Direktlänk till inlägg 17 september 2010

Om bara..

Av nobimbosallowed - 17 september 2010 23:08

Har haft en vakenkväll i nedsläckt sovrum med icke sovande barn. Nu sover de gott. Inte jag. I mörkret har man tid att tänka.


Jag har istället för att sova fastnat i självömkan. Fastnat i "om bara...".


Om bara jag kunde göra mer för mig själv. Göra mer för barnen. Göra mer för vännerna. Om bara jag hade barnvakter. Om bara...


Livet som ensam förälder är ingen dans på rosor.


Allt hänger på den ensamma föräldern. Hela familjen står och faller med den. Alla beslut den ensamme gör påverkar resten.


Jag växer och växer. Inte på längden. I tristess när barnen somnat så äter jag. Vad som helst. Bara för lite sällskap och för att ha något att göra.


Eller så äter jag inget alls. Jag ger barnen mat, läser sagor och nattar dem. Men när ingen påminner om att jag inte ätit så glömmer jag.


Och jag mår inte bra.

Jag vill så gärna motionera. Men jag kan inte. Det finns ingen tid. Det finns ingen barnvakt.

I mina fornstora dar så tränade jag varje dag. Aldrig zumba eller friskis. Men fotboll, handboll, friidrott, badminton, simning.


Nu gör jag ingenting.

Min kropp och själ skriker efter fysisk trötthet. När jag (med barnen i vagnen) för några veckor sedan joggade 2,5 km var jag lycklig. Jag fick energi efteråt, trots att kroppen var trött. Men jag var skönt trött. Energiskt trött. Jag mindes hur det kändes att leva.


Nej, jag menar inte att motion är livet. Absolut inte. Men friheten att kunna motionera om man vill är livet!


Jobba. Vaknar halv fem, fem av barn eller klocka. Lämna på dagis. Skynda till jobbet. På lunchen uträttar jag de ärenden eller inköp som jag inte hinner efter arbetet. Då måste jag nämligen rusa iväg till dagis för att hämta mina barn som är de sista kvar.


Jag kan inte promenera dit. Då skulle jag inte ha en enda minuts övertidsmarginal. Mina barns dagis skulle få ha öppet ytterligare en halvtimme. Och mina barn vill hem. De är trötta, trötta och frågar varje morgon om de verkligen måste vara så länge på dagis idag. Då promenerar man inte för att dra ut ytterligare på tiden.


Träffa vänner. Det vill jag. Det gör jag. Med några veckors mellanrum... Minst. På dagid med egna (och andras) barn närvarande.


Träna? Springa, simma, spela badminton eller squash är helt uteslutet. Det finns ingen tid.


Jag kan inte hänga med på personalfesterna. Jag kan aldrig be "någon annan" att natta barn, diska eller hänga tvätt, jag kan aldrig gå ut på en lång kvällspromenad.


Mitt liv är jobbet, som jag trivs med, dagis som jag trivs med, hem med barnen som jag trivs med. Och sen....INGENTING!


Kanske är jag bortskämd. Kanske har jag det utmärkt. Kanske vill jag både äta kakan och ha den kvar.


Men kanske har jag det ibland också svårt.


Kanske behöver helt ensamma föräldrar massvis med barnvakter.


Ibland avundas jag de som har varannanhelgsföräldrar som tar barnen. Ibland blir jag bitter på parföräldrar som klagar över brist på egen tid. Jag är inte stolt över det, men lik förbannat smakar det beskt i munnen på mig. Jag vill bara skrika: "Välkommen att prova på mitt liv några dagar".

Men det gör jag aldrig. Som tur är.


Jag skriver inte för att få varken sympatier eller ömkan.


Det är inte det jag vill åt. Jag skriver för mig själv. Och för att om jag skrivit ner det så kanske jag kan släppa tankarna och sova istället för att fundera över "om bara...."


Ibland vill jag bara ha sovande barn och tid för mig själv. Få se på partiledardebatten. Ta ett glas vin. Sova.

Inte så spännande det heller kanske. Men det är MIN tid. Tid JAG förfogar över.


Ibland vill man faktiskt bara andas.

 
 
Vikki

Vikki

18 september 2010 12:32

Oj, jag hade glömt hur det var, nu när sonen är 13 och dottern 19 i oktober. Har aldrig tänkt på det, men det var nog tur med åldersskillnaden mellan dem.

Jag kan fortfarande avundas varannanhelg föräldrar, bara att slippa ansvaret ett litet tag. Det där 24-7 ansvaret ligger nämligen tungt, ett ständigt orosmoln över huvudet.

Parföräldrarna, som klagar över sin dåliga ekonmi och hur jobbigt allt är, då får jag också lust att skrika.

Men jag hade glömt det mesta, nu när jag kan sticka och träna några timmar om jag vill eller vara ute i skogen med Wilma.

http://vickileh.bloggagratis.se

nobimbosallowed

18 september 2010 14:16

Jo, och någon gång går det förstås över här också. Jag tycker inte heller längre fullt så synd om mig själv efter ngåra kilometer i skogen med barnen i solen - och med en övertygelse (det sista som dör är hoppet) att ikväll SKA de sova!
Jag får också lust att skrika!

Alla har naturligtvis esin egen verkligehet att referera till - och livet är inte en dans på rosor för alla kärnfamiljer heller. Men måste de sitta och gnälla över bagatellartade lyxproblem när jag är med? Gnäll bland liksasinnade istället.
Så där ja, nu blev jag nästan arg igen! :)

 
Vikki

Vikki

18 september 2010 16:42

Lyxproblem? Det kan faktiskt vara jobbigt att bestämma vem som ska hämta barnen, du har det ju bra, du slipper det. Det kan vara jättejobbigt att åka och titta på ny husvagn, vad ska man välja? Vi ska inte tala om ny bil!!! osv. i all oändlighet.

Å andra sidan , slipper man faktiskt höra; det är bättre att du tar ledigt och går på vårdcentralen med sonen; FÖR DU HAR JU BÄTTRE KOLL PÅ ALLT SÅDANT!

Allt ovanstående kom frän en jag faktiskt jobbade med. Deras son fick en sådan där liten fyrhjuling när han gick ur 6-års för han han hade inte velat börja där (tänk att efter någon dag gick det bra, otoligt!). Då frågade jag vad han skulle få när han gick ur 9-an en jumbojet?
Då fnissade människan bara lite generat, så det kanske blir det?

http://vickileh.bloggagratis.se

nobimbosallowed

18 september 2010 17:28

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA! Vilken helt underbar kommentar! Själv skulle jag bara våga tänka den utan att säga det högt... *"kommer ut" som fegis*

Det finns fördelar med att vara ensam - utöver att slippa tjafset om vem som borde göra vad och vem som gjorde det senast. Det är inte tvåsamheten jag är ute efter i första hand. Det är BARNVAKTER!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av nobimbosallowed - 17 mars 2012 17:15

Han satt lätt framåtböjd över soffbordet och berättade:   Jag var fyra år. Min syster tre. Pappa slog och slog och slog mamma. Hon skrek och grät och bad honom att sluta. Hon ropade på Gud om hjälp. Hon ropade på sin mamma. Jag grät. Jag vågade i...

Av nobimbosallowed - 9 mars 2012 20:00

Läste idag hos Baraenjeppe om unga stackars killar som, av fåfänga eller komplex - inte av problem, köper Viagrakopior över nätet för att kunna pumpa på längre. Ingen vet vad pillrena innehåller eller vilka biverkningar de ger. Pillrena är med stor...

Av nobimbosallowed - 3 mars 2012 11:15

Vår vackra värld blir galnare och galnare. Jag skulle ljuga om jag säger att jag inte är fåfäng om jag skulle påstå att jag inte bryr mig om utseendet.Visst. Ibland väldigt fåfäng t.o.m. Men fortfarande på normal nivå!   Världen blir mer och mer ...

Av nobimbosallowed - 27 december 2011 09:15

För några år sedan blev jag arbetslös. Jag hade haft ett extremt högavlönat jobb med massor av förmåner av arbetsgivaren, ett stimulerande, kreativt jobb med fantastisk arbetsledning.   Den som läst min blogg from the beginning vet att jag med ...

Av nobimbosallowed - 15 augusti 2011 15:00

Nu har det hänt igen. En person som ännu inte har barn har gett sig in i en barnuppfostrandiskussion där naturligtvis hon har djupare kunskap och mer erfarenhet än oss som faktiskt ÄR föräldrar, 24 timmar om dygnet, vecka ut och vecka in, år efter år...

Skapa flashcards