Fortsätter lördagsmorgonen i rastlöshet och frustration.

jag vill göra något! Ut och cykla hur långt som helst, promenera 7,5 km-slingan, hyra idrottshallen i området en timme och räjsa badminton med barnfri kompis. Något! Vad som helst! 

Jag fattar inte alla hurtiga föräldrabloggar och artiklar om "så motionerar du med dina barn". Jag förstår inte hur folk gör! På riktigt alltså.

Cykla?

Eeh, att fincykla i lagom långsamt tempo med små barn som på 20-tumscyklar kämpar sig fram ger inte direkt utlopp för energin.

Promenad?

Att promenera för att varannan meter stanna och kolla sniglar, grävmaskiner, lekplatser mm ger inte precis ett överflöd av träning. 

Enligt AB (som ju så klart alltid skriver sanningen....) så förbränner man lika mkt på att dammsuga som att gå långsamt ett par kilometer. Fun!

Jag skulle vilja gå ut till närmsta fotbollsplan och spela fotboll med barnen. Men det fixar inte minstingen. Han blir uttråkad när vi andra spelar - och så drar han.

Jag är normalt inte en person som ser svårigheter istället för möjligheter. Men i det här fallet har jag facit. Been there, done that. Jag är sur helt enkelt! En bitterfitta.  

Jag skulle vilja göra någonting, vad som helst, för att bli av med rastlösheten och frustrationen. Få känna mig lite fysiskt trött istället för bara slö. Det kryper i kroppen. Och här sitter jag nu vid datorn. Och lägger fram förslag om att trotsa regnet och cykla till en lekplats åtminstone lite längre bort än vår egen. Jag möts inte av hurrarop. Men så får det bli. En långsam cykeltur några hundra meter och hänga vid lekplats i regnet.

TJOHOOOOO! Sade jag att jag är en bitterfitta idag? Om inte; jag är en riktig sur jävla bitterfitta idag som har fullt upp med att tycka synd om mig själv samt ömsa skinn i ren tristess. Dessutom är jag bitter på alla andra som verkar få till det och fattar inte varför de lyckas och inte jag.