Direktlänk till inlägg 14 april 2011

Om du bara är glad behöver jag inte slå dig

Av nobimbosallowed - 14 april 2011 20:17

(Repris från juni 2010)

Som barn satt jag högst upp på berget i stugan och blickade ut över hagarna där korna betade. Jag lyssnade till koltrastens vemodiga sång. Helt ensam i kvällssolen fylldes mitt bröst av en känsla så stark att jag nästan trodde bröstet skulle sprängas. Jag visste inte om det var av fullständig lycka eller obeskrivlig sorg.


Så känns det när misshandeln är över.


Näsr tystnaden lagt sig. När lugnet åter infinner sig i hemmet. När barnen ovetandes sover rödrosiga om kinderna med svettiga lockar i sina sängar. När man är ensam kvar. När han sover. Eller har gått ut.


Ensamhet. Det var förmodligen det jag kände när koltrasten sjöng för mig. Och det var det jag kände när slagen slutat och hoten tystnat.


Rädsla. Ångest. Oro. Sorg. Skam.

Lättnad. Nu var det man bävat för i veckor över. För den här gången.


Jag fylls av vrede varje gång jag hör någon människa haspla ur sig: Men vad är det för tjejer som stannar kvar? Varför går de inte bara?


För att vi inte kan. För att vi inte vågar. För att vi är lovade att bli förföljda och dödade om vi ger oss av. Kanske är våra barn eller föräldrar också med på dödslistan. Vi kan inte ha andras liv på vårt samvete. Vi kan inte göra våra barn moderlösa.


Så vi stannar. För vi är ensamma. Ingen vet vår hemlighet. Ingen kan hjälpa oss. För vi vågar inte.


Vi gråter tyst av sorg. Vi gråter av sveket. Vi gråter av smärtqn. Men främst så gråter vi av avgrundsdjup oro för våra barn. För vi vet att någon dag går det inte längre att dölja. Vi gråter den dag vi träffade vår hälft. Men vi kan ju inte ångra det. För utan honom hade vi inte haft våra barn som vi älskar gränslöst och vill skydda från allt ont. Och det onda är deras far.


Jag minns första gången. Visst minns jag slagen och sparkarna och knivsticket. Men det jag minns mest det är hans ögon.


Jag minns hur jag tittade in i hans annars ljust bruna ögon och bara såg svart hat. Hans ögon som var det första jag föll för. Han glada men ändå vemodiga ljust bruna ögon med ögonfransar så långa att de nästan trasslade sig i varandra.


Jag minns hur jag tittade och tittade. Sökte. Men i hans ögon fanns han inte kvar. Den ömsinta mannen jag älskat, gift mig med, fått barn med fanns inte där. Han som alltid funnits där för mig -och jag för honom. I nöd och lust. I lycka och i sorg. När vårt barn dog, när hans styvfar dog, under förlossningarna, i yttre kriser, i inre kriser, när han blev arbetslös. Jag sökte och sökte. Men blicken var inte denna mans. Blicken var någon annans. Någon jag aldrig hade träffat.


Då trodde jag att jag skulle dö. Att han skulle döda mig. Jag ångrade i stunden att jag itne fyllt i mitt vita arkiv. Jag hatade honom så att jag önskade att han skulle dö. Jag var rädd så jag skakade. Mitt hjärta bultade så att jag är övertygad om att det var synligt. Andningsvägarna snörptes. Jag kunde inte få fram ett ord. Jag inväntande döden. Tårarna rann ner för kinderna. Jag tänkte på mina barn. Vem som skulle hitta mig. Vad som skulle hända med dem?


Han vände sig om. Benen bar mig så jag kunde låsa in mig i badrummet. Jag hörde hur han sprang i trappan. Ner. Kanske skulle han gå ut? Men vad skulle jag göra då? Skulle jag vara kvar? Eller skulle jag ta barnen och gå? Vart? Det var natt.


Jag behövde inte fundera. Stegen i trappan gick uppför den här gången. Han bankade på dörren och skrek att jag skulle öppna. "Nej" svarade jag och försökte låta bestämd.

"Öppnar du inte så sparkar jag in dörren, och då blir det inte roligt för dig!" fräste han fram med låg röst.

Tusen tankar gick genom huvudet. Men jag bestämde mig för att ge honom makten. Att låta honom få övertaget. För visst var det väl det han villle? Fick han det kanske han lugnar sig?


Jag öppnade dörren. Han sparkade mig i ryggen så jag föll. Då sparkade han mig på benen och i magen och beordrade mig att resa mig upp.

Bakom ryggen höll han en kniv. Inte den största. Men den taggade. Den vassaste som kunde såga sig igenom trä.


Han stack den i min höft och sa någonting som jag inte minns. Det sved. Men inte mer. Sedan kom blodet. Det rann ner för mitt ben. Mina grå shorts blev röda och sedan bruna av blodet. Han tog upp kniven mot min hals och höll fast mig.

"Har du lärt dig att inte tjata nu eller?"

"Ja" snyftade jag förtvivlat i ett desperat försök att hålla mig själv vid liv.

"Bra!" sa han. "Då går jag nu då. Försök att stoppa mig nu" hånflinade han.


Han fixade till sin frisyr medan jag under tvång torkade tårarna och bet ihop. För allt jag behövde göra, enligt honom, var att vara glad. För om jag var glad och trevlig så var han lycklig - och då slapp vi det här.


Mitt hat visste inga gränser. Tyvärr var rädslan än mer gränslös.


Jag hörde dörren slås igen. Jag hörde honom ta upp mobilen och helt oberörd ringa sin kompis.


Jag smög in i barnens rum. Där fanns den antiseptiska salvan mitt ena barn fått efter en operation. Där fanns även kompresser, sårtejp och penicillin.


Jag tvättade mitt djupa sår med tårfylld suddig blick. Det sved lika mycket i ögonen som i det djupa såret. Jag lade på en kompress. Sedan en till. Sedan tejpade jag. Jag läste doseringsanvisningarna på barnets penicillin. Försökte multiplicera dosen från en bebis till en vuxen person. Penicillinet var säkert för gammalt. Doseringen skulle inte räcka mer än ett par dagar. Men jag tänkte att "bättre än inget".


Jag gick återigen in i barnens rum. Jag tittade på mina tryggt sovande gossar som inte hade en aning om vad som hände på nätterna när de sov. Som inte visste att deras busiga, roliga pappa förvandlades till ett monster efter mörkrets inbrott.


Jag grät och grät. Hur skulle jag kunna skydda det jag älskar mest av allt i hela världen? Hur skulle jag kunna göra så att mina barn fick en lycklig barndom? Hur skulle jag få dem oförstörda? Hur skulle jag som blåslagen, knivskuren mamma kunna ge mina barn den trygghet de behöver och förtjänar. Jag strök dem, en efter en, över håret. Pussade dem på deras rosiga kinder. Gick in i min säng. Där tog tårarna slut och ångesten och sorgen vid.


Jag låg där timme efter timme med en stork mörk sten i bröstet. Jag gick ut i hallen. In i sängen. Ångest. Jag ville skrika högt. Jag ville gråta. jag ville bli räddad. Jag drömde om en prins. En riktig prins som i törnrosesagan. En prins som såg mig och som visste att jag är värd mer, att jag förtjänade bättre. En prins som kom ohc räddade mig och barnen från vår eldsprutande drake; min man, deras far.


Prinsen kom aldrig.

Ensam.

När du är som svagast måste du vara som starkast. När du är som räddast måste du vara som modigast. När du är mest skamfylld måste du vara ärlig.

Det är nästan omöjliga krav att ställa. Ändå så måste vi.


Idag är det över. Slagen alltså. Makten? Det vet jag inte...

 
ANNONS
 
Zara

Zara

10 maj 2011 00:48

Jag är så ledsen och förbannad för att du tvingast uppleva det här, och skräcken som hör därtill..Du modiga, starka, kvinna! Du har vunnit, du lever, du finns, och jag hoppas att du aldrig någonsin behöver återuppleva det här igen, tyvärr finns minnen & känslor alltid kvar, men av det lilla jag vet om dig, så känns det ändå som att du lyckats vända det, till ditt liv, och det ska du ha en sån stor jävla eloge för, så det borde inte få plats i den här lilla rutan ens! För att få lov att bli ännu lite mer sentimental vill jag ge dig en sjuhelvetes stor kram!

http://www.letsfaceit.bloggplatsen.se

nobimbosallowed

10 maj 2011 07:12

TACK!!!!! Jag har kommit vidare. Jag är trygg idag. Men i ärlighetens namn, när barnens pappa ringer så hajjar jag till - trots att vi har en "bra" relation nu för tiden där han lever i ett nytt icke-våldsamt förhållande. Men det tog honom 1½ år i fängelse och terapi och behandling.... Ändå litar jag ALDRIG på honom igen.
Egentligen skrev jag nog både i terapeutiskt syfte - för att jag tidigar inte alls kunnat prata om det av rädsla att framstå som svag och med dåligt omdöme. Först nu vågar och orkar jag. Och främst skriver jag nu om det för att folk ska förstå. Att vi inte är några veka bimbos eller missbrukande kvinnor i misär som hamnar i sitsen. Dessa finns också. Och gudarna ska veta att ALLA blir veka efter ett liv med våld och med hot om att bli dödad (vilket man aldrig tvivlar på). Men det är VANLIGA tjejer som råkar ut för det. Vi finns överallt, i Danderyd, i Rosengård, på Söder, utanför Mora, på ett härbärge; överallt. och vi är helt vanliga med helt vanliga jobb eller icke jobb. Med hög intelligens och med låg intelligens. Med stor samhällskännedom och utan samhällskännedom. Vi är bara ett (alldeles fööör) stort antal kvinnor som haft otur. Alla klarar sig inte ur det med livhanken. Men vi som klarar det, vi är tacksamma livet.

 
Zara

Zara

11 maj 2011 21:26

Ja, jag förstår det, det är ju en person du en gång älskat och känt trygghet hos, som gjorde en total förvandling, en förvandling som påverkat hela ditt liv..Finns nog inte nån som vågar lita på en sån person, även om denne skärper till sig...han är inte riktigt värd att ha din tillit heller om du frågar mig, det har han redan förstört, och kommer aldrig kunna förtjäna.

Jag tycker det är jättebra att du skriver, för andra misshandlade kvinnor, för män som misshandlar, för kvinnor&män som ser på, för såna som jag, som har haft turen att inte drabbas och framförallt för DIG!

Jag hyser enorm respekt för dig! Och jag förstår precis vad du pratar om, just att det kan drabba vem som helst, nog visste jag det sen förr men slanten trillade verkligen ner när jag läste boken gömda, där förstår man vilken enorm makt som finns, trots att man som kvinna inte från början är varken svag, vek eller tillbakadragen.

Tack för ditt fina gästboks inlägg hos mig, blir jätteglad att du känner så, det är precis som du säger, många drar sig undan för att det inte ska bli "fel", men ibland får det bära eller brista, eller hur?? haha!

http://www.letsfaceit.bloggplatsen.se

nobimbosallowed

26 maj 2011 21:36

Tack! Och tack för att du hyser respekt för mig. :)
I mitt yrke träffar jag ofta människor i väldigt utsatta situationer. Utsatta på olika sätt, olika grader och vissa med trauman. Men det viktigaste av allt som jag svarar när någon frågar vad man gör på mitt jobb är "vi lyssnar på människor. Vi låter människor bli hörda. Vi tar oss tid att att låta alla förklara. Vi kanske inte kan hjälpa alla på en dag. Vi kanske inte ens kan hjälpa alla. Men alla ska förtjäna respekt och att bli hörda."
Jag tycker själv att jag låter som en underbar människa (hahahahaha) när jag förklarar det så, men faktum är att det är det livet handlar om. Att inse att vi alla har olika erfarenheter, olika förutsättningar, olika svårigheter och olika bakgrund. Men alla förtjänar respekt.

 
jeppen

jeppen

26 maj 2011 19:54

Vet inte vad jag skall säga som inte låter för klyshigt, så jag nöjer mig att ge en kram till dig, och ett stort grattis att du varit så stark ...!!

Ta hand om dig, och igen..det äclar mig som man att läsa hur många kvinnor skall behöva stå ut med sådant som du gjort..

Normala män bör höras mer i debatten, jag är faktiskt ingen ängel tro det eller ej ;)

Men, kan inte förstå, hur samhället verkar tycka det är okej och tusentals kvinnor får stryk i sitt hem varje dag...det äcklar mig GROVT...

Kram på dig, det är det mest o-klychiga jag kan komma på

http://baraenjeppe.bloggplatsen.se

nobimbosallowed

26 maj 2011 21:49

Ja alla borde höras mer i debatten. Debatten borde höras mer och högre. Och framförallt; det ena behöver inte utesluta det andra. När min ex man satt i fängelse gick debatten att det var skandal att männen fick gå IDAP (vård för att ändra beteendet hos kvinnofridskränkande män) och att vi utsatta kvinnor fick för lite terapi. Och att det var orättvist. Nej det är inte orättvist. Det är inte rätt, för att kvinnor behöver också stöd och terapi. Alla fixar inte att bearbeta på egen hand. Jag tror kanske att jag har gjort det. Samtidigt som jag kan fundera över varför jag ännu är singel... För så hopplös är jag varken i sätt eller utseende att jag är paria för det motsatta könet. :)
MEN vad som tycks glömmas bort är att för varje man som tar till sig behandlingen och som gör att han kan lämna sin fru eller exfru/flickvän i fred eller att han inte kommer att slå, hota eller döda sin nästa flickvän/fru så har vi räddat minst en kvinna.
Och jag har hellre ett stort ärr i själen som aldrig blir riktigt läkt än ett sår i magen eller hjärtat - som gör att jag dör ifrån mina barn, ifrån livet - orsakat av en exman med en kniv i handen...

Och Jeppe, det låter inte ett dugg klyschigt.
Men det är svårt att bemöta sånt här. Det tycker jag också, fast att jag är en av "dem".. Men att få omtanke och värmande ord och respekt blir aldrig klyschigt. Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av nobimbosallowed - 17 mars 2012 17:15

Han satt lätt framåtböjd över soffbordet och berättade:   Jag var fyra år. Min syster tre. Pappa slog och slog och slog mamma. Hon skrek och grät och bad honom att sluta. Hon ropade på Gud om hjälp. Hon ropade på sin mamma. Jag grät. Jag vågade i...

Av nobimbosallowed - 9 mars 2012 20:00

Läste idag hos Baraenjeppe om unga stackars killar som, av fåfänga eller komplex - inte av problem, köper Viagrakopior över nätet för att kunna pumpa på längre. Ingen vet vad pillrena innehåller eller vilka biverkningar de ger. Pillrena är med stor...

Av nobimbosallowed - 3 mars 2012 11:15

Vår vackra värld blir galnare och galnare. Jag skulle ljuga om jag säger att jag inte är fåfäng om jag skulle påstå att jag inte bryr mig om utseendet.Visst. Ibland väldigt fåfäng t.o.m. Men fortfarande på normal nivå!   Världen blir mer och mer ...

Av nobimbosallowed - 27 december 2011 09:15

För några år sedan blev jag arbetslös. Jag hade haft ett extremt högavlönat jobb med massor av förmåner av arbetsgivaren, ett stimulerande, kreativt jobb med fantastisk arbetsledning.   Den som läst min blogg from the beginning vet att jag med ...

Av nobimbosallowed - 15 augusti 2011 15:00

Nu har det hänt igen. En person som ännu inte har barn har gett sig in i en barnuppfostrandiskussion där naturligtvis hon har djupare kunskap och mer erfarenhet än oss som faktiskt ÄR föräldrar, 24 timmar om dygnet, vecka ut och vecka in, år efter år...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se