) beskyddare och som tror att påpekanden om att jämställdheten lämnar en del att önska är direkta påhopp riktade mot just "deras" män. Tjejer som antingen lever i ett exemplariskt jämställt modernt förhållande, eller under förnekelse, eller som i sliter som djur för att hålla uppe skenet av Familjen Perfekt. Fru Perfekt på mitt jobb har redan två barn; en pojke på 10 år och en flicka på 7 år. "Och det räcker så bra så."

-Så är det INTE i min familj! Mina grejer är till och med VIKTIGARE än Petters! Jag går ut MYCKET mer än vad han gör.

Jätteroligt! Och underbart att höra.

- Vi delar på allt hemma. Ja, Petter gör nog mer än vad jag gör, för han ÄR ju så pedant.

Jättekul att höra! Det gläder en bitterfitta att höra om de helt jämställda förhållandena, som till och med verkar väga över till orättvisa för mannen. Så lite beklagligt kändes det samtidigt. En stund.

För sedan kom frågan: Packar han barnen gympakläder också?

- Nej, herregud! Han är så glömsk. Då skulle barnen aldrig få vara med på gympan.

Köper han kläder?

- Nej! Fast han vill nog tror jag. Det är bara det att jag bättre vet vad barnen behöver. Och det han föreslår är inte fint. Fast jag handlar så mycket till barnen att han vill att jag ska köpa något till mig själv någongång också. Att jag ska unna mig.

Är det han som skriver inköpslistan?

- Nej, men det är ju för att jag lagar maten. Och dessutom vet han aldrig vad jag är sugen på.

Nu var det inte längre roligt.

Hennes perfekta man är superduperjämställd - så länge han inte måste komma ihåg saker som rör barnen vill säga.

Eller måste ta ansvar för inköp.

Och dessutom är han inte betrodd att utföra vissa uppgifter.

Han slipper undan sitt pappa/partneransvar- och hon hindrar honom från att ta stt pappa/partneransvar.

Se där ja! Världens mest jämställda par, där livet leker och allt är perfekt är ett par som i allra högsta grad stångar sig blodiga för att hålla fast vid gamla goda traditioner.

Länge leve könsroller!

För Gud vad bra det blir när alla vet hur vi ska vara och vad som förväntas av oss.

Upprorsmakare, rätta er i leden! Och minns, att den som gapar efter mycket, joodå, den mister ofta hela stycket.

Och kom ihåg, ställ inga krav på barnens far! För inte kan väl en vuxen man kunna komma ihåg läxor, gympakläder, tandläkartider? Och inte kan du begära att en vuxen man ska veta att din sjuåring förmodligen ligger kring storlek 122.

Och visst är det väl ändå märkligt att vi som bara vill ha rättvisa, men är av det kvinnliga könet, kallas för bitterfittor och ärkefeminister?

Medan män däremot, med samma ambitioner, är solidariska och demokratiska och förändrings- och förnyelsebenägna. Ja nästan heroiska faktiskt.

Länge leve könsrollerna! Nu befäster vi dem, tillsammans - en gång för alla!!

Jag har alldeles nyss varit med om något mycket, mycket märkligt.

För flera år sedan, innan jag fick barn, så drömde jag om ett hus. Jag såg bara huset utifrån men blev förälskad och köpte det. I drömmen alltså. På huset hängde en gammal metallskylt som jag beslutade skulle få vara kvar. Jag minns huset från vägen, den grönskande trädgården på husets baksida. Och plötsligt, som så ofta i drömmar, var huset inte längre mitt utan mina föräldrars. Jag fick kaffe i ett kök med träsoffa och trasmatta.

Slut på detaljer.

Slut på dröm.

Men huset i drömmen etsade sig fast i mitt minne.

Idag gick jag in på Facebook. En av mina vänner hade blivit vän med en gemensam bekant till oss, som jag inte är vän med. Jag gick in och tittade på hennes sida.

Det första jag ser är huset i mina drömmar. Där bor hon! Hon har köpt det och gjort om det till ett vandrarhem. Och på gaveln hänger en gammal metallskylt. Från en gammal mack. Vad "min" skylt var för något har jag inte en aning om - och det kvittar! För saken är att jag har i drömmen träffat på ett ett hus som uppenbarligen finns i verkligheten, men som jag aldrig ens varit i samma stad som, och som min bekanta har köpt.

Hur "hennes" hus ser ut inuti har jag inte en aning om, men fasaden och trädgården och skylten går inte att ta fel på.

Livet är allt bra märkligt...