Alla inlägg under september 2010

Av nobimbosallowed - 23 september 2010 20:11

Eftersom mina nattliga fantasier inte sträcker sig längre än att jag två gånger på mindre än en vecka har drömt mardrömmar om en rörig diskbänk så får jag skriva ner en trevligare dröm jag har dagtid.


Nej det blir dessvärre inga detaljer kring våta drömmar eftersom det var så längesedan jag hade sådana att jag tyvärr på allvar glömt hur det var. Suck!)


Lugn och ro och uppassning

Jag skulle åka dit (valfritt ställe) redan vid lunchtid på fredagen, tillsammans med en eller ett par nära vänner. Vi skulle käka lunch utan barn och utan att artigt prat eller politiskt korrekthet.


Efter lunchen skulle vi ta en lång härlig promenad i de vackra omgivningarna i höstsolen och prata, skratta och vara allvarliga.


Sedan skulle vi gå till vårt respektive tysta, tomma rum med chokladbit på kudden och lägga oss att läsa varsin bok innan vi möts på relax-avdelningen för några längder i bassängen och en öl (el två) i jacuzzin.  


Rena och fina skulle vi dessutom göra oss (ännu) snygga(re) och gå en kortare promenad före en drink i hotellbaren. När drinken som blivit två är uppdruckna skulle vi sätta oss till bords i en precis lagom avskild del i matsalen. Såpass avskild så att vi kan prata om vad som helst utan att sänka rösterna men ändå såpass tillsammans att vi hör sorlet och ser de andra gästerna.


Vi skulle ha svårt att välja ur den härliga menyn och sedan få maten serverad till bordet tillsammans med ett glas rött vin. I lugn och ro skulle vi vuxna äta, prata, skratta och njuta. Medan andra ser till att vi har en härlig matupplevelse. När andra dukar av åt oss och diskar våra tallrikar så skulle vi gå vidare till baren.


Där skulle vi säkert beställa oliver och nötter - trots att vi är mätta - tillsammans med ölen. Lagom susiga och färdigskrattade och slutältade skulle vi säga godnatt till varandra, vinka i korridoren och sedan krypa ner i respektive renbäddad säng där någon annan sträckt våra lakan. Där skulle vi ligga i lagom varmt rum och zappa mellan TV-kanalerna innan vi somnade i en egen säng - utan någon som knuffas och sparkas.


Vi vaknar av oss själva och zappar lite på TVn innan vi går in i duschen. Vi träffas i frukostmatsalen och äter färska frukter och bär, väljer mellan tio olika sorters bröd, tar alldeles för mycket knaperstekta bacon och ägg i alla dess former och får beslutsamhetsångest mellan färskpressad grape- eller apelsinjuice innan vi kommer fram till att en blandning vore perfekt.


Proppmätta av frukosten skulle vi ändå lura i oss var sitt litet mini wienerbröd till kaffet före morgonpromenaden. Uppfriskade, utvilade och lyckliga av ännu en vacker höstdag med hög, frisk luft skulle vi gå och packa ihop våra väskor och checka ut.

Tänk om.....


Någon som hakar på?


Av nobimbosallowed - 22 september 2010 21:52

Fick en utmaning av Riesling. Tackar, jag antar utmaningen!


Så nu ska jag försöka skriva utan att tänka igenom och analysera och bli allt för präktig eller pretantiös.... Skitsvårt ju!


KÄRLEKEN I MITT LIV är mina barn. Skittråkigt svar, men det sanna. Hoppas att jag i framtiden även kommer att vara mottaglig för "vuxenkärlek" i mitt liv och inte förvandlas till den bitterfitta jag (än så länge?) på skämt kallar mig för.

  

MIN FAVORITFÄRG  är alla starka, sprakande, klara, härliga färger - förutom orange (?). Jag har varit allergisk mot färgen sedan jag var pytteliten och sorterade bort den i tuschpennefodralet. Och trots att jag kan se en vacker, härlig, stark orange färg så säger liksom hjärnan stopp och tillåter sig inte att tycka om den och vill genast ta bort den. Som tur är gäller detta bara just orange - och inte människor! ;)


JAG ÄR FANTASTISKT GLAD att jag har både hjärta och hjärna, eller mer korrekt uttryck både empati, inlevelesförmåga och intellekt. Att jag har lätt att skratta hysteriskt och gråta förtvivlat och kan tänka självständigt och kritiskt.


JAG VET FORTFARANDE INTE  varför man läser så himla mycket kemi på högstadiet och gymnasiet och när det är tänkt att man ska ha användning för det.


MIN DRÖM  är att få råd att köpa och rusta upp ödetorpet, (med den fantastiska stora tomten med klätterträd, backar, berg och springyta) som jag sneglat på och suktat efter i hundra år, när barnen fortfarande är små. Och att min mellanstadielärares ord i min svenskabok när jag gick ur sexan "dina författartalanger kommer göra dig i vida världen känd" slår igenom. Jag ska bara börja skriva först.......


JAG TROR  att man blir vad man tänker


JAG KOMMER FÖRMODLIGEN ALDRIG  att ge upp hoppet om mänskligheten. Jag vill så gärna tro att jag har rätt när jag säger att människan är god - och att alla förtjänar en andra chans och faktiskt kan förändras. Jag kommer förmodligen heller aldrig att sluta dregla över bilkartor, helst de detaljerade.


Dessutom vill jag lägga till en egen (om man får göra det i en utmaning):

JAG ÄR TACKSAM över att jag och mina barn har ett sådant fantastiskt liv nu. Vi är trygga och tillfreds.


Jag är tacksam att vi har en familj som älskar oss och som finns där när vi behöver dem och i vardagen - och när de bara stör.  


Jag är tacksam över att vara självförsörjande, att vi har ett härligt hem att sova gott i. Vi har ingen eller inget att vara rädda för längre.


Jag är tacksam över att Charlies syster Lola och K finns i mina liv. Fantastiska, underbara vänner som jag kan gapskratta och gråta eller "bara vara" med och där vi accepterar och respekterar varandra för att vi är precis de människor vi är. Även om vi lever, och har levt, skilda och olika liv (oftast långt ifrån varandra) så har vi erfarenheter som gör att vi förstår varandra, stöttar varandra, uppskattar varandra och finns där för varandra. Tack kära ni!   

Sorry Charlies syster Lola, sorry men det är min blogg och jag gör vad jag vill så därför gör jag det igen. Bara för din skull:     Hehehe!


Hoppsan Kerstin, det blev både präktigt och pretantiöst. Bara att inse att det är sådan jag är. Åtminstone i dagens sinnesstämning....


jag utmanar ingen utan hoppas att mina favoritbloggare redan fått utmaningen och antagit den så att jag hittar mer om er hos er.  

Av nobimbosallowed - 18 september 2010 08:42

Fortsätter lördagsmorgonen i rastlöshet och frustration.


jag vill göra något! Ut och cykla hur långt som helst, promenera 7,5 km-slingan, hyra idrottshallen i området en timme och räjsa badminton med barnfri kompis. Något! Vad som helst! 

  


Jag fattar inte alla hurtiga föräldrabloggar och artiklar om "så motionerar du med dina barn". Jag förstår inte hur folk gör! På riktigt alltså.


Cykla?

Eeh, att fincykla i lagom långsamt tempo med små barn som på 20-tumscyklar kämpar sig fram ger inte direkt utlopp för energin.


Promenad?

Att promenera för att varannan meter stanna och kolla sniglar, grävmaskiner, lekplatser mm ger inte precis ett överflöd av träning. 


Enligt AB (som ju så klart alltid skriver sanningen....) så förbränner man lika mkt på att dammsuga som att gå långsamt ett par kilometer. Fun!


Jag skulle vilja gå ut till närmsta fotbollsplan och spela fotboll med barnen. Men det fixar inte minstingen. Han blir uttråkad när vi andra spelar - och så drar han.


Jag är normalt inte en person som ser svårigheter istället för möjligheter. Men i det här fallet har jag facit. Been there, done that. Jag är sur helt enkelt! En bitterfitta.  


Jag skulle vilja göra någonting, vad som helst, för att bli av med rastlösheten och frustrationen. Få känna mig lite fysiskt trött istället för bara slö. Det kryper i kroppen. Och här sitter jag nu vid datorn. Och lägger fram förslag om att trotsa regnet och cykla till en lekplats åtminstone lite längre bort än vår egen. Jag möts inte av hurrarop. Men så får det bli. En långsam cykeltur några hundra meter och hänga vid lekplats i regnet.


TJOHOOOOO! Sade jag att jag är en bitterfitta idag? Om inte; jag är en riktig sur jävla bitterfitta idag som har fullt upp med att tycka synd om mig själv samt ömsa skinn i ren tristess. Dessutom är jag bitter på alla andra som verkar få till det och fattar inte varför de lyckas och inte jag.

  

Av nobimbosallowed - 17 september 2010 23:08

Har haft en vakenkväll i nedsläckt sovrum med icke sovande barn. Nu sover de gott. Inte jag. I mörkret har man tid att tänka.


Jag har istället för att sova fastnat i självömkan. Fastnat i "om bara...".


Om bara jag kunde göra mer för mig själv. Göra mer för barnen. Göra mer för vännerna. Om bara jag hade barnvakter. Om bara...


Livet som ensam förälder är ingen dans på rosor.


Allt hänger på den ensamma föräldern. Hela familjen står och faller med den. Alla beslut den ensamme gör påverkar resten.


Jag växer och växer. Inte på längden. I tristess när barnen somnat så äter jag. Vad som helst. Bara för lite sällskap och för att ha något att göra.


Eller så äter jag inget alls. Jag ger barnen mat, läser sagor och nattar dem. Men när ingen påminner om att jag inte ätit så glömmer jag.


Och jag mår inte bra.

Jag vill så gärna motionera. Men jag kan inte. Det finns ingen tid. Det finns ingen barnvakt.

I mina fornstora dar så tränade jag varje dag. Aldrig zumba eller friskis. Men fotboll, handboll, friidrott, badminton, simning.


Nu gör jag ingenting.

Min kropp och själ skriker efter fysisk trötthet. När jag (med barnen i vagnen) för några veckor sedan joggade 2,5 km var jag lycklig. Jag fick energi efteråt, trots att kroppen var trött. Men jag var skönt trött. Energiskt trött. Jag mindes hur det kändes att leva.


Nej, jag menar inte att motion är livet. Absolut inte. Men friheten att kunna motionera om man vill är livet!


Jobba. Vaknar halv fem, fem av barn eller klocka. Lämna på dagis. Skynda till jobbet. På lunchen uträttar jag de ärenden eller inköp som jag inte hinner efter arbetet. Då måste jag nämligen rusa iväg till dagis för att hämta mina barn som är de sista kvar.


Jag kan inte promenera dit. Då skulle jag inte ha en enda minuts övertidsmarginal. Mina barns dagis skulle få ha öppet ytterligare en halvtimme. Och mina barn vill hem. De är trötta, trötta och frågar varje morgon om de verkligen måste vara så länge på dagis idag. Då promenerar man inte för att dra ut ytterligare på tiden.


Träffa vänner. Det vill jag. Det gör jag. Med några veckors mellanrum... Minst. På dagid med egna (och andras) barn närvarande.


Träna? Springa, simma, spela badminton eller squash är helt uteslutet. Det finns ingen tid.


Jag kan inte hänga med på personalfesterna. Jag kan aldrig be "någon annan" att natta barn, diska eller hänga tvätt, jag kan aldrig gå ut på en lång kvällspromenad.


Mitt liv är jobbet, som jag trivs med, dagis som jag trivs med, hem med barnen som jag trivs med. Och sen....INGENTING!


Kanske är jag bortskämd. Kanske har jag det utmärkt. Kanske vill jag både äta kakan och ha den kvar.


Men kanske har jag det ibland också svårt.


Kanske behöver helt ensamma föräldrar massvis med barnvakter.


Ibland avundas jag de som har varannanhelgsföräldrar som tar barnen. Ibland blir jag bitter på parföräldrar som klagar över brist på egen tid. Jag är inte stolt över det, men lik förbannat smakar det beskt i munnen på mig. Jag vill bara skrika: "Välkommen att prova på mitt liv några dagar".

Men det gör jag aldrig. Som tur är.


Jag skriver inte för att få varken sympatier eller ömkan.


Det är inte det jag vill åt. Jag skriver för mig själv. Och för att om jag skrivit ner det så kanske jag kan släppa tankarna och sova istället för att fundera över "om bara...."


Ibland vill jag bara ha sovande barn och tid för mig själv. Få se på partiledardebatten. Ta ett glas vin. Sova.

Inte så spännande det heller kanske. Men det är MIN tid. Tid JAG förfogar över.


Ibland vill man faktiskt bara andas.

Av nobimbosallowed - 16 september 2010 17:05

Byråkrati är märkligt. Ibland blir det liksom skrattretande. Dessvärre är det inte mycket att skratta åt.


I mitt jobb kommer jag i kontakt med en brokig skara av människor, alla med helt skilda bakgrunder. Ibland vet vi nästan ingenting om människan vi möter. Och ibland vet vi väldigt, väldigt mycket.


För personerna vi vet mycket om sätter ofta byråkratin käppar i hjulet för. Personerna vi vet mycket om är ofta människor som inte åkt på en räkmacka genom livet.


T ex. En kille i 20-25-årsåldern. Trasslig bakgrund. Far som ej varit närvarande. Mor som inte varit frisk. Killen hamnar i taskigt sällskap och hittar på dumheter. Han hamnar bakom lås och bom.

"Det bästa som hänt mig", säger han själv. "Nu har jag fått chans till en nystart istället för att hamna djupt in i dumheterna".


Nu ska killen ut. Han har kommit in på skola långt, långt ifrån där han kommer ifrån. Han har medvetet sökt sig dit för att kunna starta om.


Men då börjar problemen. Idag mötte jag en uppgiven (men fortfarande hoppfull kille) som inte längre vet hur han ska göra. Han får viss ersättning för att plugga - om han kan uppge en adress, så att rätt region kan betala ut det. Men ersättningen räcker inte på långa vägar till hyra, underhåll, resor till och från skolan, mat, el, kläder etc.

Alltså ansöker han om försörjningsstöd. Men...Detta kan han inte få förrän han är skriven på orten och har en bostad. Först då kan man gå igenom hans ansökan.


Men han får ingen bostad. Han har ju nämligen ingen inkomst. Ett bostadsbolag kan inte ge en människa utan ett öre på fickan en lägenhet för flera tusen per månad. Så han måste ha försörjningsstöd som styrker att han har en inkomst.


Men för att få försörjningsstöd måste han ha bostad. Och för att få bostad måste han ha försörjningsstöd. Och för att få försörjningsstöd måste han ha bostad.... Ja ni fattar va?


Kriminalvården, frivården, övervakare, arbetsförmedlare, bostadsförmedlare, socialhandläggare och gud vet allt är inblandade. Alla med samma åsikt: Killen vill verkligen börja om! Få en nystart.


Men ingen kan ta första steget eftersom allas respektive första steg är beroende av att någon annan tagit första steget. Och så håller det på i ett absurt moment 22.


Nu är det bara tre dagar kvar tills killen är fri. Ingen, inte ens han själv, vet vart han ska ta vägen. Han längtan efter frihet har plötsligt övergått i rädsla och oro.


Det finns hopplösa fall.

Sedan finns det sådana med hyfsade prognoser - om bara omständigheterna är rätt.

Vidare finns det sådana med lysande framtidsutsikter (men utan garantier)  men som samhället IBLAND stjälper istället för hjälper.


Jag förstår instanserna. Arbetsförmedlingen kan inte ge aktivitetsersättning om de inte vet att han ska plugga. Bostadföretaget kan inte ge lägenhet utan att killen har försörjning. Frivården och övervakare kan bara förvarnas men inte spikas eftersom man inte vet vart han kommer att vara bosatt, vilken region som ska kopplas in. Socialförvaltningen kan inte ge försörjningsstöd eftersom han inte är skriven här.


Och jag kan inte göra mer än att ligga på och ligga på och lirka och klura. Hoppas att någon av dem ska våga ta första steget.


Mitt upp i allt sitter en ensam, rädd kille med trasslig bakgrund och en framtid ovissare än någonsin.

Och så har vi mage att prata om återfallsförbrytare.....


Killen har gjort dumheter. Punkt. Men, vad tjänar samhället på?

Att ta vara på killen och ge honom en chans och bli fri från trasslet och en ljus framtid? 

Eller att säga nej och därmed i princip vara garanterad att få stå för framtida rättegångs- och anstaltkosntader. Samt minst ett förstört liv..


Byråkrati är bra. Byråkrati är nödvändigt. Men kanske inte in i absurdum? Nu är morgondagen enda vardagen kvar innan killen blir fri. Jag hoppas innerligt att någon vågar.

Av nobimbosallowed - 13 september 2010 18:59

-Jag vet faktist inte hur jag ska rösta i år. Det beror ju lite på hur man tänker. Jag har det ju rätt bra nu (läs under borgarnas mandatperiod). Samtidigt så vill man ju ha ett parti som satsar på offentliga sektorn (läs rödgröna). För det spelar ju ingen roll hur bra jag har det om det inte satsas på barnen. Vad blir det av Sverige då, sade en arbetskamrat  vid lunchbordet bredvid mitt.

 

- Hade du det sämre för fyra år sedan då? kontrade en annan kollega med.


Just det där är ju väldigt intressant. Hur båda blocken hela tiden pratat om hundralappen/lapparna (beroende på inkomst) i plånboken. De rödgröna har ju nästan bjudit på gratisreklam åt borgarna. Samtidigt som (tror jag) de har fått fram vad som offrats för de/den hundralapparna/lappen.


Men..vem tänker på att alla som faktiskt arbetar inte har fått fler hundralappar i plånboken?  Vem tänkre på att det planeras att införas dumpade löner för ungdomar? Att man vill att "invandrare" ska jobba för lägre lön än "Svenssons"?


Löjliga, skrämmande förslag som banne mig ger långt färre hundralappar i plånboken.

Vem tänker på att man dumpar löner för gästarbetare? Läste ni om företaget som anställde personer från andra EU-länder för 16 kr/timmen?!?!?! De arbetade dessutom 10 timmars dagar - HELT EMOT KOLLEKTIVAVTAL OCH EU-DIREKTIV, fast helt lagligt eftersom företaget och med dess anställda är utländskt.Helt bisarrt!


Hur får de mer pengar i plånboken när ingen kräver avtalsenliga löner för dem?


Och kärnfrågan är ju fortfarande den min arbetskamrat ställde till min andra arbetskamrat: Hade du det sämre för fyra år sedan då?

 

Behöver jag ens berätta att hennes svar var: Nej, det hade jag faktiskt inte! Jag har inte ens tänkt på det. Gud när du säger det så så blir jag nästan generad. Tänk vad vi är hjärntvättade!


Jo, tänk vad vi är hjärntvättade! Alla vi miljontals människor i Sverige som gått på myten att "detta är bäst för oss" och att vi hade det dåligt innan. Snacka om lyckad valstrategi!


Själv röstar jag knallrött med vetskapen att jag hade det f_n så mycket bättre och tryggare för fyra år sedan än vad jag har idag. Idag är jag nämligen vettskrämd att bli sjuk eller arbetslös. Idag är jag livrädd att bli i behov av stöd av samhället!

Och nää, jag har det inte bättre på arbetet eller i lönekuvertet idag än för fyra år sedan.


OCH DET ALLRA VIKTIGASTE vad gäller lönen. Vad alldeles för många glömmer av är att FACKET FÖRHANDLAR FRAM LÖNEFÖRHÖJNINGARNA. Arbetsgivaren lämnar alltid lönebudet 0 kr i höjning!!!!

 

Utan facket hade ingen fått löneförhöjning. Utan facket skulle vi få slåss om jobben genom att erbjuda lägsta möjliga lön för jobbet vi utför. Att borgarna vill försvaga fackets rättigheter och våra möjligheter att ansluta oss, DET glömmer borgarna visst att nämna. Och jaa, på lång sikt så får vi ett yttipyttimini-USA med lägsta löner ingen kan leva på och där man måste ha flera jobb för att försörja sig (oavsett vad EU-direktivet säger om dygnsvila) och där vi inte längre har några rättigheter på arbetsmarknaden.

 

Skrämselpropagande? I wish....

Av nobimbosallowed - 12 september 2010 17:48


Just nu är det flera av mina absolut närmsta vänner som mår riktigt dåligt. De har gjort det med små upp- och nerdalar under en lång tid. En av dem mår riktigt, riktigt skit. Alla är i dåliga förhållanden. Men inte med dåliga män.


Att "bara gå" är inte lika enkelt som när man var 18 år och bara hade sig själv att tänka på. Och vad är rätt? Ska man "bara gå"? Hur länge ska man försöka? När vet man när det är dödsdömt?


Min man gjorde det väldigt enkelt för mig - fast på vidrigaste sätt. Men få har alternativet allt eller inget.


Jag tänker på matteböckerna man hade där man, när man var osäker på om man gjort rätt, bara kunde bläddra längst bak i boken och hitta svaret - och hur man tog sig dit.


Varför har inte vi så? Vi har alla olika livsmanualer att följa. Men ingen av oss får med facit.


Ibland skulle det vara skönt med given lycka, förutsägbarhet och trygghet helt enkelt. För precis som i matteboken så skulle man ju välja själv när och om man vill tjuvkika i facit. 


Facit är inte fusk. Det är bara lite hjälp...



Till mina tre kära vänner (in aphabetic order) E, K och Å:



Sail on silver girl, sail on by. Your time has come to shine. All your dreams are on their way.

 If you need a friend, I´m sailing right behind!

Jag önskar er allt gott älskade vänner! Och önskar att jag kunde göra som Simon & Garfunkel och "ease your mind". Löve ya!

 





Av nobimbosallowed - 10 september 2010 22:15

Efter några veckors bloggsemester räjsar jag på med två inlägg idag. Rasande över både det ena och det andra.  

Nu ska jag ägna mig åt något jag blír ilsken över: Nämligen åt de patetiska Sverigedemokraterna. Detta fruktansvärda inhumana, antidemokratiska, rasistiska parti som är på väg in i riksdagen på grund av puckade, obildade, hatiska väljare.


I vanliga fall brukar jag vara präktikt politiskt korrekt. Det tänker jag inte vara idag. Jag blir nämligen så förbannad att hjärtat vinner över hjärnan.


Alla jävla människor som ämnar lägga sin röst på Sverigedemokraterna eller andra rasistiska eller nazistiska partier (om de nu är värda att kallas parti) ännu mer åt ultrahögern gör er icke besvär att bekanta er med mig. Är vi bekanta så säger jag med glädje och stolthet upp bekantskapen här och nu.


Jag inser att ni är små människor med en förmodligen jättetrasslig bakgrund. Ni har säkert blivit mobbade i skolan. Eller så har era föräldrar inte varit snälla. Kanske har de varit rent jävliga. Kanske har ni varit utsatta för saker jag inte ens vill föreställa mig. Men det skiter jag i!!! Sök hjälp! Gå i terapi! Jobba med er själva! Är ni vuxna nog att ha rösträtt så är ni också vuxna nog att ta itu med era problem. Jag skulle gärna finnas där för dig om du ville förändra dig. Om du vågade dig på ett liv utan hat. Men tills dess kännre jag bara förakt för dig och vill inte ha dig i min närhet.


Låt inte ert hat och missnöje och er fatala okunskap gå ut över människor i vårt samhälle.


Varför är ditt behov av att hitta syndabockar så stort? Varför måste du hata någon annan för att ditt liv inte blivit som du önskat?  Eller är känslan av tillhörighet någonstans (där det egentligen inte spelar någon roll vad det är bara ATT det är) så stor att ni är beredda att offra andras liv och välmående för det?


Hur kan din trassliga barndom användas som ursäkt för att hata människor du aldrig träffat? Varför tror du att ditt liv skulle bli så mycket bättre om Sveriges befolkning minskade en aning? Och varför är det alltid de med mörkare hy än du själv som är boven?


Jag fick ett brev hem från Sverigedemokraterna där de bad om min röst. En av anledningarna till att de ville ha min röst var att de ville "stoppa islamiseringen i Sverige".

Döööööööööh! Ursäkta, men hur kan ett parti vara så jäkla korkat att man använder det i sin valpropaganda?

Vilken Islamisering pratar de om?

Så vitt jag vet så lyder vi inte under Sharia här i Sverige (inte heller under särskilt många muslimska länder faktiskt). Ramadan är inte en högtid som anges som röd i kalendern och ger lediga dagar från jobbet. I detta land äter vi vilket kött vi vill, eller inte vill. Eller så äter vi vegetariskt och därmed inget kött alls. Vad är islamisering för någonting? Ett påhittat ord för att skrämma obildade människor att tro att alla som inte är födda i kristet samhälle är farliga.


Nästan alla rasister och nazister är obildade människor i de lägre klasserna i samhället. Människor som har det tufft på arbetsmarknaden och förmodligen också ekonomiskt.


Men det har jag OCKSÅ haft. Det har stora delar av min vänskapskrets haft. Det är bannemig ingen ursäkt! Tvärtom borde väl det skapa förståelse och en glöd att förbättra för alla i samma situation?


Skaffa er kunskap! Skaffa er fakta! Jobba med er själva! Ta itu med era demoner! Men hata inte andra människor som inte har ett skit med ditt liv att göra. Fördöm inte barn (eller vuxna) du inte ens pratat med. Låt inte dina ointelligenta fördomar förstöra mitt vackra Sverige!


Och visst är det väl väldigt märkligt att när 10 "etniska svenskar" gör en sak så väcker det ingen större uppmärksamhet. MEn när EN "icke etnisk svensk" gör samma sak så blir det ett jäkla röj från smyg- och öppenrasisterna.


Ett exempel som är så bagatellartat, löjligt att jag nästa skäms för att ens nämna det, men dessvärre är det tagit ur vardagen är följande: (Det blir nog lite långt när jag beskriver det, men jag hoppas du orkar läsa)


Idag på mitt jobb satt en äldre ("etnisk svensk") dam, som kommer in minst en gång i veckan, i en fåtölj och väntade på svar på sina funderingar. Bredvid henne satt en kvinna från ett centralafrikanskt land samt en annan "etnisk svensk" blond kvinna.

Först på tur var den blonda kvinnan. Hon hade tusen frågor och vi fick ringa runt och ta reda på fakta och skaffa fram papper från både ena och andra stället - vilket jag GÄRNA gör. Missförstå mig inte! Det ingår i jobbet och vi ska SJÄLVKLART ge alla i möjligaste mån svar på allt de funderar över i frågan. Den äldre damen log och sa till "blonda kvinnan" när hon var på väg ut att "tänk så mycket det är att tänka på som man annars så lätt glömmer i vardagslunken!" Och så pratade de lite medan jag träffade nästa på tur.


Det var den andra yngre kvinnan som stod på tur. Hon läser SFI på nybörjarstadiet och vi tog oss långsamt (av förklarliga skäl) igenom frågeställningarna för att vara säkra på att vi verkligen förstod varandra. Ifrån fåtöljen hörs ljudliga suckar. Föraktfulla blickar kastas åt den "icke etniska svenska kvinnans" håll. Det smackades högljutt. Kvinnan jag talade med stod med ryggen till och märkte inget - tack och lov. Men JAG märkte.


Sedan kom den äldre damen och tyckte att den "där svarta tog sådan himla tid. Och tyckte att de sprang hos oss hela tiden." Och så ojade hon på. Jag avbröt henne artigt och korrekt med att alla är välkomna till oss blablabla och nu var det ju hennes tur. Men inombords tänkte jag:


Du tycker att "de" springer här. Kanske är det för att du springer här hela tiden som du ser andra? (vilket hon SJÄLVKLART är välkommen att göra!!!!!)

Men sedan undrade jag över "de"? Vilka "de"? Vem tillhör kategorin "de"? Det var nämligen inte "de" som var här nu. Det var "hon"; EN dam. Och ytterligare reflekterade jag över att första damen, den blonda, som tog ganska lång tid på sig eftersom hon hade många frågor hon behövde få svar på - hon fick ett leende och en pratstund av den äldre damen. Medan nästa kvinna, som inte var lika blond, som tog kortare tid, var jobbig och störande och "sprang ner oss".


Visst är det väl konstigt hur vi reagerar på ingenting och gör det till någonting? Eller snarare till ett stort ting. För detta var ju INGENTING!!!! Löjligt! Det borde inte ens nämnas.


Detta var en bagatell. Och just därför skrivre jag om det. För vi kanske ska reflektera lite över vad vi fördömer i samhället. Om en kvinna med etioptiskt ursprung inte ens får samma chans att ställa frågor hos en instans som en kvinna med svenskt ursprung utan att fördömas, vart är vi då på väg?


Och integreringen som Sverigedemokraterna pratar om, hur ska den kunna ske om inte kvinnan som nyss flytt från Etiopien får möjlighet att ställa frågor och lära sig?


Ner med alla Sverigedemokrater! Jag vill inte ha er i riksdagen. Jag vill inte har er i några fullmäktige. Jag vill inte ens ha er i Sverige. Jag vill inte ha människor som sprider hat och falsk, fördömande skrämselpropaganda i min närhet.  

NEJ, jag orkar inte vara politiskt korrekt mot dessa PUCKON! Kom tillbaka när du skaffat dig en hjärna. När du väl har fått tag i en funktionell hjärna så kan du väl passa på att skaffa dig ett hjärta och lite sunt förnuft också?


Tack på förhand!

Skapa flashcards