För några år sedan blev jag arbetslös.

Jag hade haft ett extremt högavlönat jobb med massor av förmåner av arbetsgivaren, ett stimulerande, kreativt jobb med fantastisk arbetsledning.

Den som läst min blogg from the beginning vet att jag med fara för mitt liv tvingades ta beslut utifrån mig och mina barns säkerhet och inte utifrån det bekväma. Vi flyttade (el flydde - en tolkningsfråga..) och jag fick ett extremt slitsamt jobb (man är inte kräsen i den situationen) med en bruttolön på 14700 kr/mån.

Med huslån, ny bil etc etc (jag hade ju rättat mun efter matsäcken efter tidigare levnadsstandard - och i panik fått sälja hus med brakförlust. Bilen vågade jag av säkerhetsskäl inte göra mig av med, ifall vi behövde fly snabbt) förlitade jag mig på att barnen fick mat på dagis och vi åt smörgås till middag varje kväll. Det var tufft, tufft, tufft och vi levde långt under existensminimum.

Ofta blev vi bjudna på middag hos nära och kära för att få "riktig mat". Inget drömläge ur stolthetssynpunkt. Men jag är oändligt tacksam. Och det fungerade - även om det var tufft. Sedan gjorde företaget brakförlust och vi fem sist anställda fick gå.

Fyra månader efter slutlönen hade jag fortfarande inte fått a-kassan (SKAMLIGT) men däremot fått magsår och sömnrubbningar, stressnässelutslag på hela kroppen, acne, you name it, så gick jag till socialförvaltningen för att be om ett bidrag till julklappar och hyra (mina föräldrar levde också på existensminimum eftersom de under dessa 4 månader betalat alla våra räkningar och jag använt barnbidrag och underhållsstöd till dagisavgift och mat) kunde inte hjälpa oss.

Väl hos handläggaren möttes jag av en extremt arrogant man som satt och smålog under hela min redovisning, gick igenom min ansökan, kontoutdrag, räkningar etc och sa till mig:

Handläggare: - Jag kan nästan redan nu säga att du inte kommer att få pengar. Du har för stor marginal.

Jag: -Marginal? Jag har noll kronor. Jag har inte haft några pengar utöver de som kommer från Försäkringskassan på FYRA månader. Jag har ingen marginal.

Jag lyckades inte hejda de förnedrande tårarna.

Handläggare: - Med den lönen borde du ha kunnat lägga undan pengar.

Jag: -14700 kr brutto, en hyra på 6300, lån på 5200 kr varje månad och alla andra räkningar - och jag borde ha kunnat spara?

Handläggare: - Du får itne ha bil för att få bidrag.

Jag: - ska jag sälja den med förlust och ytterligare skuldsätta mig? Vem betalar mellanskillnaden för det då? Jag har inte pengar.

Handläggare: - det kan inte jag svara på. Så här är det: vi har en norm där vi räknar på utgifter och inkomster. Där ingår hyra, förskola, el och fackavgift.

Jag: - Telefon? TV? Hemförsäkring? (jag hade tack och lov hemförsäkring i min fackavgift men det har inte alla)

Handläggare: - Nej, det är dessa fyra saker vi räknar på.

Jag: - är det alltså inte skälig levnadsnivå att ha tv och telefon?

Handläggare: - Förut räknade man på skälig levnadsnivå. Nu är det existensminimum som gäller.

Jag: - Men mina faktiska utgifter är ju på många, många tusen kronor mer än det ni tar hänsyn till?!? Existensminimum vore en fröjd för mig!

Handläggare: - ja men det är detta vi får räkna på. Och du kan inte få något så länge du har bil.

Jag: - Men bilen är ju ingen tillgång!! Den är ju belånad och skulle säljas med förlust - som måste lösas in direkt utan avbetalningsplan.

Handläggare: - Så är det.

Jag svalde ALL stolthet och bokstavligt talat bönade om försörjningsstöd utan att de tog hänsyn till mina faktiska utgifter utan bara så att vi hade till hyra, förskola, fackavgift och el - alltså det han informerat om var normen.

Handläggare: - Nej, du har för hög inkomst.

Jag: -Jag HAR INGEN inkomst.

Handläggare: - Du får ju snart a-kassa.

Jag: - NÄR??? Det är fem månader sedan jag ansökte om det!

Handläggare: - Då kommer det nog snart. Men jag ska titta på detta och lämna ett besked till dig före jul.

Jag: - När då?

Handläggare: - Senast den 23 december. Men du kan ringa den 21 och höra - ifall jag hunnit med redan då.

Jag tackade för mig och gick med tårarna svidande i ögonen, förnedrad, arg, sorgsen och kränkt därifrån. Men ändå med ett litet litet hopp om att åtminstone få ett bidra så att barnen kunde få en julklapp var. För även om han har ett regelverk att följa så måste han väl också kunna göra en mänsklig bedömning.Jag hade ju frågat om möjligheten till lån tills a-kassan kom. Om undantag trots att jag har bil etc.

Det blev en fantastisk jul! Och med massor av snö dessutom!

Mina syskon och föräldrar (som jag älskar till döden) lyckades skramla ihop pengar till julklappar både från sig och ifrån mig. Julmaten stod familjen för och vi satt vid dukat bord.

Handläggaren?

Nej, han hade visst gått för dagen när jag ringde direkt efter lunch kl 13 den 21 december och var tillbaka den 3 januari.

Den 8 janurai kom en underrättelse med avslag på min ansökan om försörjningsstöd som jag var tvingad att skriva under och returnera (utan porto betalt) och med ett separat brev att att jag kunde få hjälp av stadens konsumentavdelning att göra en budget och efterleva den.

Jag skrattade åt skiten. Jag har aldrig känt sådant förakt för någon människa som jag just då gjorde för denna fullständigt arroganta handläggare som inte lyssnat ett dugg på vad jag sagt - eller också bara skitit i det. För första gången i mitt liv ville jag spotta på en människa; honom. Men istället skrev jag snällt under underrättelsen och funderade över vad konsumenthandledaren skulle göra för budget på noll kronor åt mig. Om handläggaren på socialförvaltningen på allvar tror att konsumenthandledaren kan lära oss fattiga medborgare hur man koka soppa på en spik.

Ett par dagar senare kom a-kassan. Jag är fortfarande inte vräkt. Jag har fortfarande inga betalningsanmärkningar. Men inte är det tack vare mina skattepengar. Nej, det är tack vare min familj. Alltså så som det fungerar i fattiga länder utan välfärd och fungerande stat eller kommuner. I diktaturer. I u-länder.

Några månader senare fick jag återigen ett bra jobb med hyfsad lön.

Vi har pengar till räkningar och mina barn kan få annat än smörgås till middag. Mina barn har fått julklappar jag själv har betalat.

Men min tro på det ekonomiska skyddsnätet i Sverige har jag fullständigt tappat förtroendet för. Det är inte tillåtet att hamna i en svacka i sitt liv. Gör man det så får man "fixa det". Sköt dig själv och skit i andra har blivit verklighet med vår fina borgerliga regering.

OBS!
Detta handlar inte om att smutskasta handläggare på socialförvaltningen. Tvärtom tycker jag att de allra flesta som jag kommit i kontakt med via arbetet är fantastiska i sitt engagemang. Detta handlar om en enskild individ som har uppenbarliga problem att handskas med sin maktposition. En människa som (förmodligen) är så less på sitt jobb (annars har han valt totalt fel bana i livet) att han slutat bry sig om människor. Men främst handlar det om den medvetna politiska strategin från borgarna. Att man ska skylla sig själv när man inget har. Att livet ska vara svårt när man är utsatt för då kämpar man hårdare (BULLSHIT) och att den som har det bra ska belönas med att ha det ännu bättre.

God fortsättning gott folk!

Och en särskild hälsning till dig Zara som med din briljanta blogg inspirerade mig. KRAM

Ps. I mitt nuvarande jobb stöter jag ibland på denna herre under föreläsningar etc där man bjuder in brett inom stad och näringsliv. Han minns inte mig. Jag minns honom. Jag är småsint. Extremt småsint. Jag letar saker att gottas åt. Jag letar saker att reta mig på. Jag har högre rang än han har. Jag har högre lön än han har. Jag har aldrig närmat mig honom för att hälsa. Jag har inte försökt förlåta eller ens försöka förstå. Jag har valt att på avstånd föraktfullt studera honom och tacka Gud för att han är DEN ENDA människan jag känner äkta förakt för. I mitt jobb LYSSNAR jag på folk. Jag lyssnar på ALLA. För det är mitt jobb. Jag kanske inte kan göra som alla önskar. Men jag LYSSNAR OCH GER DEM EN CHANS. OCh frmaförallt: Jag visar dem respekt! Tyvärr hjälper inte mina tysta tankar och mitt brinnande förakt någonting. He´s still an asshole! Och andra behöver fortfarande hans respekt. Ds