Senaste inläggen

Av nobimbosallowed - 8 februari 2011 18:30

Ett barn förtjänar att vara tryggt och vara älskat. Det ska alltid ha en trygg vuxen person att vända sig till för tröst och kramar. I den bästa av världar.


Jag tycker så synd om mina barn - och alla andra barn som bara har en förälder.


Jag kämpar. Gudarna ska veta att jag gör allt jag kan för att ge mina barn en lycklig barndom att se tillbaka till. En vardag där de känner sig trygga och älskade. Ett kul liv.


Men att försöka och att lyckas är inte alltid samma sak. Jag är så avundsjuk å mina barns vägnar på andra barn med två föräldrar.

De barn som alltid har en vuxen att få tröst hos när den ena tappar tålamodet.

En vuxen som orkar när den andre är för trött.

En vuxen som kan sig tid medan den andre fixar med annat.

En vuxen som orkar skoja när den andre är på dåligt humör.

En vuxen som orkar behålla lugnet när den andre håller på att koka över av ilska över trots och arroganta svar.


Igår hade vi en hemsk kväll. En riktigt ont i magen-kväll. Min äldste var trött, slutkörd och på ett uselt humör. Han svarade mig med tungan inkörd bakom underläppen med det mycket verbala "dödödödödö" och ville inte alls göra som jag sa. När jag började tappa tålamodet och irriterat sa åt honom att göra som jag sa och gå och tvätta sig och borsta tänderna så tittade han på mig och sa till mig att jag var världens fulaste mamma.

?!?!?!?!

Vaaaaaaaaaaaa? Vad hände med att jag var världens bästa mamma? Världens finaste mamma? När skeddde förvandlingen hos mig? Och när skedde förvandlingen hos min fina, glada, kramiga son till en odräglig, uppkäftig, trotsande, gränsprövande skitunge?


Jag märkte hur jag sjönk längre och längre ner i barnslighetsnivå och tillslut var jag nere i princip på 6-årsnivå. Dessvärre kom jag dit i samma ögonblick som min son skrek åt mig att jag var världens värsta mamma och att han aldrig mer vill se mig och att han ville ha en annan mamma. En snäll mamma. En som älskade honom och inte var elak.


Då brast något i mig. En ilska jag inte kan minnas att jag känt. En ilska över otillräcklighet. En ilska över hans otacksamhet. Att han inte har vett att uppskatta hur jag sliter och kämpar för att få vardagen att gå ihop. Hur jag stressar till dagis sex på kvällarna och ändå försöker pussla ihop så att barnen inte missar träning och annat. Hur jag försöker hitta mysstunder med var och en. Hur jag försöker busa med dem och vara en rolig mamma. Hur jag gosar med dem och vara en mysmamma. Hur jag berättar sagor, läser böcker, lagar favoritmat, anpassar aktiviteter efter deras båda intressen.


Jag kände en extrem ilska som förmodligen mer var riktad mot orättvisan. Orättvisan över att jag alltid alltid är själv och slutkörd.

Orättvisan över att mina barn aldrig aldrig har någon annan som täcker upp när jag inte är tillräcklig.

Men ilskan riktades mot min son. Jag förvandlades till ett jättemonster. Åtminstone i ett barns ögon.

Jag väste fram med brinnande ögon (jag måste ha sett fasansfull ut för jag kände mig fasansfull) att jag inte ville ha honom i min säng. Att han kunde gå och lägga sig i sin säng. Att han var ett elakt barn. OCh elaka barn var inte välkomna i min säng.


Han blev fullkomligt livrädd. Hela hans kroppspråk skrek rädsla. Han grät och grät och sa "snälla mamma, jag menade det inte". Men jag bara fortsatte att väsa fram att jag var trött på att alltid få höra om alla fel jag gjorde och att jag inte ville ha honom i min säng. Jag tog honom, lite för hårt, i armen och ledde honom in i barnens rum och sa åt honom att stanna där, att lägga sig i sin egen säng. Djävulsk såg jag nog ut och djävulskt var precis hur jag uppförde mig.


Jag ville bara låsa in mig någostans och stortjuta. Han stortjöt redan.

Jag satte mig i gästrummet och verkligen bara satt. I flera minuter antar jag.


Jag sa sedan lugnt, men inte särskilt ömt, åt honom att gå och lägga sig. Han fick sova i min säng (han är i en mörkräddfas) men jag skulle inte ligga där nu.


Jag tittade noggrant på en indonesisk mask jag köpt i gamla stan för ca 100 år sedan. Bara för att ha något att titta på.

Jag var helt svart inombords. Svart av sorg, svart av ilska,  svart av tomhet  och svart av ensamhet och trötthet.


Yngsta sonen ville att jag skulle lägga mig. Jag gick in i sängen och förklarade för min äldste son varför jag blivit så arg. Försökte lägga det på ett barns nivå. Det gick sådär. Han var ledsen. Jag pratade om vikten av att prata snällt med varandra - minuterna efter att jag likt en ondskefull häxa väst åt honom att han var ett elakt barn....


Han ville att jag låg i sängen. Men han ville inte ligga på min arm som annars. Han ville inte smeka min underarm som annars. Han ville ligga vid sängkanten. Inombords grät min svärta av ensamhet och hopplöshet.

- Jag har ont i magen, sa min son.

- Jag har ont i hjärtat, sa jag. Jag vill inte vara en arg mamma.

- Jag vill inte ha en arg mamma, snyftade han.

Han somnade olycklig.

Jag somnade med ångest, hjärtklappning och sorg.


Natten har varit fylld av olyckliga och konstiga drömmar. Sömnen har varit för kort.


Klockan sju på dagis i morse sa en tårögd äldste son till mig:

-Mamma, jag vill inte att du går ifrån mig! Jag vill gå med dig.

Jag log, kramade och sa att jag kommer klockan sex. Sedan berättade jag, nästan lättsamt, för dagispersonalen att vi hade ett "litet bråk" igår så han har nog lite separationsångest.


Och så åkte jag med en puss och en kram på barnen  och ett utdraget hejdå till en äldsteson som håller mig hårt i armen tills jag kommit ut.


Jag åkte med sorg och med ilska.

Inte ilska över sexårstrots. 

Jag åkte med iska över att mina barn inte har någon när jag är hemsk. De har ingen alls som talar om att de är underbarast i världen när jag är grinig. De har ingen som tröstar dem när jag är orättvis. De har ingen som spelar fotboll med dem när jag måste diska och laga mat.


De är hänvisade och beroende av bara mig. OCh jag räcker inte alltid till. Att försöka är inte alltid tillräcklig.

ANNONS
Av nobimbosallowed - 13 november 2010 08:24

Varning! Nu kommer en klämkäck hurtblogg. Känsliga läsare bör omedelbart lämna sidan.


En "gammal" vän till mig, Mustafa, svarade alltid på frågan om hur läget var:

"Jotack, livet är vackert. Man ska inte klaga. Jag är glad faktiskt." 


Vi brukade fnissa bakom hans rygg åt detta svar - eftersom svaret alltid var detsamma, oavsett tid på dygn, årstid eller tillfälle.


Så förra helgen började jag djupanalysera mitt liv på allvar. RIktigt gräva i detaljer - positiva och negativa händelser. Och vad kom jag fram till? Jo, att käcka Mustafa har helt rätt!


Det händer skit i livet som man gärna klarat sig utan, men på det stora hela är livet väldigt vackert. Och skiten man varit med om har också format mig som människa. Det har gett mig visdom, erfarenhet och förståelse för andra som jag aldrig haft utan dessa hemska erfarenheter. Och visst har jag anledning att vara glad åt livet.


När jag ser på mitt liv nu så är det faktiskt ALLT som jag föreställde mig som barn att det skulle vara som vuxen. Ok, några barn färre, ingen man (längre) och ingen bondgård som jag kollektivt skulle dela med min jämnåriga kusin (fniss). Men bortsett från det så har jag ALLT.


Jag har barn. Det är bannemig inte alla förunnat. Jag har dessutom två barn som duger alldeles som de är.

Mannen jag hade förvandlades visserligen till en grym människa. Men han är ute ur mitt liv och är dessutom nästintilld återställd nu, åtminstone så återställd så att han duger utmärkt som då-och-då-pappa (dock är jag alltid med under vistelsen) åt mina barn. Och vad han än gjort mot mig så har han också gett mig det bästa jag har: mina två barn.

Så hata kan jag inte - och VILL inte. Förakta? Ja, i mina svaga stunder, men oftast inte det heller längre. Men inte hata.


Jag har ett jobb som jag trivs med. Jag inte bara trivs med det förresten. Jag älskar det! Jag gillar vår avdelning med alla personligheter och vi kompletterar varandra perfekt. Konflikter blossar aldrig upp eftersom vi tar itu med dem omedelbart och reder ut dem.


Jag är självförsörjande. Jag kan kanske inte ta familjen och dra på all-inclusive-semester ett par veckor. Min ekonomi är dramatiskt försämrad mot tiden före barn när jag hade mitt grymt fetalvlönade jobb. Men jag har pengar till räkningarna, till kläder, till mat, till julklappar - något jag nästan tappat tron till för ett år sedan när a-kassan räckte till hyran - och ENDAST hyran. Så i förhållande till det så lever vi ett liv i lyx och överflöd.


Mina barn har en förskola de (men inte nödvändigtvis jag..) gillar och studsar ur bilen för att springa in till. Och att de trivs och är trygga är viktigare än mina åsikter om brister.


Mina barn är snälla barn. Omtänksamma barn. Busiga barn. Charmiga barn. Glada barn. Mysiga barn. Och bråkiga barn. Trotsiga barn. Gnälliga barn. Alltså perfekta barn.


Jag har med andra ord allt jag drömde om i livet:

ett varmt, ombonat, trivsamt hem.

Underbara barn som jag älskar så hjärtat nästan snörps när jag tittar på dem (sovande...   ).

En bra bil.

Ett härligt hem.

Ett lagom ansträngande, trivsamt och ok-avlönat jobb.

En stuga (familjens) att åka till för lantliv.

Goda vänner och underbara vänner.

En fantastisk familj som alltid finns där för oss.

Jag har trygghet, stabilitet och banne mig - jag har lycka!


När min kära vän (och extralillasyster) nu ligger inne för cellgifter och lämnar småbarn och man hemma så tar livet en paus. Man tänker efter. En köksbänk fylld av smutsig disk är inget jag kommer att gräma mig över som gammal. Inte heller kommer jag som 80-åring att förbanna att jag alltid fick plocka leksaker från golvet eller att jag fick skrapa rutorna på bilen varenda dag och aldrig hade med det i beräkningen så att jag kom i sista sekund till dagis och jobb. Små saker som stört mig rör mig nu inte i ryggen.


Jag har ett drömliv - och jag ska njuta av det så gott det går. Ibland är det så viktigt, men svårt, att stanna upp och verkligen tänka. Fundera över helheten istället för detaljerna. Och jag älskar helheten! Detaljer kan alltid finslipas. Men de är just bara detaljer i den härliga helheten. Och hur lycklig är inte jag som kan titta på mitt liv och konstatera att jag fick allt det där som jag som barn drömde om. Hur många människor kan göra det?!


Jag avslutar med Mustafas ord:

"Jag är glad faktiskt. Livet är vackert!"

ANNONS
Av nobimbosallowed - 12 november 2010 15:45

När jag var liten så fick barn lov att vara barn. Vi lekte och busade. Det var inte fult att sitta vid ett barnbord med sina kompisar till skillnad från idag när det är att "utestänga dem från den sociala världen" och det är modernt att ha dem med som en naturlig del.


Ja, det är det!


Men det måste ta mig fan få vara ÄVEN på barnens villkor. För att sitta vid vuxenbordet när du är sex år betyder i verkligenheten att vi tvingar barnen att sitta stilla, äta med kniv och gaffel, tugga med stängd mun och lyssna på vuxnas samtal utan att ta plats - istället för att få lov att söla sås på tröjan, blåsa bubblor i vattenglaset med sugröret och prata och skratta med jämnåriga.


Kanske blir det visst söl. Kanske blir det högljutt.

Japp, så är det att ha barn.

För övrigt så brukar det bli en del söl och skrål efter ett par glas vin till middagen på vuxenbordet också...


Men nu ska vi drilla in våra barn i vuxenvärlden omedelbart. De ska läs- och skrivtränas. Vi jämför med våra bekanta vem som blev blöjfri först, vem som gick först, vem som pratade först, vem som ritar finast etc etc etc. Outtalade och uttalade krav ställs hela tiden på barnen att prestera och bevisa.


Våra barn ska även drillas till supermedborgare! Hur många (oftast förstagångsföräldrar som passerat 35) när inte blivande statsministrar vid sin kvinnliga el manliga barm?


Och när blev det legitimt att skriva andra på näsan att ens egna barn är så jäkla mycket bättre än resten av världens barn?

Jag tycker att mina barn är bäst i världen - för MIG! Likaså kan jag förstå att mina syskons barn är bäst i världen - för DEM. Det innebär inte att jag tror att andra barn är sämre än mina barn. Det innebär bara att jag älskar mina barn högre än jag älskar andras barn.


För barn är barn! Alla är egna individer med alldeles egna personligheter och egenheter. Alla är unika.


Men ska jag vara krass; de flesta går igenom ungefär samma stadier  vad gäller, motorisk färdighet, tal, filosofiska funderingar, trots och pubertet vid ungefär samma ålder. En intervju gjord på en förskola eller skola av ett anonymt barn skulle nog vara svårt för föräldrarna att ana om det var det egna barnet eller någon annans. För jämnåriga barn har liknande funderingar. Så simpel - eller komplicerad - är människan.


Men....(ja jag vet att jag generaliserar) föräldrar som får sitt första barn efter 30, eller ännu värre , efter 35 vägrar inse att deras barn är ganska så likt andra jämnåriga. Det ser det som en merit att skilja barnet ifrån mängden istället för en gåva som gör att barnet passar in socialt med de andra kompisarna på förskolan.


Så nu det senaste:

Lästräning för 3 månaders bebisar. Alltså inte sagoläsning ur pekböcker eller att sjunga eller att berätta saker med inlevelse och titta barnen kärleksfullt i ögonen - utan LÄSTRÄNING!


Senaste rönet (???????) är att barn kan lära sig att läsa som småbarn om de presenteras för 5 ord i veckan upprepade gånger. T ex ordet "Mamma". Då ska man säga ordet högt, visa bilden med det skrivna ordet och samtidigt föra fingret från vänster till höger. På så sätt lär sig barnet att förknippa bokstäverna med ordet och att det ska läsas från vänster till höger.


Ja men hallelujah!!!! Tillåt mig att kräkas högljutt.


FÖR VEMS SKULL GÖR MAN DETTA? Inte fan är det för ungens skull! För jag är säker på att barnet, såvida det inte lider av mycket svår dyslexi, kommer att bli läskunnigt i skolan. Och har bebisen en framtida dyslexi att vänta så hjälper inga bilder med ord i världen för en tre månaders bebis.


Vad är det för skit?

Och framförallt; vad är det för komplex som dessa föräldrar har? Varför duger inte deras superungar som de är?

Varför är det viktigt att deras barn får glänsa med läskunnighet på dagis? Vem tror de imponeras? De andra barnen? Jo, tjenare! Personalen? Kanske, men det gör inte att de gillar barnet varken mer eller mindre. Andra föräldrar? Njae knappast - åtminstone inte om de har lika egocentriskt fokus på sitt och bara, bara sitt barn som lära-bebisen-läsa-föräldrarna har.


Tror de att deras barn får lättare i skolan? Tja, det får de kanske. I första årskursen! Sedan är nämligen alla andra barn också läskunniga! Det är det vi har utbildade pedagoger till: Att lära barn att läsa och skriva vid (en vetenskapligt forskad) lämplig ålder!


Jag blir trött på föräldrar som ska använda sina barn experimentellt som några jäkla försöksdjur i sin strävan över att få elitbarn.


Och mest blir jag trött på att deras barn måste förbättras. För hur fantastiskt de än anser att deras barn är. Och hur speciellt och heeeelt annorlunda mot andras barn deras är så verkar det inte duga som det är. Det ska drillas och tränas. Det ska förbättras.


Det ska bli ELIT!

Det är ingen dålig press vi sätter på dem vi älskar mest i hela världen när vi tycker att de ska vara läskunniga före 1-årsålder.


Vi förfasar oss över barnen i öst drillas i gymnastik på elitnivå för att lyckas, vi förfasar oss över barnen i väst som drillas till skönhetstävlingar och plastikoperationer för att duga, samtidigt som vi skryter om att vi drillar våra barn till att läsa som spädbarn. Vad the fuck är skillnaden?

Mina barn får lära sig att läsa i skolan. De får sitta med sina kompisar på ett barnbord och fnissa och blåsa bubblor med sugröret. De får köttbullar istället för rådjur i rödvinssås om de vill ha det på middagsbjudningen.


Nej, jag är inte regellös. De ska provsmaka. De får inte bråka. De får inte medvetet söla ut maten. De får sitta kvar vid bordet tills kompisarna ätit färdigt. De ska uppföra sig - men på mänskliga villkor och efter barns förutsättningar. De behöver inte sitta som förkrympta 30-åringar i timmar och lyssna på jobbprat och politiksnack.


För jag tycker att mina barn ska få vara barn - även när jag tar med dem in i vuxenvärlden.


OCh tänk, trots att jag och mina kompisar fick sitta vid barnbord som små så har vi på något mirakulöst ändå blivit socialt kompetenta vuxna som klarar av att föra oss i alla möjliga sorters sammanhang!


Jag vet att många tycker annorlunda. Väldigt annorlunda. Jag vet att många anser mig som slapp som INTE läs- och skrivtränar mina icke-skolbarn. Jag vet att många tycker att jag är ointresserad för att jag inte orkar lyssna när de i detalj berättar hela veckans meny - och hur mycket barnet åt vid respektive måltid - för mig när de är här på fika. Men så är det! Jag skiter i om ditt barn gillar morot eller ärtor. Jag skiter i ifall du står och gör långkok åt din halvårsbebis eller om du köper en burk i affären. Jag skiter i ifall ditt barn kan läsa som 1-åring eller om det kan prata flytande latin som 6-åring. Bara ditt barn är lyckligt. Och bara ditt barn är härligt. DET bryr jag mig om.


Tur att jag har ytterst få läsare annars hade jag fått sitta och svara på arga inlägg hela natten.

  



Ps. Vänta bara tills jag ondgör mig över "odrägliga" barn. De barn som curlas bort så till den milda grad (ofta av nämnda föräldrakategori) att de blir fullkomligt odrägliga för hela omgivningen. Hehehehe. Ds

Av nobimbosallowed - 19 oktober 2010 17:43

Barnen och jag cyklade till en affär utanför vår stadsdel. Nu bor jag i och för sig inte i en storstad så visst kan man träffa på folk man känner överallt här, men...


När vi, efter arga åthutningar åt äldsta barnet att han MÅSTE se sig för i trafiken, korsar vägen så tutar en bil. Jag undrar irriterat (ja, det spöregnade och ja, barnen lyssnade dåligt på mig) varför bilen tutar då alla bilar framför stannat för en buss som släpper av/på folk och kollar till.


Genom det disiga spöregnet ser jag i den mörka bilen en man (med hatt?????) som vinkar och ler åt mig. Han tutade inte alls på bilkön.


Ööööh, alltså vad gör man då? Jag har inte en aning om vem bilen tillhör, jag har lika lite aning om vem som sitter i den och kan med stor sannolikhet säga att jag sällan är kompis med män i hatt i trafiken, tvärtom brukar de (lyckligt ovetandes) vara mina ovänner.


Men om människan inte bara vinkar, utan även tutar för att få min uppmärksamhet då bör väl det vara någon man känner eller?


Hur hjärtlig är man då tillbaka då?

Inte fasen slänger jag fram mitt hollywoodleende och vinkar med hela armen - som jag gjort om det faktiskt VAR någon jag känner.


Men jag kan ju heller inte ignorera människan som tycker sig känna mig.


Så jag valde ett Greta Garbo/Mona-Lisa leende (alltså supermystiskt och superhemlighetsfullt) och en dramatiskt smakfull nick med huvudet (upptagen med båda händerna på styret) i tron om att detta var politiskt korrekt och lagom oavsett hur mycket/lite jag kände killen i bilen.


Men var det rätt?

Var det någon jag känner väl så jag borde släppt allt för händerna och vinkat med båda armarna likt en människa på ett sjunkande skepp som fått syn på räddningshelikoptern?


Eller var det någon som tutat fel och inte kände mig alls så att jag istället bara skulle nickat överseende med blicken som betyder: "jag förstår att du trodde det var någon annan och det är luuuuugnt!"?


Ja herregud, man har så mycket och så stora bekymmer här i livet så det är med nöd och näppe att man kan somna om kvällarna.


Dagens bekymmer, vilket inte är särskilt litet, är alltså:

Kan det vara möjligt att jag på riktigt känner en man i hatt? Som kör bil?


Usch, hur ska jag kunna sova med den vetskapen????

Av nobimbosallowed - 23 september 2010 20:11

Eftersom mina nattliga fantasier inte sträcker sig längre än att jag två gånger på mindre än en vecka har drömt mardrömmar om en rörig diskbänk så får jag skriva ner en trevligare dröm jag har dagtid.


Nej det blir dessvärre inga detaljer kring våta drömmar eftersom det var så längesedan jag hade sådana att jag tyvärr på allvar glömt hur det var. Suck!)


Lugn och ro och uppassning

Jag skulle åka dit (valfritt ställe) redan vid lunchtid på fredagen, tillsammans med en eller ett par nära vänner. Vi skulle käka lunch utan barn och utan att artigt prat eller politiskt korrekthet.


Efter lunchen skulle vi ta en lång härlig promenad i de vackra omgivningarna i höstsolen och prata, skratta och vara allvarliga.


Sedan skulle vi gå till vårt respektive tysta, tomma rum med chokladbit på kudden och lägga oss att läsa varsin bok innan vi möts på relax-avdelningen för några längder i bassängen och en öl (el två) i jacuzzin.  


Rena och fina skulle vi dessutom göra oss (ännu) snygga(re) och gå en kortare promenad före en drink i hotellbaren. När drinken som blivit två är uppdruckna skulle vi sätta oss till bords i en precis lagom avskild del i matsalen. Såpass avskild så att vi kan prata om vad som helst utan att sänka rösterna men ändå såpass tillsammans att vi hör sorlet och ser de andra gästerna.


Vi skulle ha svårt att välja ur den härliga menyn och sedan få maten serverad till bordet tillsammans med ett glas rött vin. I lugn och ro skulle vi vuxna äta, prata, skratta och njuta. Medan andra ser till att vi har en härlig matupplevelse. När andra dukar av åt oss och diskar våra tallrikar så skulle vi gå vidare till baren.


Där skulle vi säkert beställa oliver och nötter - trots att vi är mätta - tillsammans med ölen. Lagom susiga och färdigskrattade och slutältade skulle vi säga godnatt till varandra, vinka i korridoren och sedan krypa ner i respektive renbäddad säng där någon annan sträckt våra lakan. Där skulle vi ligga i lagom varmt rum och zappa mellan TV-kanalerna innan vi somnade i en egen säng - utan någon som knuffas och sparkas.


Vi vaknar av oss själva och zappar lite på TVn innan vi går in i duschen. Vi träffas i frukostmatsalen och äter färska frukter och bär, väljer mellan tio olika sorters bröd, tar alldeles för mycket knaperstekta bacon och ägg i alla dess former och får beslutsamhetsångest mellan färskpressad grape- eller apelsinjuice innan vi kommer fram till att en blandning vore perfekt.


Proppmätta av frukosten skulle vi ändå lura i oss var sitt litet mini wienerbröd till kaffet före morgonpromenaden. Uppfriskade, utvilade och lyckliga av ännu en vacker höstdag med hög, frisk luft skulle vi gå och packa ihop våra väskor och checka ut.

Tänk om.....


Någon som hakar på?


Av nobimbosallowed - 22 september 2010 21:52

Fick en utmaning av Riesling. Tackar, jag antar utmaningen!


Så nu ska jag försöka skriva utan att tänka igenom och analysera och bli allt för präktig eller pretantiös.... Skitsvårt ju!


KÄRLEKEN I MITT LIV är mina barn. Skittråkigt svar, men det sanna. Hoppas att jag i framtiden även kommer att vara mottaglig för "vuxenkärlek" i mitt liv och inte förvandlas till den bitterfitta jag (än så länge?) på skämt kallar mig för.

  

MIN FAVORITFÄRG  är alla starka, sprakande, klara, härliga färger - förutom orange (?). Jag har varit allergisk mot färgen sedan jag var pytteliten och sorterade bort den i tuschpennefodralet. Och trots att jag kan se en vacker, härlig, stark orange färg så säger liksom hjärnan stopp och tillåter sig inte att tycka om den och vill genast ta bort den. Som tur är gäller detta bara just orange - och inte människor! ;)


JAG ÄR FANTASTISKT GLAD att jag har både hjärta och hjärna, eller mer korrekt uttryck både empati, inlevelesförmåga och intellekt. Att jag har lätt att skratta hysteriskt och gråta förtvivlat och kan tänka självständigt och kritiskt.


JAG VET FORTFARANDE INTE  varför man läser så himla mycket kemi på högstadiet och gymnasiet och när det är tänkt att man ska ha användning för det.


MIN DRÖM  är att få råd att köpa och rusta upp ödetorpet, (med den fantastiska stora tomten med klätterträd, backar, berg och springyta) som jag sneglat på och suktat efter i hundra år, när barnen fortfarande är små. Och att min mellanstadielärares ord i min svenskabok när jag gick ur sexan "dina författartalanger kommer göra dig i vida världen känd" slår igenom. Jag ska bara börja skriva först.......


JAG TROR  att man blir vad man tänker


JAG KOMMER FÖRMODLIGEN ALDRIG  att ge upp hoppet om mänskligheten. Jag vill så gärna tro att jag har rätt när jag säger att människan är god - och att alla förtjänar en andra chans och faktiskt kan förändras. Jag kommer förmodligen heller aldrig att sluta dregla över bilkartor, helst de detaljerade.


Dessutom vill jag lägga till en egen (om man får göra det i en utmaning):

JAG ÄR TACKSAM över att jag och mina barn har ett sådant fantastiskt liv nu. Vi är trygga och tillfreds.


Jag är tacksam att vi har en familj som älskar oss och som finns där när vi behöver dem och i vardagen - och när de bara stör.  


Jag är tacksam över att vara självförsörjande, att vi har ett härligt hem att sova gott i. Vi har ingen eller inget att vara rädda för längre.


Jag är tacksam över att Charlies syster Lola och K finns i mina liv. Fantastiska, underbara vänner som jag kan gapskratta och gråta eller "bara vara" med och där vi accepterar och respekterar varandra för att vi är precis de människor vi är. Även om vi lever, och har levt, skilda och olika liv (oftast långt ifrån varandra) så har vi erfarenheter som gör att vi förstår varandra, stöttar varandra, uppskattar varandra och finns där för varandra. Tack kära ni!   

Sorry Charlies syster Lola, sorry men det är min blogg och jag gör vad jag vill så därför gör jag det igen. Bara för din skull:     Hehehe!


Hoppsan Kerstin, det blev både präktigt och pretantiöst. Bara att inse att det är sådan jag är. Åtminstone i dagens sinnesstämning....


jag utmanar ingen utan hoppas att mina favoritbloggare redan fått utmaningen och antagit den så att jag hittar mer om er hos er.  

Av nobimbosallowed - 18 september 2010 08:42

Fortsätter lördagsmorgonen i rastlöshet och frustration.


jag vill göra något! Ut och cykla hur långt som helst, promenera 7,5 km-slingan, hyra idrottshallen i området en timme och räjsa badminton med barnfri kompis. Något! Vad som helst! 

  


Jag fattar inte alla hurtiga föräldrabloggar och artiklar om "så motionerar du med dina barn". Jag förstår inte hur folk gör! På riktigt alltså.


Cykla?

Eeh, att fincykla i lagom långsamt tempo med små barn som på 20-tumscyklar kämpar sig fram ger inte direkt utlopp för energin.


Promenad?

Att promenera för att varannan meter stanna och kolla sniglar, grävmaskiner, lekplatser mm ger inte precis ett överflöd av träning. 


Enligt AB (som ju så klart alltid skriver sanningen....) så förbränner man lika mkt på att dammsuga som att gå långsamt ett par kilometer. Fun!


Jag skulle vilja gå ut till närmsta fotbollsplan och spela fotboll med barnen. Men det fixar inte minstingen. Han blir uttråkad när vi andra spelar - och så drar han.


Jag är normalt inte en person som ser svårigheter istället för möjligheter. Men i det här fallet har jag facit. Been there, done that. Jag är sur helt enkelt! En bitterfitta.  


Jag skulle vilja göra någonting, vad som helst, för att bli av med rastlösheten och frustrationen. Få känna mig lite fysiskt trött istället för bara slö. Det kryper i kroppen. Och här sitter jag nu vid datorn. Och lägger fram förslag om att trotsa regnet och cykla till en lekplats åtminstone lite längre bort än vår egen. Jag möts inte av hurrarop. Men så får det bli. En långsam cykeltur några hundra meter och hänga vid lekplats i regnet.


TJOHOOOOO! Sade jag att jag är en bitterfitta idag? Om inte; jag är en riktig sur jävla bitterfitta idag som har fullt upp med att tycka synd om mig själv samt ömsa skinn i ren tristess. Dessutom är jag bitter på alla andra som verkar få till det och fattar inte varför de lyckas och inte jag.

  

Av nobimbosallowed - 17 september 2010 23:08

Har haft en vakenkväll i nedsläckt sovrum med icke sovande barn. Nu sover de gott. Inte jag. I mörkret har man tid att tänka.


Jag har istället för att sova fastnat i självömkan. Fastnat i "om bara...".


Om bara jag kunde göra mer för mig själv. Göra mer för barnen. Göra mer för vännerna. Om bara jag hade barnvakter. Om bara...


Livet som ensam förälder är ingen dans på rosor.


Allt hänger på den ensamma föräldern. Hela familjen står och faller med den. Alla beslut den ensamme gör påverkar resten.


Jag växer och växer. Inte på längden. I tristess när barnen somnat så äter jag. Vad som helst. Bara för lite sällskap och för att ha något att göra.


Eller så äter jag inget alls. Jag ger barnen mat, läser sagor och nattar dem. Men när ingen påminner om att jag inte ätit så glömmer jag.


Och jag mår inte bra.

Jag vill så gärna motionera. Men jag kan inte. Det finns ingen tid. Det finns ingen barnvakt.

I mina fornstora dar så tränade jag varje dag. Aldrig zumba eller friskis. Men fotboll, handboll, friidrott, badminton, simning.


Nu gör jag ingenting.

Min kropp och själ skriker efter fysisk trötthet. När jag (med barnen i vagnen) för några veckor sedan joggade 2,5 km var jag lycklig. Jag fick energi efteråt, trots att kroppen var trött. Men jag var skönt trött. Energiskt trött. Jag mindes hur det kändes att leva.


Nej, jag menar inte att motion är livet. Absolut inte. Men friheten att kunna motionera om man vill är livet!


Jobba. Vaknar halv fem, fem av barn eller klocka. Lämna på dagis. Skynda till jobbet. På lunchen uträttar jag de ärenden eller inköp som jag inte hinner efter arbetet. Då måste jag nämligen rusa iväg till dagis för att hämta mina barn som är de sista kvar.


Jag kan inte promenera dit. Då skulle jag inte ha en enda minuts övertidsmarginal. Mina barns dagis skulle få ha öppet ytterligare en halvtimme. Och mina barn vill hem. De är trötta, trötta och frågar varje morgon om de verkligen måste vara så länge på dagis idag. Då promenerar man inte för att dra ut ytterligare på tiden.


Träffa vänner. Det vill jag. Det gör jag. Med några veckors mellanrum... Minst. På dagid med egna (och andras) barn närvarande.


Träna? Springa, simma, spela badminton eller squash är helt uteslutet. Det finns ingen tid.


Jag kan inte hänga med på personalfesterna. Jag kan aldrig be "någon annan" att natta barn, diska eller hänga tvätt, jag kan aldrig gå ut på en lång kvällspromenad.


Mitt liv är jobbet, som jag trivs med, dagis som jag trivs med, hem med barnen som jag trivs med. Och sen....INGENTING!


Kanske är jag bortskämd. Kanske har jag det utmärkt. Kanske vill jag både äta kakan och ha den kvar.


Men kanske har jag det ibland också svårt.


Kanske behöver helt ensamma föräldrar massvis med barnvakter.


Ibland avundas jag de som har varannanhelgsföräldrar som tar barnen. Ibland blir jag bitter på parföräldrar som klagar över brist på egen tid. Jag är inte stolt över det, men lik förbannat smakar det beskt i munnen på mig. Jag vill bara skrika: "Välkommen att prova på mitt liv några dagar".

Men det gör jag aldrig. Som tur är.


Jag skriver inte för att få varken sympatier eller ömkan.


Det är inte det jag vill åt. Jag skriver för mig själv. Och för att om jag skrivit ner det så kanske jag kan släppa tankarna och sova istället för att fundera över "om bara...."


Ibland vill jag bara ha sovande barn och tid för mig själv. Få se på partiledardebatten. Ta ett glas vin. Sova.

Inte så spännande det heller kanske. Men det är MIN tid. Tid JAG förfogar över.


Ibland vill man faktiskt bara andas.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se