För det mesta går det hur bra som helst. Jag går omkring och är tillfreds och stör mig på bagateller i tillvaron  - som de flesta av oss som inte svävar i livsfara. Men ibland kommer ångesten, oron och stressen tillbaka.

Igår kom ett mms med en bild på en liten bebis. Mina barns minsta småsyskon har fötts. Jag gratulerade och frågade om namn och lovade att framföra till mina barn att de fått ett syskon.

Idag gick jag på bio. I mörkret såg jag min fd mans fd flickvän. Rörigt? Alltså flickvännen han träffade när jag begärt skilsmässa och satt hemma med larmad dörr.
Henne är det absolut inget fel på. Hon var bara ytterligare en smart, självständig tjej med egenvärde som föll för min fd mans charm, ömhet och fantastiskt vackra yttre. Det han visar upp de första åren..

Men hon var en del av det liv som jag lämnat bakom mig. Det liv jag inte längre vill se som mitt. Det liv där jag gick med ständig rädsla för mitt liv, och med ständig ångest. Den tid där jag satt hos polisen i timme efter timme, pratade med kvinnojourare dag ut och dag in, vittnade i rättegångar och grät, grät och grät. Allt i ensamhet, alltför skamsen, alltför stolt.

När jag kom hem och försökt skaka av mig mötet med henne och försökt följa mitt barns entusiastiska prat om filmen så kollade jag facebook. Ett mail. Från Tyskland. Från honom.
"Hej! När kommer ni och hälsar på? jag vill att mina barn i Sverige träffar sina två syskon. Pussa barnen från mig"

Inget mer.

Ändå sitter jag här med hjärtklappning och oro och far omkring och pysslar och röjer som en osalig ande. Tröttheten kastar sig över mig. Lyckan över mina barns härliga eftermiddag är som bortblåst.

Jag vill bara skrika: Dra åt helvete! Fuck you! Jag vill aldrig mer se dig!

Istället svarar jag inget alls. Istället funderar jag ut ett diplomatiskt svar att formulera där jag kan sväva på svaret och ge halva löften.

"kanske kan vi komma till våren?"

Jävla förflutna som vägrar lämna mig ifred!