Efter några veckors bloggsemester räjsar jag på med två inlägg idag. Rasande över både det ena och det andra.  

Nu ska jag ägna mig åt något jag blír ilsken över: Nämligen åt de patetiska Sverigedemokraterna. Detta fruktansvärda inhumana, antidemokratiska, rasistiska parti som är på väg in i riksdagen på grund av puckade, obildade, hatiska väljare.

I vanliga fall brukar jag vara präktikt politiskt korrekt. Det tänker jag inte vara idag. Jag blir nämligen så förbannad att hjärtat vinner över hjärnan.

Alla jävla människor som ämnar lägga sin röst på Sverigedemokraterna eller andra rasistiska eller nazistiska partier (om de nu är värda att kallas parti) ännu mer åt ultrahögern gör er icke besvär att bekanta er med mig. Är vi bekanta så säger jag med glädje och stolthet upp bekantskapen här och nu.

Jag inser att ni är små människor med en förmodligen jättetrasslig bakgrund. Ni har säkert blivit mobbade i skolan. Eller så har era föräldrar inte varit snälla. Kanske har de varit rent jävliga. Kanske har ni varit utsatta för saker jag inte ens vill föreställa mig. Men det skiter jag i!!! Sök hjälp! Gå i terapi! Jobba med er själva! Är ni vuxna nog att ha rösträtt så är ni också vuxna nog att ta itu med era problem. Jag skulle gärna finnas där för dig om du ville förändra dig. Om du vågade dig på ett liv utan hat. Men tills dess kännre jag bara förakt för dig och vill inte ha dig i min närhet.

Låt inte ert hat och missnöje och er fatala okunskap gå ut över människor i vårt samhälle.

Varför är ditt behov av att hitta syndabockar så stort? Varför måste du hata någon annan för att ditt liv inte blivit som du önskat?  Eller är känslan av tillhörighet någonstans (där det egentligen inte spelar någon roll vad det är bara ATT det är) så stor att ni är beredda att offra andras liv och välmående för det?

Hur kan din trassliga barndom användas som ursäkt för att hata människor du aldrig träffat? Varför tror du att ditt liv skulle bli så mycket bättre om Sveriges befolkning minskade en aning? Och varför är det alltid de med mörkare hy än du själv som är boven?

Jag fick ett brev hem från Sverigedemokraterna där de bad om min röst. En av anledningarna till att de ville ha min röst var att de ville "stoppa islamiseringen i Sverige".

Döööööööööh! Ursäkta, men hur kan ett parti vara så jäkla korkat att man använder det i sin valpropaganda?

Vilken Islamisering pratar de om?

Så vitt jag vet så lyder vi inte under Sharia här i Sverige (inte heller under särskilt många muslimska länder faktiskt). Ramadan är inte en högtid som anges som röd i kalendern och ger lediga dagar från jobbet. I detta land äter vi vilket kött vi vill, eller inte vill. Eller så äter vi vegetariskt och därmed inget kött alls. Vad är islamisering för någonting? Ett påhittat ord för att skrämma obildade människor att tro att alla som inte är födda i kristet samhälle är farliga.

Nästan alla rasister och nazister är obildade människor i de lägre klasserna i samhället. Människor som har det tufft på arbetsmarknaden och förmodligen också ekonomiskt.

Men det har jag OCKSÅ haft. Det har stora delar av min vänskapskrets haft. Det är bannemig ingen ursäkt! Tvärtom borde väl det skapa förståelse och en glöd att förbättra för alla i samma situation?

Skaffa er kunskap! Skaffa er fakta! Jobba med er själva! Ta itu med era demoner! Men hata inte andra människor som inte har ett skit med ditt liv att göra. Fördöm inte barn (eller vuxna) du inte ens pratat med. Låt inte dina ointelligenta fördomar förstöra mitt vackra Sverige!

Och visst är det väl väldigt märkligt att när 10 "etniska svenskar" gör en sak så väcker det ingen större uppmärksamhet. MEn när EN "icke etnisk svensk" gör samma sak så blir det ett jäkla röj från smyg- och öppenrasisterna.

Ett exempel som är så bagatellartat, löjligt att jag nästa skäms för att ens nämna det, men dessvärre är det tagit ur vardagen är följande: (Det blir nog lite långt när jag beskriver det, men jag hoppas du orkar läsa)

Idag på mitt jobb satt en äldre ("etnisk svensk") dam, som kommer in minst en gång i veckan, i en fåtölj och väntade på svar på sina funderingar. Bredvid henne satt en kvinna från ett centralafrikanskt land samt en annan "etnisk svensk" blond kvinna.

Först på tur var den blonda kvinnan. Hon hade tusen frågor och vi fick ringa runt och ta reda på fakta och skaffa fram papper från både ena och andra stället - vilket jag GÄRNA gör. Missförstå mig inte! Det ingår i jobbet och vi ska SJÄLVKLART ge alla i möjligaste mån svar på allt de funderar över i frågan. Den äldre damen log och sa till "blonda kvinnan" när hon var på väg ut att "tänk så mycket det är att tänka på som man annars så lätt glömmer i vardagslunken!" Och så pratade de lite medan jag träffade nästa på tur.

Det var den andra yngre kvinnan som stod på tur. Hon läser SFI på nybörjarstadiet och vi tog oss långsamt (av förklarliga skäl) igenom frågeställningarna för att vara säkra på att vi verkligen förstod varandra. Ifrån fåtöljen hörs ljudliga suckar. Föraktfulla blickar kastas åt den "icke etniska svenska kvinnans" håll. Det smackades högljutt. Kvinnan jag talade med stod med ryggen till och märkte inget - tack och lov. Men JAG märkte.

Sedan kom den äldre damen och tyckte att den "där svarta tog sådan himla tid. Och tyckte att de sprang hos oss hela tiden." Och så ojade hon på. Jag avbröt henne artigt och korrekt med att alla är välkomna till oss blablabla och nu var det ju hennes tur. Men inombords tänkte jag:

Du tycker att "de" springer här. Kanske är det för att du springer här hela tiden som du ser andra? (vilket hon SJÄLVKLART är välkommen att göra!!!!!)

Men sedan undrade jag över "de"? Vilka "de"? Vem tillhör kategorin "de"? Det var nämligen inte "de" som var här nu. Det var "hon"; EN dam. Och ytterligare reflekterade jag över att första damen, den blonda, som tog ganska lång tid på sig eftersom hon hade många frågor hon behövde få svar på - hon fick ett leende och en pratstund av den äldre damen. Medan nästa kvinna, som inte var lika blond, som tog kortare tid, var jobbig och störande och "sprang ner oss".

Visst är det väl konstigt hur vi reagerar på ingenting och gör det till någonting? Eller snarare till ett stort ting. För detta var ju INGENTING!!!! Löjligt! Det borde inte ens nämnas.

Detta var en bagatell. Och just därför skrivre jag om det. För vi kanske ska reflektera lite över vad vi fördömer i samhället. Om en kvinna med etioptiskt ursprung inte ens får samma chans att ställa frågor hos en instans som en kvinna med svenskt ursprung utan att fördömas, vart är vi då på väg?

Och integreringen som Sverigedemokraterna pratar om, hur ska den kunna ske om inte kvinnan som nyss flytt från Etiopien får möjlighet att ställa frågor och lära sig?

Ner med alla Sverigedemokrater! Jag vill inte ha er i riksdagen. Jag vill inte har er i några fullmäktige. Jag vill inte ens ha er i Sverige. Jag vill inte ha människor som sprider hat och falsk, fördömande skrämselpropaganda i min närhet.  

NEJ, jag orkar inte vara politiskt korrekt mot dessa PUCKON! Kom tillbaka när du skaffat dig en hjärna. När du väl har fått tag i en funktionell hjärna så kan du väl passa på att skaffa dig ett hjärta och lite sunt förnuft också?

Tack på förhand!

Nu börjar jag faktiskt på riktigt att bli rädd. Rädd för valutgången. Jag blir också förbannad. Förbannad på alla lata jävlar som sitter hemma vid köksbordet och gnäller över invandrare eller som säger att "det är skitsamma vem som sitter vid makten för det är samma skit alltihop".

Jag blir extra trött eftersom dessa två grupper ofta har mycket gemensamt. De är ofta lågutbildade, lågavlönade/arbetslösa/sjukskrivna. De som alltså får allra hårdast stryk av sittande regering - men uppenbart är för puckade för att se det eller för lata för att orka bry sig.

NEJ, jag menar definitivt INTE att lågutbildade, lågavlönade, sjuksrivna, arbetslösa är lata. Tvärtom så är majoriteten av dem hårt arbetande och kämpande människor som sliter för att få vardagen att gå ihop. Ofta har de arbetsskador, förslitningsskador, stressig arbetssituation, dålig arbetsmiljö, låga inkomsteretc som en följd av deras situation.

De sliter verkligen för brödfödan. Och gudarna ska veta att det är ett heltidsjobb att vara arbetslös. Ett jobb du aldrig blir fri ifrån eftersom oron för framtiden och ekonomin aldrig lämnar dig.

Men det är inte det jag ska skriva om. Jag blir förbannad för att dessa människor inte ids gå att rösta - för att de inte tror att det har betydelse. Jag blir förbannad på samhället som skapat en sådan misstro hos dessa väljare att de inte tror att samhället någon gång ska stå på deras sida.

Nu har vi i fyra (jävla) år haft en regering som gynnat de som redan har det bra. Och som katastrofalt missgynnat dem som inget har. Och de som inget har kommer aldrig till tals! De får aldrig berätta hur deras vardag förändrats! (jo ett kort tag var det ju inne att i kvällstidningarna skriva om sjukförsäkringen, men sedan kom Viktorias bröllop och det är ju sååååå mycket mer samhällsnyttigt att läsa om).

Den käcka alliansen kan till döddagar hävda att de gett mer pengar i plånboken hos befolkningen - och till döddagar är detta en ren lögn! Eller nja... Mer pengar i PLÅNBOKEN har den som jobbat fått. För att inte tala om de som redan har så mycket pengar i plånboken att de inte ens behöver jobba.

Men hur har det gått för alla dem som INTE haft förmånen att ha ett jobb? De som varit så sjuka att de inte kan jobba?

Och om man bortser från hundralappen i plånboken, har då gemene man fått mer pengar? NEJ!

Vi får betala i form av ökad statsskuld då borgarna (vilket de inte själva förnekar) lånat sig till skattesänkningar. Vi har fått betala med en gigantisk ökning av kommunala skattemedel till försörjningsstöd då de arbetslösa och (fd!) sjukskrivna utförsäkrats eller helt enkelt inte kan överleva på ersättningen regeringen beslutat om.

Vi har fått betala med indragna måltider i förskolan för de arbetslösa och föräldralediga föräldrarnas barn.

Vi har fått betala med färre lärare i skolan.

Färre personal i äldreomsorgen.

Färre personal i omsorgerna för barn och vuxna med särskilda behov.

Med mera, med mera!

Allt detta för att statliga inkomsterna minskat i form av sänkta skatter (vilket i sin tur minskar statens möjlighet att fördela pengarna till kommunerna som behvöer det.)

Kommunernas budgetar överskrids med miljoner och åter miljoner kronor i socialförvaltningarnas beslut om försörjningsstöd till alla FATTIGA människor.

Och glöm aldrig att de som redan hade det knapert, de har förlorat ALLT. I min stad har jag mött människor som fått sälja sitt belånade hus, sin ej avbetalna bil, ALLT av värde för att få rätt till försörjningsstöd. Ett försörjningsstöd som släpat efter så i den ekonomiska inflationen att det bara handlar om marginella höjningar (vilket i relatiteten innebär kraftiga sänkningar) på 20 år.

Vad hjälper 100 kr i min plånbok när jag måste göra ett extra mål mat om dagen till mina barn som tidigare ingått i barnomsorgen?

Vad hjälper 100 kr i min plånbok när jag vet att min sjukskrivna mamma misstros och förlöjligas - och "visst kan jobba" trots kronisk värk som gör att hon inte kan komma ur sängen varje dag?

Vad hjälper 100 kr i min plånbok om jag vet att min granne som blivit arbetslös måste ansöka om försörjningsstöd för att ha råd med hyran och få mat på bordet till sina tre söner? 

Vad hjälper 100 kr i min plånbok om min bästa väns dotter inte längre får speciallärare i skolan som stöd när hennes handikapp kräver det?

Jag är förbannad på dumma, egoistiska, lata och icke tänkande människor. Jag är förbannad på de som bara "ser om sitt eget hus" och skiter i att så många har fått det så oändligt sämre. Jag är rasande på de som är för lata för att orka gå några hundra meter för att rösta. Jag är förbannade på människor som värderar 100 kr mer i den egna plånboken än ett drägligt liv för dem som verkligen behöver 100 kr!

Jag är, på riktigt, rädd för valutgången. Jag fascineras av och räds befolkningen i Sverige. Vi är helt enkelt ett miniAmerika som innerst inne tycker att "den däringa Bush kanske inte var så dum ändå?"

Vart tog den svenska solidariteten vägen? Och vad hände med det vackra uttrycket "Allas lika värde, allas lika rätt"?

Jag får en klump i bröstet när jag tänker på hur de arbetslösa ska ha det om fyra år. Jag blir tårögd när jag tänker på alla de sjuka som omyndigförklaras. Jag blir djupt oroad när jag tänker på hur mina och andras barn ska kunna bli lärda, trygga, goda medborgare när skolan inte längre har resurser. 

Mest förbannad blir jag på "sköt dig själv och skit i andra"-mentaliteten. Och på alla lata jävlar som inte ids gå och rösta.

Skäms!

FÖr ja, det lär blir borgerligt ett alltför långt tag till.... Ve och fasa!