Byråkrati är märkligt. Ibland blir det liksom skrattretande. Dessvärre är det inte mycket att skratta åt.

I mitt jobb kommer jag i kontakt med en brokig skara av människor, alla med helt skilda bakgrunder. Ibland vet vi nästan ingenting om människan vi möter. Och ibland vet vi väldigt, väldigt mycket.

För personerna vi vet mycket om sätter ofta byråkratin käppar i hjulet för. Personerna vi vet mycket om är ofta människor som inte åkt på en räkmacka genom livet.

T ex. En kille i 20-25-årsåldern. Trasslig bakgrund. Far som ej varit närvarande. Mor som inte varit frisk. Killen hamnar i taskigt sällskap och hittar på dumheter. Han hamnar bakom lås och bom.

"Det bästa som hänt mig", säger han själv. "Nu har jag fått chans till en nystart istället för att hamna djupt in i dumheterna".

Nu ska killen ut. Han har kommit in på skola långt, långt ifrån där han kommer ifrån. Han har medvetet sökt sig dit för att kunna starta om.

Men då börjar problemen. Idag mötte jag en uppgiven (men fortfarande hoppfull kille) som inte längre vet hur han ska göra. Han får viss ersättning för att plugga - om han kan uppge en adress, så att rätt region kan betala ut det. Men ersättningen räcker inte på långa vägar till hyra, underhåll, resor till och från skolan, mat, el, kläder etc.

Alltså ansöker han om försörjningsstöd. Men...Detta kan han inte få förrän han är skriven på orten och har en bostad. Först då kan man gå igenom hans ansökan.

Men han får ingen bostad. Han har ju nämligen ingen inkomst. Ett bostadsbolag kan inte ge en människa utan ett öre på fickan en lägenhet för flera tusen per månad. Så han måste ha försörjningsstöd som styrker att han har en inkomst.

Men för att få försörjningsstöd måste han ha bostad. Och för att få bostad måste han ha försörjningsstöd. Och för att få försörjningsstöd måste han ha bostad.... Ja ni fattar va?

Kriminalvården, frivården, övervakare, arbetsförmedlare, bostadsförmedlare, socialhandläggare och gud vet allt är inblandade. Alla med samma åsikt: Killen vill verkligen börja om! Få en nystart.

Men ingen kan ta första steget eftersom allas respektive första steg är beroende av att någon annan tagit första steget. Och så håller det på i ett absurt moment 22.

Nu är det bara tre dagar kvar tills killen är fri. Ingen, inte ens han själv, vet vart han ska ta vägen. Han längtan efter frihet har plötsligt övergått i rädsla och oro.

Det finns hopplösa fall.

Sedan finns det sådana med hyfsade prognoser - om bara omständigheterna är rätt.

Vidare finns det sådana med lysande framtidsutsikter (men utan garantier)  men som samhället IBLAND stjälper istället för hjälper.

Jag förstår instanserna. Arbetsförmedlingen kan inte ge aktivitetsersättning om de inte vet att han ska plugga. Bostadföretaget kan inte ge lägenhet utan att killen har försörjning. Frivården och övervakare kan bara förvarnas men inte spikas eftersom man inte vet vart han kommer att vara bosatt, vilken region som ska kopplas in. Socialförvaltningen kan inte ge försörjningsstöd eftersom han inte är skriven här.

Och jag kan inte göra mer än att ligga på och ligga på och lirka och klura. Hoppas att någon av dem ska våga ta första steget.

Mitt upp i allt sitter en ensam, rädd kille med trasslig bakgrund och en framtid ovissare än någonsin.

Och så har vi mage att prata om återfallsförbrytare.....

Killen har gjort dumheter. Punkt. Men, vad tjänar samhället på?

Att ta vara på killen och ge honom en chans och bli fri från trasslet och en ljus framtid? 

Eller att säga nej och därmed i princip vara garanterad att få stå för framtida rättegångs- och anstaltkosntader. Samt minst ett förstört liv..

Byråkrati är bra. Byråkrati är nödvändigt. Men kanske inte in i absurdum? Nu är morgondagen enda vardagen kvar innan killen blir fri. Jag hoppas innerligt att någon vågar.