Alla inlägg under augusti 2011

Av nobimbosallowed - 15 augusti 2011 15:00

Nu har det hänt igen. En person som ännu inte har barn har gett sig in i en barnuppfostrandiskussion där naturligtvis hon har djupare kunskap och mer erfarenhet än oss som faktiskt ÄR föräldrar, 24 timmar om dygnet, vecka ut och vecka in, år efter år.


Innan jag blev förälder visste jag också himla mycket. Jag minns ännu en gång när jag och min kompis och hennes dotter fikade på stan. Dottern var superbestämd över vilken glassort hon skulle ha, trots att mamman (som visste att hon inte gillade den hon pekat ut) försökte få henne att ta en annan. Det slutade med att mamman köpte två glassar (vansinne, om du frågade mig): en som hennes dotter önskat. Och en som hon visste att hennes dotter så småningsom skulle vilja ha.

Mycket riktigt, vid bordet ville dottern byta glass.

- Nej, sa mamman.

Gråt, tjat och ilska.

-Ok då, ta glassen. Men då tar vi den direkt nästa gång.


Inom mig var jag stum. Hon hade begått två enorma pedagogiska fel, enligt mig, inom loppet av två minuter.

1. Hon köpte en extraglass - istället för att 1. låta dottern få upptäcka att den inte var lika god som hon trott. 2) köpt en till så att dottern dels får flera val och också att hon kan byta som hon vill

2. Säga nej till glassen och senda ändra sig till ja efter bara lite tjat och gnäll.

Jag kunde inte fatta hur en förälder kunde vara så otroligt inkonsekvent och att hon inte insåg följderna av att ge efter för tjatet. DÅ!


Som sagt, DÅ!

Tack gode gud så tänkte jag det bara tyst i huvudet. Jag har aldrig sagt ett ord om det. Tills nu. Och nu säger jag det INTE fördömande mot någon annan än mot min egen arrogans och självbelåtenhet.

Ingen som inte har egna barn förstår hur extremt tålamodsprövande det är att konstant testas av sina barn, att höra tjat och argument och ta diskussioner om allt från skitsaker (som de egentligen inte bryr sig om) till läggdags och bilbälten.


NU förstår jag min kompis precis. Hon var ute på stan. Hon träffade en av sina bästa kompisar (Moi). Hon skulle få sitta ner och fika och prata.

Hennes barn började kinka. "Shit, inte ett utbrott NU - inte när vi är bland folk och inte när jag ÄNTLIGEN ska få sitta ner och prata med en annan vuxen!"


Man väljer helt enkelt sina strider.

För ibland måste man helt enkelt bara få lugn och ro. Inte bara vara mamma (el pappa) utan även en vuxen människa som vill prata vuxna saker. Då är en opedagogisk glasskompromiss ingenting alls i sammanhagnget.


Var hon medveten om att det skulle bli tjat nästa gång? Självklart! och lika självklart förbannade hon sig själv nästa gång för att hon lät sig blidkas första gången. Men JUST DÅ, då var det värt det. Det var värt att få sitta i en halvtimme och dricka te med ett barn som nöjd kladdade med sina två glassar.


Det förstår jag idag. Jag förstår också att den allra bästa föräldern aldrig är perfekt.

Jag förstår att en bra förälder även kan vara en riktigt dålig förälder ibland.


Men vad jag inte förstår, är icke-föräldrar som högljutt predikar om hur lata dagens föräldrar är som låter barnen titta på TV och spela dataspel och blablablablabla.. Och det var dessutom katastrof att till och med SVT sänder barnprogram hela dagarna. Så var det minsann inte på 70-80-talet när hon var liten.


Nej det var det inte. När hon var liten bodde hon i ett villaområde i ett samhälle utanför stan där en stor del av mammorna (hennes inkluderad) var hemmafruar. Mammorna stressade inte hem från jobbet för att hämta barn, fixa mat, diska, läsa läxor, tvätta kläder, tvätta och tandborsta barn, läsa godnattsagor, packa gympakläder, förbereda matlådor, packa barnens väskor med mellanmål etc etc etc. De behövde inte ägna helgerna åt att komma ikapp med städning och röjning, och att förbereda långkok för att göra matlådor till kommande vardagar.

Vissa gjorde det. De som gör det även idag. De arbetande, ensamstående mammorna.  

Men hemmafruarnas barn var hemma på dagarna. Mammorna kunde sitta ute och prata med varandra. Det fanns inte alls lika mycket bilar, så barnen kunde vara ute själva i yngre ålder än idag. Pedofiler var något som fanns i amerika. Inte sällan fick inte baren vara hemma hos kompisen för att mamman hade städat och pappan som jobbat natt behövde sova.

Dessutom fanns det inte barnprogram. MEN istället satt vi som klistrade framför "språka på finska JUTTU", Språka på serbokroatiska, switch on och UR-program som substitut. 


Frågan är; är barnen ute mindre idag än förr? jag tror inte det. På dagis och fritis är du ute varje dag och så ofta som möjligt. På helgerna är så gott som alla barn ute, minst en gång per dag - med eller utan föräldrar.


Men är det fel att använda TVn som barnvakt? Ja som BARNVAKT! Det är däremot inte fel att låta TVn stå för underhållningen så att man hinner göra saker för att få livet att gå ihop; sitta i telefonköer, laga mat, diska, röja undan, duscha etc. Däremot får hon GÄRNA komma hit och umgås med mina barn medan jag utför alla måsten. Hon får gärna komma hit och vara supermorsa. Det är skitlätt att vara superförälder när man får hem och sova sen. När man kan gå ut med sina kompisar när man vill. När man kan stänga dörren och gå när det blir för högljutt. När man slipper ta diskussioner om precis allt.


Hade jag de möjligheterna skulle jag fortfarande vara lika bra förälder som innan jag fick barn. För har man de möjligheterna så ÄR MAN NÄMLIGEN INTE FÖRÄLDER!


Kolla mina barn för mycket på TV? Inte en aning. Det beror nog på vem du frågar.

Är jag en lat mamma? Defintivt inte. Men ibland är jag en trött mamma.

Är mina barn förslappade? HAHAHAHAHAHAHAHAHA! Svar: Nej.


Ha gärna åsikter, men håll dem i huvudet. Och framförallt; memorera dem väl och var beredd på att få äta upp dem den dagen du fått egna barn.



ANNONS
Av nobimbosallowed - 14 augusti 2011 17:16

För det mesta går det hur bra som helst. Jag går omkring och är tillfreds och stör mig på bagateller i tillvaron  - som de flesta av oss som inte svävar i livsfara. Men ibland kommer ångesten, oron och stressen tillbaka.

Igår kom ett mms med en bild på en liten bebis. Mina barns minsta småsyskon har fötts. Jag gratulerade och frågade om namn och lovade att framföra till mina barn att de fått ett syskon.


Idag gick jag på bio. I mörkret såg jag min fd mans fd flickvän. Rörigt? Alltså flickvännen han träffade när jag begärt skilsmässa och satt hemma med larmad dörr.
Henne är det absolut inget fel på. Hon var bara ytterligare en smart, självständig tjej med egenvärde som föll för min fd mans charm, ömhet och fantastiskt vackra yttre. Det han visar upp de första åren..

Men hon var en del av det liv som jag lämnat bakom mig. Det liv jag inte längre vill se som mitt. Det liv där jag gick med ständig rädsla för mitt liv, och med ständig ångest. Den tid där jag satt hos polisen i timme efter timme, pratade med kvinnojourare dag ut och dag in, vittnade i rättegångar och grät, grät och grät. Allt i ensamhet, alltför skamsen, alltför stolt.

När jag kom hem och försökt skaka av mig mötet med henne och försökt följa mitt barns entusiastiska prat om filmen så kollade jag facebook. Ett mail. Från Tyskland. Från honom.
"Hej! När kommer ni och hälsar på? jag vill att mina barn i Sverige träffar sina två syskon. Pussa barnen från mig"


Inget mer.


Ändå sitter jag här med hjärtklappning och oro och far omkring och pysslar och röjer som en osalig ande. Tröttheten kastar sig över mig. Lyckan över mina barns härliga eftermiddag är som bortblåst.


Jag vill bara skrika: Dra åt helvete! Fuck you! Jag vill aldrig mer se dig!


Istället svarar jag inget alls. Istället funderar jag ut ett diplomatiskt svar att formulera där jag kan sväva på svaret och ge halva löften.

"kanske kan vi komma till våren?"


Jävla förflutna som vägrar lämna mig ifred! 

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se