När jag var liten så fick barn lov att vara barn. Vi lekte och busade. Det var inte fult att sitta vid ett barnbord med sina kompisar till skillnad från idag när det är att "utestänga dem från den sociala världen" och det är modernt att ha dem med som en naturlig del.

Ja, det är det!

Men det måste ta mig fan få vara ÄVEN på barnens villkor. För att sitta vid vuxenbordet när du är sex år betyder i verkligenheten att vi tvingar barnen att sitta stilla, äta med kniv och gaffel, tugga med stängd mun och lyssna på vuxnas samtal utan att ta plats - istället för att få lov att söla sås på tröjan, blåsa bubblor i vattenglaset med sugröret och prata och skratta med jämnåriga.

Kanske blir det visst söl. Kanske blir det högljutt.

Japp, så är det att ha barn.

För övrigt så brukar det bli en del söl och skrål efter ett par glas vin till middagen på vuxenbordet också...

Men nu ska vi drilla in våra barn i vuxenvärlden omedelbart. De ska läs- och skrivtränas. Vi jämför med våra bekanta vem som blev blöjfri först, vem som gick först, vem som pratade först, vem som ritar finast etc etc etc. Outtalade och uttalade krav ställs hela tiden på barnen att prestera och bevisa.

Våra barn ska även drillas till supermedborgare! Hur många (oftast förstagångsföräldrar som passerat 35) när inte blivande statsministrar vid sin kvinnliga el manliga barm?

Och när blev det legitimt att skriva andra på näsan att ens egna barn är så jäkla mycket bättre än resten av världens barn?

Jag tycker att mina barn är bäst i världen - för MIG! Likaså kan jag förstå att mina syskons barn är bäst i världen - för DEM. Det innebär inte att jag tror att andra barn är sämre än mina barn. Det innebär bara att jag älskar mina barn högre än jag älskar andras barn.

För barn är barn! Alla är egna individer med alldeles egna personligheter och egenheter. Alla är unika.

Men ska jag vara krass; de flesta går igenom ungefär samma stadier  vad gäller, motorisk färdighet, tal, filosofiska funderingar, trots och pubertet vid ungefär samma ålder. En intervju gjord på en förskola eller skola av ett anonymt barn skulle nog vara svårt för föräldrarna att ana om det var det egna barnet eller någon annans. För jämnåriga barn har liknande funderingar. Så simpel - eller komplicerad - är människan.

Men....(ja jag vet att jag generaliserar) föräldrar som får sitt första barn efter 30, eller ännu värre , efter 35 vägrar inse att deras barn är ganska så likt andra jämnåriga. Det ser det som en merit att skilja barnet ifrån mängden istället för en gåva som gör att barnet passar in socialt med de andra kompisarna på förskolan.

Så nu det senaste:

Lästräning för 3 månaders bebisar. Alltså inte sagoläsning ur pekböcker eller att sjunga eller att berätta saker med inlevelse och titta barnen kärleksfullt i ögonen - utan LÄSTRÄNING!

Senaste rönet (???????) är att barn kan lära sig att läsa som småbarn om de presenteras för 5 ord i veckan upprepade gånger. T ex ordet "Mamma". Då ska man säga ordet högt, visa bilden med det skrivna ordet och samtidigt föra fingret från vänster till höger. På så sätt lär sig barnet att förknippa bokstäverna med ordet och att det ska läsas från vänster till höger.

Ja men hallelujah!!!! Tillåt mig att kräkas högljutt.

FÖR VEMS SKULL GÖR MAN DETTA? Inte fan är det för ungens skull! För jag är säker på att barnet, såvida det inte lider av mycket svår dyslexi, kommer att bli läskunnigt i skolan. Och har bebisen en framtida dyslexi att vänta så hjälper inga bilder med ord i världen för en tre månaders bebis.

Vad är det för skit?

Och framförallt; vad är det för komplex som dessa föräldrar har? Varför duger inte deras superungar som de är?

Varför är det viktigt att deras barn får glänsa med läskunnighet på dagis? Vem tror de imponeras? De andra barnen? Jo, tjenare! Personalen? Kanske, men det gör inte att de gillar barnet varken mer eller mindre. Andra föräldrar? Njae knappast - åtminstone inte om de har lika egocentriskt fokus på sitt och bara, bara sitt barn som lära-bebisen-läsa-föräldrarna har.

Tror de att deras barn får lättare i skolan? Tja, det får de kanske. I första årskursen! Sedan är nämligen alla andra barn också läskunniga! Det är det vi har utbildade pedagoger till: Att lära barn att läsa och skriva vid (en vetenskapligt forskad) lämplig ålder!

Jag blir trött på föräldrar som ska använda sina barn experimentellt som några jäkla försöksdjur i sin strävan över att få elitbarn.

Och mest blir jag trött på att deras barn måste förbättras. För hur fantastiskt de än anser att deras barn är. Och hur speciellt och heeeelt annorlunda mot andras barn deras är så verkar det inte duga som det är. Det ska drillas och tränas. Det ska förbättras.

Det ska bli ELIT!

Det är ingen dålig press vi sätter på dem vi älskar mest i hela världen när vi tycker att de ska vara läskunniga före 1-årsålder.

Vi förfasar oss över barnen i öst drillas i gymnastik på elitnivå för att lyckas, vi förfasar oss över barnen i väst som drillas till skönhetstävlingar och plastikoperationer för att duga, samtidigt som vi skryter om att vi drillar våra barn till att läsa som spädbarn. Vad the fuck är skillnaden?

Mina barn får lära sig att läsa i skolan. De får sitta med sina kompisar på ett barnbord och fnissa och blåsa bubblor med sugröret. De får köttbullar istället för rådjur i rödvinssås om de vill ha det på middagsbjudningen.

Nej, jag är inte regellös. De ska provsmaka. De får inte bråka. De får inte medvetet söla ut maten. De får sitta kvar vid bordet tills kompisarna ätit färdigt. De ska uppföra sig - men på mänskliga villkor och efter barns förutsättningar. De behöver inte sitta som förkrympta 30-åringar i timmar och lyssna på jobbprat och politiksnack.

För jag tycker att mina barn ska få vara barn - även när jag tar med dem in i vuxenvärlden.

OCh tänk, trots att jag och mina kompisar fick sitta vid barnbord som små så har vi på något mirakulöst ändå blivit socialt kompetenta vuxna som klarar av att föra oss i alla möjliga sorters sammanhang!

Jag vet att många tycker annorlunda. Väldigt annorlunda. Jag vet att många anser mig som slapp som INTE läs- och skrivtränar mina icke-skolbarn. Jag vet att många tycker att jag är ointresserad för att jag inte orkar lyssna när de i detalj berättar hela veckans meny - och hur mycket barnet åt vid respektive måltid - för mig när de är här på fika. Men så är det! Jag skiter i om ditt barn gillar morot eller ärtor. Jag skiter i ifall du står och gör långkok åt din halvårsbebis eller om du köper en burk i affären. Jag skiter i ifall ditt barn kan läsa som 1-åring eller om det kan prata flytande latin som 6-åring. Bara ditt barn är lyckligt. Och bara ditt barn är härligt. DET bryr jag mig om.

Tur att jag har ytterst få läsare annars hade jag fått sitta och svara på arga inlägg hela natten.

Ps. Vänta bara tills jag ondgör mig över "odrägliga" barn. De barn som curlas bort så till den milda grad (ofta av nämnda föräldrakategori) att de blir fullkomligt odrägliga för hela omgivningen. Hehehehe. Ds