Nattade barnen och fastnade framför programmet superfetto vs superbenrangel (fritt översatt) och började fundera vilken slags personlighet som egentligen jag är.

KOm fram till att jag är i extremt behov av belöning.

Som exempel. Jag var en jäkel på fotboll. Men bara som forward. Jag ville göra mål - vara hjälten. Få ett resultat för slitet. Att vara trägen back låg inte i min natur. Beröm och belöning, det vill jag ha.

Jag friidrottade. Jag slungade bollar och hoppade högt och långt. jag sprang sanbba korta distanser. Snabbt skulle det gå. Snabbt avklarat snabbt resultat. 5000 meterslöpare har jag aldrig förstått mig på. Att träna och träna och träna, ihärdigt och medvetet utan omedelbart resultat är defintivit inte min grej. Det som var tråkigt lade jag ner. Det jag var bra på fortsatte jag med. Inget "trägen vinner"-tänk där inte..

Jag målade. Målade jag fult så slutade jag måla. Blev målningen bra så gjorde jag den synlig för alla som ville eller inte ville se den.

Jag var (är fortfarande till viss del eftersom jag feströker vid alla möjliga sammanhang som jag bedömer festliga. Hrrrm) rökare. Inte snusare. Efter kaffet tog jag min cigarett. Efter att ha städat belönade jag mig med en cigarett. Efter en snygg lay out firade jag med en cigarett. Snusa är långsam belöning som sakta ska glida omkring i kroppen.

Jag är världssämst på bantning. Blir fanatisk och räknar varenda kalori och huvudräknar hela dagarna. Hysterisk - men tyst. Har jag inte gått ner 5 kg på tre dagar så får jag tråkigt. Och slutar. En långsiktig sund kosthållning tråkar ut mig och jag tänker liksom inte ens färdigt tanken.

Jag blir liksom besatt av det jag gör. Men under en kort och väldigt intensiv tid. Aldrig ihärdigt och uthålligt.

Träning. Jag var värlsbäst på att träna. Det jag ville alltså. Jag tränade ben och armar och rygg och axlar. Överallt där jag redan var stark och där det var lätt att träna. Magen däremot (som jag av någon anledning alltid varit klen i) tränade jag inte alls. Det var nämligen JOBBIGT!

Funderar nu på om jag skulle vara superfettot eller superbenranglet. Är de egentligen så olika? Den ena är äter inte medan den andra gör det gladeligen. Men beteendet. Båda är ju ute efter någon slags belöning. En i form av att belöna sig med att få äta gott till filmen, efter kaffet, efter maten etc. En annan i form av att vara glad över att den lyckats avhålla sig från maten och ser det som sin belöning. Är det verkligen motsatser  och olika beteenden eller är det bara tillvägagångssättet som skiljer sig åt?

Vet inte. Viktmässigt ligger jag nog närmare superfettot. Men i mitt tillvägagångssätt vet jag inte. För allt eller inget är min grej. Antingen så äter jag inte alls. Eller så äter jag allt som finns att tillgå.

Vem trodde att TV 3:s viktprogram faktiskt skulle väcka tankar....

 

riesling

10 augusti 2010 21:50

Nä, inte kunde jag tro att TV 3 skulle kunna få fram ett sånt djupt tänk :-D
Du kan ha väldigt rätt i att de nog är ganska lika i sin personlighet, det är bara typen av belöning som skiljer sig åt. Men vad som jag tycker är utmärkande för den matvägrande typen (efter att ha jobbat på mentalsjukhus med intagna bl a matvägrare) är deras helt obändiga envishet! Den går inte av för hackor! Den typen av människor har en impulskontroll som heter duga till skillnad från den allätande typen som behöver omedelbar respons på en impuls.

http://riesling.bloggplatsen.se

 

Bitterfittan

10 augusti 2010 21:53

Tack för det Riesling, för du har gett mig svaret: Jag är definitivt ALLÄTAREN!!!!!

Med din kloka kommentar som facit så undrar jag hur jag ens för en sekund kunnat tro att jag skulle kunna vara matvägraren... :)

http://nobimbosallowed.bloggplatsen.se

 

riesling

10 augusti 2010 22:03

Nu ville ju inte jag muta in dig i ett hörn eller placera dig i ett fack på något sätt ... :-)
Jag har svårt att tro att du tillhör den sorten du kallar "superfetto" - men du vet ju själv om du har dåligt med tålamod, vilket du så finurligt beskriver.
Gjorde jag bort mig som skrev sådär?!?!

http://riesling.bloggplatsen.se

 

Bitterfittan

11 augusti 2010 05:38

Hahaha! Nej du gjorde inte bort dig. Du ställde en korrekt diagnos. Förstår inte ens nu i efterhand hur jag tänkte som tvekade. Hahahahahaha. Tålamod må vara en dygd - men en dygd jag inte besitter...

http://nobimbosallowed.bloggplatsen.se

 

Viktoria

11 augusti 2010 15:10

Jag är precis likadan, allt på en gång! Smörgåsar skulle jag inte kunna leva utan, snabbt och underbart gott!

http://vickileh.bloggagratis.se

 

Hypofysen

11 augusti 2010 15:11

Jag har precis sånt tålamod som du. Kan jag inte bli nästan bäst på nåt så gör jag det inte. Funderar just nu på att byta yrkesbana..
Det kan ju ha en del med tävlingsinstinkt att göra också. Jag är en fruktansvärt dålig förlorare o kan inte låta bli att tävla vad jag än gör.

http://hypofysen.blogg.se

 

Bitterfittan

11 augusti 2010 19:44

Jag känner igen mig i er båda. Vinnarskalle kallade mina föräldrar det när jag var liten. Prestationsångest med belöningsbehov skulle jag som vuxen kalla det. Och tålamod? Njae....Jag blir irriterad på folk som redan inte i hissen har plockat fram lägenhetsnyckeln eftersom det är sekunder att tjäna. Sunt? Skulle inte tro det. En beteendevetare jag fick besöka, efter kriser på jobbet med en (diagnostiserad) psykopat som chef, sa till mig att jag var en typ A-människa. Alltså inte a-människa i hitlers bemärkelse utan typen A. Allt ska gå snabbt, rationellt och inget hokus pokus på vägen. Hm. Tycker det låter behagligare att vara typ B.

http://nobimbosallowed.bloggplatsen.se

 

Xecute

13 augusti 2010 16:52

Och jag känner också igen mig i allt i ditt inlägg... orka ha impulskontroll och tålamod! Jag är definitivt också A-varianten som kör ALLT antingen- eller. Tur att jag åtminstone inte har gett efter för impulsen "sälja barnen på blocket", än iaf.

http://xecute.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Han satt lätt framåtböjd över soffbordet och berättade:   Jag var fyra år. Min syster tre. Pappa slog och slog och slog mamma. Hon skrek och grät och bad honom att sluta. Hon ropade på Gud om hjälp. Hon ropade på sin mamma. Jag grät. Jag vågade i...

Läste idag hos Baraenjeppe om unga stackars killar som, av fåfänga eller komplex - inte av problem, köper Viagrakopior över nätet för att kunna pumpa på längre. Ingen vet vad pillrena innehåller eller vilka biverkningar de ger. Pillrena är med stor...

Vår vackra värld blir galnare och galnare. Jag skulle ljuga om jag säger att jag inte är fåfäng om jag skulle påstå att jag inte bryr mig om utseendet.Visst. Ibland väldigt fåfäng t.o.m. Men fortfarande på normal nivå!   Världen blir mer och mer ...

För några år sedan blev jag arbetslös. Jag hade haft ett extremt högavlönat jobb med massor av förmåner av arbetsgivaren, ett stimulerande, kreativt jobb med fantastisk arbetsledning.   Den som läst min blogg from the beginning vet att jag med ...

Nu har det hänt igen. En person som ännu inte har barn har gett sig in i en barnuppfostrandiskussion där naturligtvis hon har djupare kunskap och mer erfarenhet än oss som faktiskt ÄR föräldrar, 24 timmar om dygnet, vecka ut och vecka in, år efter år...