Varning! Nu kommer en klämkäck hurtblogg. Känsliga läsare bör omedelbart lämna sidan.

En "gammal" vän till mig, Mustafa, svarade alltid på frågan om hur läget var:

"Jotack, livet är vackert. Man ska inte klaga. Jag är glad faktiskt." 

Vi brukade fnissa bakom hans rygg åt detta svar - eftersom svaret alltid var detsamma, oavsett tid på dygn, årstid eller tillfälle.

Så förra helgen började jag djupanalysera mitt liv på allvar. RIktigt gräva i detaljer - positiva och negativa händelser. Och vad kom jag fram till? Jo, att käcka Mustafa har helt rätt!

Det händer skit i livet som man gärna klarat sig utan, men på det stora hela är livet väldigt vackert. Och skiten man varit med om har också format mig som människa. Det har gett mig visdom, erfarenhet och förståelse för andra som jag aldrig haft utan dessa hemska erfarenheter. Och visst har jag anledning att vara glad åt livet.

När jag ser på mitt liv nu så är det faktiskt ALLT som jag föreställde mig som barn att det skulle vara som vuxen. Ok, några barn färre, ingen man (längre) och ingen bondgård som jag kollektivt skulle dela med min jämnåriga kusin (fniss). Men bortsett från det så har jag ALLT.

Jag har barn. Det är bannemig inte alla förunnat. Jag har dessutom två barn som duger alldeles som de är.

Mannen jag hade förvandlades visserligen till en grym människa. Men han är ute ur mitt liv och är dessutom nästintilld återställd nu, åtminstone så återställd så att han duger utmärkt som då-och-då-pappa (dock är jag alltid med under vistelsen) åt mina barn. Och vad han än gjort mot mig så har han också gett mig det bästa jag har: mina två barn.

Så hata kan jag inte - och VILL inte. Förakta? Ja, i mina svaga stunder, men oftast inte det heller längre. Men inte hata.

Jag har ett jobb som jag trivs med. Jag inte bara trivs med det förresten. Jag älskar det! Jag gillar vår avdelning med alla personligheter och vi kompletterar varandra perfekt. Konflikter blossar aldrig upp eftersom vi tar itu med dem omedelbart och reder ut dem.

Jag är självförsörjande. Jag kan kanske inte ta familjen och dra på all-inclusive-semester ett par veckor. Min ekonomi är dramatiskt försämrad mot tiden före barn när jag hade mitt grymt fetalvlönade jobb. Men jag har pengar till räkningarna, till kläder, till mat, till julklappar - något jag nästan tappat tron till för ett år sedan när a-kassan räckte till hyran - och ENDAST hyran. Så i förhållande till det så lever vi ett liv i lyx och överflöd.

Mina barn har en förskola de (men inte nödvändigtvis jag..) gillar och studsar ur bilen för att springa in till. Och att de trivs och är trygga är viktigare än mina åsikter om brister.

Mina barn är snälla barn. Omtänksamma barn. Busiga barn. Charmiga barn. Glada barn. Mysiga barn. Och bråkiga barn. Trotsiga barn. Gnälliga barn. Alltså perfekta barn.

Jag har med andra ord allt jag drömde om i livet:

ett varmt, ombonat, trivsamt hem.

Underbara barn som jag älskar så hjärtat nästan snörps när jag tittar på dem (sovande...   ).

En bra bil.

Ett härligt hem.

Ett lagom ansträngande, trivsamt och ok-avlönat jobb.

En stuga (familjens) att åka till för lantliv.

Goda vänner och underbara vänner.

En fantastisk familj som alltid finns där för oss.

Jag har trygghet, stabilitet och banne mig - jag har lycka!

När min kära vän (och extralillasyster) nu ligger inne för cellgifter och lämnar småbarn och man hemma så tar livet en paus. Man tänker efter. En köksbänk fylld av smutsig disk är inget jag kommer att gräma mig över som gammal. Inte heller kommer jag som 80-åring att förbanna att jag alltid fick plocka leksaker från golvet eller att jag fick skrapa rutorna på bilen varenda dag och aldrig hade med det i beräkningen så att jag kom i sista sekund till dagis och jobb. Små saker som stört mig rör mig nu inte i ryggen.

Jag har ett drömliv - och jag ska njuta av det så gott det går. Ibland är det så viktigt, men svårt, att stanna upp och verkligen tänka. Fundera över helheten istället för detaljerna. Och jag älskar helheten! Detaljer kan alltid finslipas. Men de är just bara detaljer i den härliga helheten. Och hur lycklig är inte jag som kan titta på mitt liv och konstatera att jag fick allt det där som jag som barn drömde om. Hur många människor kan göra det?!

Jag avslutar med Mustafas ord:

"Jag är glad faktiskt. Livet är vackert!"

När jag var liten så fick barn lov att vara barn. Vi lekte och busade. Det var inte fult att sitta vid ett barnbord med sina kompisar till skillnad från idag när det är att "utestänga dem från den sociala världen" och det är modernt att ha dem med som en naturlig del.

Ja, det är det!

Men det måste ta mig fan få vara ÄVEN på barnens villkor. För att sitta vid vuxenbordet när du är sex år betyder i verkligenheten att vi tvingar barnen att sitta stilla, äta med kniv och gaffel, tugga med stängd mun och lyssna på vuxnas samtal utan att ta plats - istället för att få lov att söla sås på tröjan, blåsa bubblor i vattenglaset med sugröret och prata och skratta med jämnåriga.

Kanske blir det visst söl. Kanske blir det högljutt.

Japp, så är det att ha barn.

För övrigt så brukar det bli en del söl och skrål efter ett par glas vin till middagen på vuxenbordet också...

Men nu ska vi drilla in våra barn i vuxenvärlden omedelbart. De ska läs- och skrivtränas. Vi jämför med våra bekanta vem som blev blöjfri först, vem som gick först, vem som pratade först, vem som ritar finast etc etc etc. Outtalade och uttalade krav ställs hela tiden på barnen att prestera och bevisa.

Våra barn ska även drillas till supermedborgare! Hur många (oftast förstagångsföräldrar som passerat 35) när inte blivande statsministrar vid sin kvinnliga el manliga barm?

Och när blev det legitimt att skriva andra på näsan att ens egna barn är så jäkla mycket bättre än resten av världens barn?

Jag tycker att mina barn är bäst i världen - för MIG! Likaså kan jag förstå att mina syskons barn är bäst i världen - för DEM. Det innebär inte att jag tror att andra barn är sämre än mina barn. Det innebär bara att jag älskar mina barn högre än jag älskar andras barn.

För barn är barn! Alla är egna individer med alldeles egna personligheter och egenheter. Alla är unika.

Men ska jag vara krass; de flesta går igenom ungefär samma stadier  vad gäller, motorisk färdighet, tal, filosofiska funderingar, trots och pubertet vid ungefär samma ålder. En intervju gjord på en förskola eller skola av ett anonymt barn skulle nog vara svårt för föräldrarna att ana om det var det egna barnet eller någon annans. För jämnåriga barn har liknande funderingar. Så simpel - eller komplicerad - är människan.

Men....(ja jag vet att jag generaliserar) föräldrar som får sitt första barn efter 30, eller ännu värre , efter 35 vägrar inse att deras barn är ganska så likt andra jämnåriga. Det ser det som en merit att skilja barnet ifrån mängden istället för en gåva som gör att barnet passar in socialt med de andra kompisarna på förskolan.

Så nu det senaste:

Lästräning för 3 månaders bebisar. Alltså inte sagoläsning ur pekböcker eller att sjunga eller att berätta saker med inlevelse och titta barnen kärleksfullt i ögonen - utan LÄSTRÄNING!

Senaste rönet (???????) är att barn kan lära sig att läsa som småbarn om de presenteras för 5 ord i veckan upprepade gånger. T ex ordet "Mamma". Då ska man säga ordet högt, visa bilden med det skrivna ordet och samtidigt föra fingret från vänster till höger. På så sätt lär sig barnet att förknippa bokstäverna med ordet och att det ska läsas från vänster till höger.

Ja men hallelujah!!!! Tillåt mig att kräkas högljutt.

FÖR VEMS SKULL GÖR MAN DETTA? Inte fan är det för ungens skull! För jag är säker på att barnet, såvida det inte lider av mycket svår dyslexi, kommer att bli läskunnigt i skolan. Och har bebisen en framtida dyslexi att vänta så hjälper inga bilder med ord i världen för en tre månaders bebis.

Vad är det för skit?

Och framförallt; vad är det för komplex som dessa föräldrar har? Varför duger inte deras superungar som de är?

Varför är det viktigt att deras barn får glänsa med läskunnighet på dagis? Vem tror de imponeras? De andra barnen? Jo, tjenare! Personalen? Kanske, men det gör inte att de gillar barnet varken mer eller mindre. Andra föräldrar? Njae knappast - åtminstone inte om de har lika egocentriskt fokus på sitt och bara, bara sitt barn som lära-bebisen-läsa-föräldrarna har.

Tror de att deras barn får lättare i skolan? Tja, det får de kanske. I första årskursen! Sedan är nämligen alla andra barn också läskunniga! Det är det vi har utbildade pedagoger till: Att lära barn att läsa och skriva vid (en vetenskapligt forskad) lämplig ålder!

Jag blir trött på föräldrar som ska använda sina barn experimentellt som några jäkla försöksdjur i sin strävan över att få elitbarn.

Och mest blir jag trött på att deras barn måste förbättras. För hur fantastiskt de än anser att deras barn är. Och hur speciellt och heeeelt annorlunda mot andras barn deras är så verkar det inte duga som det är. Det ska drillas och tränas. Det ska förbättras.

Det ska bli ELIT!

Det är ingen dålig press vi sätter på dem vi älskar mest i hela världen när vi tycker att de ska vara läskunniga före 1-årsålder.

Vi förfasar oss över barnen i öst drillas i gymnastik på elitnivå för att lyckas, vi förfasar oss över barnen i väst som drillas till skönhetstävlingar och plastikoperationer för att duga, samtidigt som vi skryter om att vi drillar våra barn till att läsa som spädbarn. Vad the fuck är skillnaden?

Mina barn får lära sig att läsa i skolan. De får sitta med sina kompisar på ett barnbord och fnissa och blåsa bubblor med sugröret. De får köttbullar istället för rådjur i rödvinssås om de vill ha det på middagsbjudningen.

Nej, jag är inte regellös. De ska provsmaka. De får inte bråka. De får inte medvetet söla ut maten. De får sitta kvar vid bordet tills kompisarna ätit färdigt. De ska uppföra sig - men på mänskliga villkor och efter barns förutsättningar. De behöver inte sitta som förkrympta 30-åringar i timmar och lyssna på jobbprat och politiksnack.

För jag tycker att mina barn ska få vara barn - även när jag tar med dem in i vuxenvärlden.

OCh tänk, trots att jag och mina kompisar fick sitta vid barnbord som små så har vi på något mirakulöst ändå blivit socialt kompetenta vuxna som klarar av att föra oss i alla möjliga sorters sammanhang!

Jag vet att många tycker annorlunda. Väldigt annorlunda. Jag vet att många anser mig som slapp som INTE läs- och skrivtränar mina icke-skolbarn. Jag vet att många tycker att jag är ointresserad för att jag inte orkar lyssna när de i detalj berättar hela veckans meny - och hur mycket barnet åt vid respektive måltid - för mig när de är här på fika. Men så är det! Jag skiter i om ditt barn gillar morot eller ärtor. Jag skiter i ifall du står och gör långkok åt din halvårsbebis eller om du köper en burk i affären. Jag skiter i ifall ditt barn kan läsa som 1-åring eller om det kan prata flytande latin som 6-åring. Bara ditt barn är lyckligt. Och bara ditt barn är härligt. DET bryr jag mig om.

Tur att jag har ytterst få läsare annars hade jag fått sitta och svara på arga inlägg hela natten.

Ps. Vänta bara tills jag ondgör mig över "odrägliga" barn. De barn som curlas bort så till den milda grad (ofta av nämnda föräldrakategori) att de blir fullkomligt odrägliga för hela omgivningen. Hehehehe. Ds