Direktlänk till inlägg 17 mars 2012

När lyckan vänder del III

Av nobimbosallowed - 17 mars 2012 17:15

Han satt lätt framåtböjd över soffbordet och berättade:


Jag var fyra år. Min syster tre. Pappa slog och slog och slog mamma. Hon skrek och grät och bad honom att sluta. Hon ropade på Gud om hjälp. Hon ropade på sin mamma. Jag grät. Jag vågade inte ropade till pappa att sluta. Jag vågade inte gråta högt. MIn syster skrek i högan sky. Mamma blödde och blödde. Han skrek fula ord till henne som jag inte förstod. Men jag hörde på hans röst att det var onda ord. Han sparkade på henne. Drog henne i håret. Min syster kissade ner sig. Sedan var han borta. Jag hämtade näsdukar åt mamma. Och handdukar. Jag försökte trösta min mamma och min lillasyster. Jag sjöng för dem båda. Jag sjöng för mig. Min mamma ville inte att det skulle komma blod på handdukarna utan hittade ett förkläde att torka sig med. Pappa var borta.

 

Vi åkte till mormor och morfar. Jag tyckte inte om dem. De tyckte inte om oss. Jag ville bara sova ihopkrypt med min mamma och min syster. Men mamma sov aldrig.

 

Vi fick bo hos min äldsta moster. Hon var inte snäll. Men inte heller otrevlig. Hon brydde sig liksom inte om att vi var där. En dag grät mamma och kramade och kramade mig och min syster. Jag frågade rädd om pappa slagit henne igen. Hon svarade att pappa var med en annan tant och inte skulle göra henne illa igen. Var inte rädd, sa hon. Men jag var rädd. Varför grät min mamma om inte hon var rädd eller hade ont? Mamma kramade oss och pussade oss och talade om att hon älskade oss.

 

Vi såg inte mamma mer. Vi bodde hos min moster och hennes man. Sedan gjorde vi inte det heller. Jag var glad och ledsen över att inte göra det. När jag var sex år fick jag höra att pengarna hon fått för att ta hand om oss var alldeles för lite för att det skulle vara värt det.

 

Vi bodde hos farmor och farfar. Farmor och farfar var fantastiska. De älskade oss. De sjöng för oss. Vi hjälpte dem på gården, vi gick med dem till kyrkan, de lärde oss allt de visste. Som vuxen har jag förstått att de inte visste särskilt mycket. Men för oss var de ALLT! De var våra mirakel. De älskade oss och gjorde allt de kunde för att vi skulle känna oss älskade och trygga.

 

Det bästa jag visste var när min pappas yngsta bror kom hem till oss. Han hade alltid godis till oss. han busade och lekte med oss och försäkrade sig om att vi skötte skolan. Jag skötte inte skolan. Min syster däremot var skötsam  - men hade svårt med att läsa och skriva.

Men farfar blev sjuk. Riktigt sjuk. Jag försökte hjälpa till så mycket jag kunde. Jag var tretton år och hade fullt ansvar för gården. Min pappa kom. Han gav mig en peng och visade kort på andra barn. Han åkte igen.

 

Vi brukade reta min farmor för att hon var så snurrig och glömsk. Hon tappade bort allting och ibland glömde hon t.o.m vad vi hette.

 

Jag fick ett brev från min mamma. I brevte stod det att hon älskade oss och att hon tänkte på oss varje dag. Att pappa ville skiljas ifrån henne och hittade på en historia om att hon varit otrogen och slog henne för att få igenom skilsmässan. (*Sverige är ett av de få länder i EU än idag som inte kräver särskilda skäl för att ansöka om skilsmässa. Skrämmande!)

Jag rev brevet i bitar. Jag hade ingen mamma. Hon övergav mig och min lillasyster. Min farmfor och farfar försvarade mamma med att hon inte hade något val. Hennes föräldrar vägrade försörja henne och hennes nya man accepterade inte några tidigare barn. Jag hatade mamma. Hon svek oss. Min älskade mamma glömde bort oss för pengar. Men mest sörjde jag.

 

Min farmor blev mer och mer glömsk. En gång hittade vi henne i ladugården gråtande och undrade vart hennes mamma var. Farfar var orolig i blicken. Min syster och jag förstod att det var något riktigt fel.

 

Farfar hade ont hela tiden. Han försökte be sin yngste son att komma hem och ta hand om gården. Det ville han inte. Han hade träffat en tjej och slutade komma till oss med godis och tidningar. Jag blev stor nog att åka på internat. Min syster ville inte. Hon ville vara hemma och hjälpa farmor och farfar. Hon slutade skolan som 16-åring. Jag flydde.

 

Pappa kom hem en helg och ville prata.Han hade inget att säga mig. Jag hade inget att säga honom. Min syster gick. Min pappa förmanade mig om att sköta mig i skolan och att hjälpa farmor och farfar. Jag slog till min pappa i ansiktet, spottade på hans skor och bad honom dra åt helvete. Jag gick till min barndomskompis hem och satte mig i deras soffa tillsammans med deras underbara familj. Jag fick mat, kramar och fick välja TV-kanal.

Farfar kom. Hans blick var ledsen. Han bad mig komma hem. Pappa hade gått. Jag ville inte hem. jag ville stanna i deras soffa för evigt. Men jag gick med farfar. Han gick långsamt och ibland hördes det stön ifrån honom.

 

Min farmor var som vanligt. Hon stod och lagade mat. Hon skällde på mig: Du får inte slå din pappa. Nog för att han förtjänar ett rejält kokt stryk, men det är inte du som ska ge honom det. DU ska inte slåss!

 

Tårarna rann nerför hans kinder. Han kastade en av soffkuddarna i golvet.

Jag hatar min pappa. Jag hatar honom. Jag tror jag skulle kunna döda honom. Han förstörde min systers och mitt liv. Jag kommer aldrig att gömma hur rädda vi var när han slog min mamma. Jag kommer aldrig att glömma mamma skrik, allt blod och vår rädsla. Jag hatar honom!


Tänk, ändå gjorde du mot mig det din pappa gjorde mot din älskade mamma. Tänk, ändå gjorde du mot dina barn vad din pappa gjorde mot dig och din syster..

Din djävul!

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av nobimbosallowed - 9 mars 2012 20:00

Läste idag hos Baraenjeppe om unga stackars killar som, av fåfänga eller komplex - inte av problem, köper Viagrakopior över nätet för att kunna pumpa på längre. Ingen vet vad pillrena innehåller eller vilka biverkningar de ger. Pillrena är med stor...

Av nobimbosallowed - 3 mars 2012 11:15

Vår vackra värld blir galnare och galnare. Jag skulle ljuga om jag säger att jag inte är fåfäng om jag skulle påstå att jag inte bryr mig om utseendet.Visst. Ibland väldigt fåfäng t.o.m. Men fortfarande på normal nivå!   Världen blir mer och mer ...

Av nobimbosallowed - 27 december 2011 09:15

För några år sedan blev jag arbetslös. Jag hade haft ett extremt högavlönat jobb med massor av förmåner av arbetsgivaren, ett stimulerande, kreativt jobb med fantastisk arbetsledning.   Den som läst min blogg from the beginning vet att jag med ...

Av nobimbosallowed - 15 augusti 2011 15:00

Nu har det hänt igen. En person som ännu inte har barn har gett sig in i en barnuppfostrandiskussion där naturligtvis hon har djupare kunskap och mer erfarenhet än oss som faktiskt ÄR föräldrar, 24 timmar om dygnet, vecka ut och vecka in, år efter år...

Av nobimbosallowed - 14 augusti 2011 17:16

För det mesta går det hur bra som helst. Jag går omkring och är tillfreds och stör mig på bagateller i tillvaron  - som de flesta av oss som inte svävar i livsfara. Men ibland kommer ångesten, oron och stressen tillbaka. Igår kom ett mms med en bild ...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se