Barnen och jag cyklade till en affär utanför vår stadsdel. Nu bor jag i och för sig inte i en storstad så visst kan man träffa på folk man känner överallt här, men...

När vi, efter arga åthutningar åt äldsta barnet att han MÅSTE se sig för i trafiken, korsar vägen så tutar en bil. Jag undrar irriterat (ja, det spöregnade och ja, barnen lyssnade dåligt på mig) varför bilen tutar då alla bilar framför stannat för en buss som släpper av/på folk och kollar till.

Genom det disiga spöregnet ser jag i den mörka bilen en man (med hatt?????) som vinkar och ler åt mig. Han tutade inte alls på bilkön.

Ööööh, alltså vad gör man då? Jag har inte en aning om vem bilen tillhör, jag har lika lite aning om vem som sitter i den och kan med stor sannolikhet säga att jag sällan är kompis med män i hatt i trafiken, tvärtom brukar de (lyckligt ovetandes) vara mina ovänner.

Men om människan inte bara vinkar, utan även tutar för att få min uppmärksamhet då bör väl det vara någon man känner eller?

Hur hjärtlig är man då tillbaka då?

Inte fasen slänger jag fram mitt hollywoodleende och vinkar med hela armen - som jag gjort om det faktiskt VAR någon jag känner.

Men jag kan ju heller inte ignorera människan som tycker sig känna mig.

Så jag valde ett Greta Garbo/Mona-Lisa leende (alltså supermystiskt och superhemlighetsfullt) och en dramatiskt smakfull nick med huvudet (upptagen med båda händerna på styret) i tron om att detta var politiskt korrekt och lagom oavsett hur mycket/lite jag kände killen i bilen.

Men var det rätt?

Var det någon jag känner väl så jag borde släppt allt för händerna och vinkat med båda armarna likt en människa på ett sjunkande skepp som fått syn på räddningshelikoptern?

Eller var det någon som tutat fel och inte kände mig alls så att jag istället bara skulle nickat överseende med blicken som betyder: "jag förstår att du trodde det var någon annan och det är luuuuugnt!"?

Ja herregud, man har så mycket och så stora bekymmer här i livet så det är med nöd och näppe att man kan somna om kvällarna.

Dagens bekymmer, vilket inte är särskilt litet, är alltså:

Kan det vara möjligt att jag på riktigt känner en man i hatt? Som kör bil?

Usch, hur ska jag kunna sova med den vetskapen????