Just nu är det flera av mina absolut närmsta vänner som mår riktigt dåligt. De har gjort det med små upp- och nerdalar under en lång tid. En av dem mår riktigt, riktigt skit. Alla är i dåliga förhållanden. Men inte med dåliga män.

Att "bara gå" är inte lika enkelt som när man var 18 år och bara hade sig själv att tänka på. Och vad är rätt? Ska man "bara gå"? Hur länge ska man försöka? När vet man när det är dödsdömt?

Min man gjorde det väldigt enkelt för mig - fast på vidrigaste sätt. Men få har alternativet allt eller inget.

Jag tänker på matteböckerna man hade där man, när man var osäker på om man gjort rätt, bara kunde bläddra längst bak i boken och hitta svaret - och hur man tog sig dit.

Varför har inte vi så? Vi har alla olika livsmanualer att följa. Men ingen av oss får med facit.

Ibland skulle det vara skönt med given lycka, förutsägbarhet och trygghet helt enkelt. För precis som i matteboken så skulle man ju välja själv när och om man vill tjuvkika i facit. 

Facit är inte fusk. Det är bara lite hjälp...

Till mina tre kära vänner (in aphabetic order) E, K och Å:

Sail on silver girl, sail on by. Your time has come to shine. All your dreams are on their way.

 If you need a friend, I´m sailing right behind!

Jag önskar er allt gott älskade vänner! Och önskar att jag kunde göra som Simon & Garfunkel och "ease your mind". Löve ya!