Direktlänk till inlägg 8 februari 2011

Från ängel till djävul

Av nobimbosallowed - 8 februari 2011 18:30

Ett barn förtjänar att vara tryggt och vara älskat. Det ska alltid ha en trygg vuxen person att vända sig till för tröst och kramar. I den bästa av världar.


Jag tycker så synd om mina barn - och alla andra barn som bara har en förälder.


Jag kämpar. Gudarna ska veta att jag gör allt jag kan för att ge mina barn en lycklig barndom att se tillbaka till. En vardag där de känner sig trygga och älskade. Ett kul liv.


Men att försöka och att lyckas är inte alltid samma sak. Jag är så avundsjuk å mina barns vägnar på andra barn med två föräldrar.

De barn som alltid har en vuxen att få tröst hos när den ena tappar tålamodet.

En vuxen som orkar när den andre är för trött.

En vuxen som kan sig tid medan den andre fixar med annat.

En vuxen som orkar skoja när den andre är på dåligt humör.

En vuxen som orkar behålla lugnet när den andre håller på att koka över av ilska över trots och arroganta svar.


Igår hade vi en hemsk kväll. En riktigt ont i magen-kväll. Min äldste var trött, slutkörd och på ett uselt humör. Han svarade mig med tungan inkörd bakom underläppen med det mycket verbala "dödödödödö" och ville inte alls göra som jag sa. När jag började tappa tålamodet och irriterat sa åt honom att göra som jag sa och gå och tvätta sig och borsta tänderna så tittade han på mig och sa till mig att jag var världens fulaste mamma.

?!?!?!?!

Vaaaaaaaaaaaa? Vad hände med att jag var världens bästa mamma? Världens finaste mamma? När skeddde förvandlingen hos mig? Och när skedde förvandlingen hos min fina, glada, kramiga son till en odräglig, uppkäftig, trotsande, gränsprövande skitunge?


Jag märkte hur jag sjönk längre och längre ner i barnslighetsnivå och tillslut var jag nere i princip på 6-årsnivå. Dessvärre kom jag dit i samma ögonblick som min son skrek åt mig att jag var världens värsta mamma och att han aldrig mer vill se mig och att han ville ha en annan mamma. En snäll mamma. En som älskade honom och inte var elak.


Då brast något i mig. En ilska jag inte kan minnas att jag känt. En ilska över otillräcklighet. En ilska över hans otacksamhet. Att han inte har vett att uppskatta hur jag sliter och kämpar för att få vardagen att gå ihop. Hur jag stressar till dagis sex på kvällarna och ändå försöker pussla ihop så att barnen inte missar träning och annat. Hur jag försöker hitta mysstunder med var och en. Hur jag försöker busa med dem och vara en rolig mamma. Hur jag gosar med dem och vara en mysmamma. Hur jag berättar sagor, läser böcker, lagar favoritmat, anpassar aktiviteter efter deras båda intressen.


Jag kände en extrem ilska som förmodligen mer var riktad mot orättvisan. Orättvisan över att jag alltid alltid är själv och slutkörd.

Orättvisan över att mina barn aldrig aldrig har någon annan som täcker upp när jag inte är tillräcklig.

Men ilskan riktades mot min son. Jag förvandlades till ett jättemonster. Åtminstone i ett barns ögon.

Jag väste fram med brinnande ögon (jag måste ha sett fasansfull ut för jag kände mig fasansfull) att jag inte ville ha honom i min säng. Att han kunde gå och lägga sig i sin säng. Att han var ett elakt barn. OCh elaka barn var inte välkomna i min säng.


Han blev fullkomligt livrädd. Hela hans kroppspråk skrek rädsla. Han grät och grät och sa "snälla mamma, jag menade det inte". Men jag bara fortsatte att väsa fram att jag var trött på att alltid få höra om alla fel jag gjorde och att jag inte ville ha honom i min säng. Jag tog honom, lite för hårt, i armen och ledde honom in i barnens rum och sa åt honom att stanna där, att lägga sig i sin egen säng. Djävulsk såg jag nog ut och djävulskt var precis hur jag uppförde mig.


Jag ville bara låsa in mig någostans och stortjuta. Han stortjöt redan.

Jag satte mig i gästrummet och verkligen bara satt. I flera minuter antar jag.


Jag sa sedan lugnt, men inte särskilt ömt, åt honom att gå och lägga sig. Han fick sova i min säng (han är i en mörkräddfas) men jag skulle inte ligga där nu.


Jag tittade noggrant på en indonesisk mask jag köpt i gamla stan för ca 100 år sedan. Bara för att ha något att titta på.

Jag var helt svart inombords. Svart av sorg, svart av ilska,  svart av tomhet  och svart av ensamhet och trötthet.


Yngsta sonen ville att jag skulle lägga mig. Jag gick in i sängen och förklarade för min äldste son varför jag blivit så arg. Försökte lägga det på ett barns nivå. Det gick sådär. Han var ledsen. Jag pratade om vikten av att prata snällt med varandra - minuterna efter att jag likt en ondskefull häxa väst åt honom att han var ett elakt barn....


Han ville att jag låg i sängen. Men han ville inte ligga på min arm som annars. Han ville inte smeka min underarm som annars. Han ville ligga vid sängkanten. Inombords grät min svärta av ensamhet och hopplöshet.

- Jag har ont i magen, sa min son.

- Jag har ont i hjärtat, sa jag. Jag vill inte vara en arg mamma.

- Jag vill inte ha en arg mamma, snyftade han.

Han somnade olycklig.

Jag somnade med ångest, hjärtklappning och sorg.


Natten har varit fylld av olyckliga och konstiga drömmar. Sömnen har varit för kort.


Klockan sju på dagis i morse sa en tårögd äldste son till mig:

-Mamma, jag vill inte att du går ifrån mig! Jag vill gå med dig.

Jag log, kramade och sa att jag kommer klockan sex. Sedan berättade jag, nästan lättsamt, för dagispersonalen att vi hade ett "litet bråk" igår så han har nog lite separationsångest.


Och så åkte jag med en puss och en kram på barnen  och ett utdraget hejdå till en äldsteson som håller mig hårt i armen tills jag kommit ut.


Jag åkte med sorg och med ilska.

Inte ilska över sexårstrots. 

Jag åkte med iska över att mina barn inte har någon när jag är hemsk. De har ingen alls som talar om att de är underbarast i världen när jag är grinig. De har ingen som tröstar dem när jag är orättvis. De har ingen som spelar fotboll med dem när jag måste diska och laga mat.


De är hänvisade och beroende av bara mig. OCh jag räcker inte alltid till. Att försöka är inte alltid tillräcklig.

 
ANNONS
 
Ingen bild

Kristin

9 februari 2011 11:38

ooooops! Du kan ju ta bort den om du vill :)

nobimbosallowed

10 februari 2011 06:17

Jag gjorde det. jag tackar för en fin kommentar, bara det att jag helst inte vill ha mitt namn med.

KRAM

 
jeppe

jeppe

10 februari 2011 12:15

ställer du inte väl höga krav på dig själv?
Har inga barn själv, men att försöka är väl det bästa man kan göra...vore väl hemskt att alltid klara allt, mrs perfect liksom..brrr...är säker på att dina barn har det bra mycket bättre en många med två föräldrar...eller tre...

http://baraenjeppe.bloggplatsen.se

nobimbosallowed

11 februari 2011 06:25

Joo... Fast problemet är liksom att man måste ha höga krav på sig själv - för barnens skull. Det går liksom inte att försöka, misslyckas och göra omtenta för att nå bättre resultat. Varje misslyckande sätter sina spår.
Men TYVÄRR har du helt rätt. Mina barn har det bättre än många barn med både två och tre föräldrar. Men det säger mer om dessa barns föräldrar än om mig dessvärre... ;)

Missförstå mig inte, jag TYCKER att jag är en helt ok mamma. MEN...det är de gånger jag verkligen inte är det som jag på riktigt tycker synd om mina barn eftersom de inte har någon som finns där, snäll, mjuk och tröstande eller glad, rolig och busig.

 
jeppe

jeppe

11 februari 2011 11:46

Är inte det ngt som alla föräldrar känner? dvs att man inte är tillräcklig?, hör ibland samma ord från minna vänner med barn.
Jag är ju ingen expert direkt ;)...men visst fanken måste man kunna "misslyckas" ibland...så länge man anstränger sig för barnen..lär inte finnas ngn perfekt förälder..och tur är väl det!

http://baraenjeppe.bloggplatsen.se

nobimbosallowed

11 februari 2011 16:26

Usch Jeppe, vad du är obehagligt tröstande och klok! Var ska jag göra av min självömkan nu då? ;) Ska jag behöva starta ytterligare en anonym blogg?!?! :)))

 
riesling

riesling

11 februari 2011 20:40

Men lilla gumsan!!
Jag vill bara ta dig i min famn och krama dig hårt och låta dig gråta ut din frustration och lessenhet och jag vill bara pussa dig mitt på huvudet och få dig att känna dig trygg!!
Men ALLRA först vill jag hälsa dig välkommen tillbaka!! Jag har saknat dig!! JÄTTEMYCKET!!!!
Sedan kan jag bara hålla med Jeppen i det som han skriver: Det finns något som heter Good Enough Parent. Jag gick på en del föreläsningar om barnuppfostran när jag fick mitt första barn och det var något som de olika psykologerna sa allihop, att vi alla KOMMER att misslyckas ibland som förälder eftersom vi är människor som blir trötta, tappar tålamodet, har en dålig dag, sover för lite, känner oss griniga och surmulna. Det är dessutom nyttigt för barn att få se sina föräldrar tappa den perfekta masken ibland. Det lär dem att inte behöva vara perfekta själva och att det faktiskt är okej att bli lite ovänner och att det går bra att bli vänner efteråt och att man kan vara trygg i att ens föräldrar alltid, ALLTID finns där. FAST man ibland kan vara ovänner.
Men jag förstår också din känsla av otillräcklighet och det du skriver som svart på insidan - jag menar, man vill ju egentligen inte göra så mot sina BARN ...

http://riesling.bloggplatsen.se

nobimbosallowed

11 februari 2011 20:45

Käraste Riesling, TACK! För hela kommentaren. För att du välkomnar mig tillbaka och..ja..ALLT. Och jag har saknat dig också. Tjuvkikade lite hos dig men hann inte mer. Men nu MÅSTE du berätta; du ska bli publicerad!!!! Var, hur, när? Så jäkla kul!!!!!!! Och kul att vara tillbaka och kika in hos er igen. Försöker ta mig i den sönderstressade kragen och leva som jag lär. Alltså att bortse från oviktiga bagateller, se helheten och ägna tid åt viktiga saker. JA, bloggar och bloggande är i allra högsta grad viktigt! ;)

 
FiloZophie

FiloZophie

15 februari 2011 22:31

Min vän... Joo jag skriver så för jag tror att du behöver en extra vän just nu... man får heller aldrig för många så därför... Min vän.
Jag håller helt med i det Riesling säger, beteendevetare som jag är, barn behöver få se den tuffa sidan också. En familj utan konflikter är en otroligt olycklig familj i själen som kommer fostra konflikträdda individer. Det är tråkigt att du är ensam med dina barn och inte har det där extra stödet som många andra har men se det från den positiva sida också, du behöver ju inte dela barnens kärlek med någon annan;) Så länge du gör ditt bästa och visar dina barn den kärlek du verkar hysa till dem kommer de klara sig riktigt bra i livet... trots ett gräl eller två. Blev lite långt kanske men ändå. Kram/FiloZophie

http://www.filozophie.bloggplatsen.se

nobimbosallowed

20 februari 2011 17:22

TACK!
Ni är så kloka allihop. Det är bara det att just när man är där jag var när jag skrev så känner man sig så rasande misslyckad. Och du har rätt; det är bara när mina barn är riktigt arga som de vill flytta utomlands till sin (rätt kassa) far. Fast då blir jag upprörd över det också; otacksamma ungar!!!! :)))
Men TACK för en fin kommentar. KRam

 
Vikki

Vikki

16 februari 2011 12:52

Jag förstår dig precis! Jag vet inte hur många gånger jag gråtit över att jag är ensam med min son. Överväldigande sorg över att hans pappa inte vill veta av honom, över att det inte finns en schysst man i hans liv, över att han måste skapa sin egen manlighet över att han snart fyller 14 och inte kan prata med mig om allt han säkert funderar över. Vilken ung man vill prata med sin oro över sexualitet och sin kuk? Ont, ont i hjärtat får jag och gråter över detta faktum att inte bara tar orken slut, utan också att jag inte räcker till på grund av mitt kön.

Annars hälsar jag dig också välkommen tillbaka, jag har saknat dig!

http://vickileh.bloggagratis.se

nobimbosallowed

20 februari 2011 17:19

Skönt (men beklagligt) med någon som förstår på riktigt otillräckligheten man känner. Fast inte alltid. Idag känner jag mig fullt tillräckligt och jäkligt bra! :)

Tack! Jag har saknat dig också. Men jag har liksom inte kommit ur mitt dvalaliknande tillstånde riktigt ännu. Snart är jag på g och läser runt igen. Och kanske t.o.m skriver. ;) Kram

 
Ingen bild

jeppen

27 mars 2011 23:18

Jag själv har ju inga barn...men jag måste endå då jag känner flera kvinnor i samma situation som du är bra konstatera, att då jag själv anser mig vara en Man...så har jag svårt att fatta att vissa män smiter undan sina barn, själv har jag försökt med flera kvinnor att just få barn, kanske är det så att ja inte kan få barn, men därför blir jag ännu mer arg på fega karlar som inte hjälper sina egna barn till en bra start...suck...nåja, min systerdotter älskar mig, har bytit blöjor, gett henne mjölkersättning, mer ärligt talat. jag skulle byta med dig nästa sekund, dvs ha barn......

nobimbosallowed

28 mars 2011 18:32

Jag håller med om att det är fullständigt obegripligt att man som förälder vill ta sitt ansvar - och KÄRLEK - för sitt barn. Just i mitt fall är det nog bäst trots allt... Det sista jag vill är att mina barn har sin far som manlig förebild (vet inte om du läst mina första inlägg där jag skrivit om mitt äktenskap?) och är tacksam över att deras kontakt bara sker ett par ggr/år och med mig närvarande hela veckan. Vad sorgligt att du kanske inte kan få (biologiska) barn. Jag kan föreställa mig att det blir en gnagand oro och ett ev besked en stor sorg i sig. Men Jeppe, jag hoppas PÅ RIKTIGT att du får egna barn - oavsett om det blir biologiska, adopterade eller styvbarn. (För "egna" barn är nog bara en tolkningsfråga.) Du är klok, rolig och varm; precis den manliga förebild barn behöver. KRAM

 
Göran

Göran

13 april 2011 12:11

Trillade in av en händelse via diverse omvägar mennär jag börjat läsa höll jag på ett bra tag. Oj, vad jag känner igen mig. Hur många gånger har jag inte skrikit i onödan, tagit alldeles för hårt i armnen t.ex och en hel massa andra saker jag önskar ogjorda sekunden efter att de hänt.
Men du... det går ALLTID att reparera. Mina barn är rätt stora nu, två av dem vuxna, men de säger än idag ibland att de är glada att jag nästan alltid bad dem om förlåtelse när jag gjort fel eller varit extremt orättvist. Och jag minns än hur lättade de brukade bli då jag hade förklarat att det BARA var jag som burit mig illa åt, att det inte var deras fel. Fel kommer du (liksom jag och alla andra) alltid att göra men för barnet är det otroligt viktigt att den vuxne också kan erkänna, förklara varför det hände samt be om ursäkt efteråt. Det är så barnen själva lär sig be om ursäkt och förklara sig. De gör ju inte som du säger - de gör som du gör!
Det är tufft att vara ensamförälder! Jag har tidvis också varit väääldigt ensam med barnen och problemen kring dem.

http://singelfarsan.bloggplatsen.se

nobimbosallowed

14 april 2011 20:22

Härligt att höra! För i sina sämsta stunder får man för sig att man ger barnen men för livet med en felaktig kommentar eller att man inte orkar lyssna helhjärtat etc.

Och du har rätt om förlåtelse. Man kan inte kräva att barnen ska lära sig att säga förlåt om man själv är för stolt eller inskränkt för att göra det. TACK!!!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av nobimbosallowed - 17 mars 2012 17:15

Han satt lätt framåtböjd över soffbordet och berättade:   Jag var fyra år. Min syster tre. Pappa slog och slog och slog mamma. Hon skrek och grät och bad honom att sluta. Hon ropade på Gud om hjälp. Hon ropade på sin mamma. Jag grät. Jag vågade i...

Av nobimbosallowed - 9 mars 2012 20:00

Läste idag hos Baraenjeppe om unga stackars killar som, av fåfänga eller komplex - inte av problem, köper Viagrakopior över nätet för att kunna pumpa på längre. Ingen vet vad pillrena innehåller eller vilka biverkningar de ger. Pillrena är med stor...

Av nobimbosallowed - 3 mars 2012 11:15

Vår vackra värld blir galnare och galnare. Jag skulle ljuga om jag säger att jag inte är fåfäng om jag skulle påstå att jag inte bryr mig om utseendet.Visst. Ibland väldigt fåfäng t.o.m. Men fortfarande på normal nivå!   Världen blir mer och mer ...

Av nobimbosallowed - 27 december 2011 09:15

För några år sedan blev jag arbetslös. Jag hade haft ett extremt högavlönat jobb med massor av förmåner av arbetsgivaren, ett stimulerande, kreativt jobb med fantastisk arbetsledning.   Den som läst min blogg from the beginning vet att jag med ...

Av nobimbosallowed - 15 augusti 2011 15:00

Nu har det hänt igen. En person som ännu inte har barn har gett sig in i en barnuppfostrandiskussion där naturligtvis hon har djupare kunskap och mer erfarenhet än oss som faktiskt ÄR föräldrar, 24 timmar om dygnet, vecka ut och vecka in, år efter år...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se