Byråkrati är märkligt. Ibland blir det liksom skrattretande. Dessvärre är det inte mycket att skratta åt.

I mitt jobb kommer jag i kontakt med en brokig skara av människor, alla med helt skilda bakgrunder. Ibland vet vi nästan ingenting om människan vi möter. Och ibland vet vi väldigt, väldigt mycket.

För personerna vi vet mycket om sätter ofta byråkratin käppar i hjulet för. Personerna vi vet mycket om är ofta människor som inte åkt på en räkmacka genom livet.

T ex. En kille i 20-25-årsåldern. Trasslig bakgrund. Far som ej varit närvarande. Mor som inte varit frisk. Killen hamnar i taskigt sällskap och hittar på dumheter. Han hamnar bakom lås och bom.

"Det bästa som hänt mig", säger han själv. "Nu har jag fått chans till en nystart istället för att hamna djupt in i dumheterna".

Nu ska killen ut. Han har kommit in på skola långt, långt ifrån där han kommer ifrån. Han har medvetet sökt sig dit för att kunna starta om.

Men då börjar problemen. Idag mötte jag en uppgiven (men fortfarande hoppfull kille) som inte längre vet hur han ska göra. Han får viss ersättning för att plugga - om han kan uppge en adress, så att rätt region kan betala ut det. Men ersättningen räcker inte på långa vägar till hyra, underhåll, resor till och från skolan, mat, el, kläder etc.

Alltså ansöker han om försörjningsstöd. Men...Detta kan han inte få förrän han är skriven på orten och har en bostad. Först då kan man gå igenom hans ansökan.

Men han får ingen bostad. Han har ju nämligen ingen inkomst. Ett bostadsbolag kan inte ge en människa utan ett öre på fickan en lägenhet för flera tusen per månad. Så han måste ha försörjningsstöd som styrker att han har en inkomst.

Men för att få försörjningsstöd måste han ha bostad. Och för att få bostad måste han ha försörjningsstöd. Och för att få försörjningsstöd måste han ha bostad.... Ja ni fattar va?

Kriminalvården, frivården, övervakare, arbetsförmedlare, bostadsförmedlare, socialhandläggare och gud vet allt är inblandade. Alla med samma åsikt: Killen vill verkligen börja om! Få en nystart.

Men ingen kan ta första steget eftersom allas respektive första steg är beroende av att någon annan tagit första steget. Och så håller det på i ett absurt moment 22.

Nu är det bara tre dagar kvar tills killen är fri. Ingen, inte ens han själv, vet vart han ska ta vägen. Han längtan efter frihet har plötsligt övergått i rädsla och oro.

Det finns hopplösa fall.

Sedan finns det sådana med hyfsade prognoser - om bara omständigheterna är rätt.

Vidare finns det sådana med lysande framtidsutsikter (men utan garantier)  men som samhället IBLAND stjälper istället för hjälper.

Jag förstår instanserna. Arbetsförmedlingen kan inte ge aktivitetsersättning om de inte vet att han ska plugga. Bostadföretaget kan inte ge lägenhet utan att killen har försörjning. Frivården och övervakare kan bara förvarnas men inte spikas eftersom man inte vet vart han kommer att vara bosatt, vilken region som ska kopplas in. Socialförvaltningen kan inte ge försörjningsstöd eftersom han inte är skriven här.

Och jag kan inte göra mer än att ligga på och ligga på och lirka och klura. Hoppas att någon av dem ska våga ta första steget.

Mitt upp i allt sitter en ensam, rädd kille med trasslig bakgrund och en framtid ovissare än någonsin.

Och så har vi mage att prata om återfallsförbrytare.....

Killen har gjort dumheter. Punkt. Men, vad tjänar samhället på?

Att ta vara på killen och ge honom en chans och bli fri från trasslet och en ljus framtid? 

Eller att säga nej och därmed i princip vara garanterad att få stå för framtida rättegångs- och anstaltkosntader. Samt minst ett förstört liv..

Byråkrati är bra. Byråkrati är nödvändigt. Men kanske inte in i absurdum? Nu är morgondagen enda vardagen kvar innan killen blir fri. Jag hoppas innerligt att någon vågar.

-Jag vet faktist inte hur jag ska rösta i år. Det beror ju lite på hur man tänker. Jag har det ju rätt bra nu (läs under borgarnas mandatperiod). Samtidigt så vill man ju ha ett parti som satsar på offentliga sektorn (läs rödgröna). För det spelar ju ingen roll hur bra jag har det om det inte satsas på barnen. Vad blir det av Sverige då, sade en arbetskamrat  vid lunchbordet bredvid mitt.

- Hade du det sämre för fyra år sedan då? kontrade en annan kollega med.

Just det där är ju väldigt intressant. Hur båda blocken hela tiden pratat om hundralappen/lapparna (beroende på inkomst) i plånboken. De rödgröna har ju nästan bjudit på gratisreklam åt borgarna. Samtidigt som (tror jag) de har fått fram vad som offrats för de/den hundralapparna/lappen.

Men..vem tänker på att alla som faktiskt arbetar inte har fått fler hundralappar i plånboken?  Vem tänkre på att det planeras att införas dumpade löner för ungdomar? Att man vill att "invandrare" ska jobba för lägre lön än "Svenssons"?

Löjliga, skrämmande förslag som banne mig ger långt färre hundralappar i plånboken.

Vem tänker på att man dumpar löner för gästarbetare? Läste ni om företaget som anställde personer från andra EU-länder för 16 kr/timmen?!?!?! De arbetade dessutom 10 timmars dagar - HELT EMOT KOLLEKTIVAVTAL OCH EU-DIREKTIV, fast helt lagligt eftersom företaget och med dess anställda är utländskt.Helt bisarrt!

Hur får de mer pengar i plånboken när ingen kräver avtalsenliga löner för dem?

Och kärnfrågan är ju fortfarande den min arbetskamrat ställde till min andra arbetskamrat: Hade du det sämre för fyra år sedan då?

Behöver jag ens berätta att hennes svar var: Nej, det hade jag faktiskt inte! Jag har inte ens tänkt på det. Gud när du säger det så så blir jag nästan generad. Tänk vad vi är hjärntvättade!

Jo, tänk vad vi är hjärntvättade! Alla vi miljontals människor i Sverige som gått på myten att "detta är bäst för oss" och att vi hade det dåligt innan. Snacka om lyckad valstrategi!

Själv röstar jag knallrött med vetskapen att jag hade det f_n så mycket bättre och tryggare för fyra år sedan än vad jag har idag. Idag är jag nämligen vettskrämd att bli sjuk eller arbetslös. Idag är jag livrädd att bli i behov av stöd av samhället!

Och nää, jag har det inte bättre på arbetet eller i lönekuvertet idag än för fyra år sedan.

OCH DET ALLRA VIKTIGASTE vad gäller lönen. Vad alldeles för många glömmer av är att FACKET FÖRHANDLAR FRAM LÖNEFÖRHÖJNINGARNA. Arbetsgivaren lämnar alltid lönebudet 0 kr i höjning!!!!

Utan facket hade ingen fått löneförhöjning. Utan facket skulle vi få slåss om jobben genom att erbjuda lägsta möjliga lön för jobbet vi utför. Att borgarna vill försvaga fackets rättigheter och våra möjligheter att ansluta oss, DET glömmer borgarna visst att nämna. Och jaa, på lång sikt så får vi ett yttipyttimini-USA med lägsta löner ingen kan leva på och där man måste ha flera jobb för att försörja sig (oavsett vad EU-direktivet säger om dygnsvila) och där vi inte längre har några rättigheter på arbetsmarknaden.

Skrämselpropagande? I wish....

Just nu är det flera av mina absolut närmsta vänner som mår riktigt dåligt. De har gjort det med små upp- och nerdalar under en lång tid. En av dem mår riktigt, riktigt skit. Alla är i dåliga förhållanden. Men inte med dåliga män.

Att "bara gå" är inte lika enkelt som när man var 18 år och bara hade sig själv att tänka på. Och vad är rätt? Ska man "bara gå"? Hur länge ska man försöka? När vet man när det är dödsdömt?

Min man gjorde det väldigt enkelt för mig - fast på vidrigaste sätt. Men få har alternativet allt eller inget.

Jag tänker på matteböckerna man hade där man, när man var osäker på om man gjort rätt, bara kunde bläddra längst bak i boken och hitta svaret - och hur man tog sig dit.

Varför har inte vi så? Vi har alla olika livsmanualer att följa. Men ingen av oss får med facit.

Ibland skulle det vara skönt med given lycka, förutsägbarhet och trygghet helt enkelt. För precis som i matteboken så skulle man ju välja själv när och om man vill tjuvkika i facit. 

Facit är inte fusk. Det är bara lite hjälp...

Till mina tre kära vänner (in aphabetic order) E, K och Å:

Sail on silver girl, sail on by. Your time has come to shine. All your dreams are on their way.

 If you need a friend, I´m sailing right behind!

Jag önskar er allt gott älskade vänner! Och önskar att jag kunde göra som Simon & Garfunkel och "ease your mind". Löve ya!

Efter några veckors bloggsemester räjsar jag på med två inlägg idag. Rasande över både det ena och det andra.  

Nu ska jag ägna mig åt något jag blír ilsken över: Nämligen åt de patetiska Sverigedemokraterna. Detta fruktansvärda inhumana, antidemokratiska, rasistiska parti som är på väg in i riksdagen på grund av puckade, obildade, hatiska väljare.

I vanliga fall brukar jag vara präktikt politiskt korrekt. Det tänker jag inte vara idag. Jag blir nämligen så förbannad att hjärtat vinner över hjärnan.

Alla jävla människor som ämnar lägga sin röst på Sverigedemokraterna eller andra rasistiska eller nazistiska partier (om de nu är värda att kallas parti) ännu mer åt ultrahögern gör er icke besvär att bekanta er med mig. Är vi bekanta så säger jag med glädje och stolthet upp bekantskapen här och nu.

Jag inser att ni är små människor med en förmodligen jättetrasslig bakgrund. Ni har säkert blivit mobbade i skolan. Eller så har era föräldrar inte varit snälla. Kanske har de varit rent jävliga. Kanske har ni varit utsatta för saker jag inte ens vill föreställa mig. Men det skiter jag i!!! Sök hjälp! Gå i terapi! Jobba med er själva! Är ni vuxna nog att ha rösträtt så är ni också vuxna nog att ta itu med era problem. Jag skulle gärna finnas där för dig om du ville förändra dig. Om du vågade dig på ett liv utan hat. Men tills dess kännre jag bara förakt för dig och vill inte ha dig i min närhet.

Låt inte ert hat och missnöje och er fatala okunskap gå ut över människor i vårt samhälle.

Varför är ditt behov av att hitta syndabockar så stort? Varför måste du hata någon annan för att ditt liv inte blivit som du önskat?  Eller är känslan av tillhörighet någonstans (där det egentligen inte spelar någon roll vad det är bara ATT det är) så stor att ni är beredda att offra andras liv och välmående för det?

Hur kan din trassliga barndom användas som ursäkt för att hata människor du aldrig träffat? Varför tror du att ditt liv skulle bli så mycket bättre om Sveriges befolkning minskade en aning? Och varför är det alltid de med mörkare hy än du själv som är boven?

Jag fick ett brev hem från Sverigedemokraterna där de bad om min röst. En av anledningarna till att de ville ha min röst var att de ville "stoppa islamiseringen i Sverige".

Döööööööööh! Ursäkta, men hur kan ett parti vara så jäkla korkat att man använder det i sin valpropaganda?

Vilken Islamisering pratar de om?

Så vitt jag vet så lyder vi inte under Sharia här i Sverige (inte heller under särskilt många muslimska länder faktiskt). Ramadan är inte en högtid som anges som röd i kalendern och ger lediga dagar från jobbet. I detta land äter vi vilket kött vi vill, eller inte vill. Eller så äter vi vegetariskt och därmed inget kött alls. Vad är islamisering för någonting? Ett påhittat ord för att skrämma obildade människor att tro att alla som inte är födda i kristet samhälle är farliga.

Nästan alla rasister och nazister är obildade människor i de lägre klasserna i samhället. Människor som har det tufft på arbetsmarknaden och förmodligen också ekonomiskt.

Men det har jag OCKSÅ haft. Det har stora delar av min vänskapskrets haft. Det är bannemig ingen ursäkt! Tvärtom borde väl det skapa förståelse och en glöd att förbättra för alla i samma situation?

Skaffa er kunskap! Skaffa er fakta! Jobba med er själva! Ta itu med era demoner! Men hata inte andra människor som inte har ett skit med ditt liv att göra. Fördöm inte barn (eller vuxna) du inte ens pratat med. Låt inte dina ointelligenta fördomar förstöra mitt vackra Sverige!

Och visst är det väl väldigt märkligt att när 10 "etniska svenskar" gör en sak så väcker det ingen större uppmärksamhet. MEn när EN "icke etnisk svensk" gör samma sak så blir det ett jäkla röj från smyg- och öppenrasisterna.

Ett exempel som är så bagatellartat, löjligt att jag nästa skäms för att ens nämna det, men dessvärre är det tagit ur vardagen är följande: (Det blir nog lite långt när jag beskriver det, men jag hoppas du orkar läsa)

Idag på mitt jobb satt en äldre ("etnisk svensk") dam, som kommer in minst en gång i veckan, i en fåtölj och väntade på svar på sina funderingar. Bredvid henne satt en kvinna från ett centralafrikanskt land samt en annan "etnisk svensk" blond kvinna.

Först på tur var den blonda kvinnan. Hon hade tusen frågor och vi fick ringa runt och ta reda på fakta och skaffa fram papper från både ena och andra stället - vilket jag GÄRNA gör. Missförstå mig inte! Det ingår i jobbet och vi ska SJÄLVKLART ge alla i möjligaste mån svar på allt de funderar över i frågan. Den äldre damen log och sa till "blonda kvinnan" när hon var på väg ut att "tänk så mycket det är att tänka på som man annars så lätt glömmer i vardagslunken!" Och så pratade de lite medan jag träffade nästa på tur.

Det var den andra yngre kvinnan som stod på tur. Hon läser SFI på nybörjarstadiet och vi tog oss långsamt (av förklarliga skäl) igenom frågeställningarna för att vara säkra på att vi verkligen förstod varandra. Ifrån fåtöljen hörs ljudliga suckar. Föraktfulla blickar kastas åt den "icke etniska svenska kvinnans" håll. Det smackades högljutt. Kvinnan jag talade med stod med ryggen till och märkte inget - tack och lov. Men JAG märkte.

Sedan kom den äldre damen och tyckte att den "där svarta tog sådan himla tid. Och tyckte att de sprang hos oss hela tiden." Och så ojade hon på. Jag avbröt henne artigt och korrekt med att alla är välkomna till oss blablabla och nu var det ju hennes tur. Men inombords tänkte jag:

Du tycker att "de" springer här. Kanske är det för att du springer här hela tiden som du ser andra? (vilket hon SJÄLVKLART är välkommen att göra!!!!!)

Men sedan undrade jag över "de"? Vilka "de"? Vem tillhör kategorin "de"? Det var nämligen inte "de" som var här nu. Det var "hon"; EN dam. Och ytterligare reflekterade jag över att första damen, den blonda, som tog ganska lång tid på sig eftersom hon hade många frågor hon behövde få svar på - hon fick ett leende och en pratstund av den äldre damen. Medan nästa kvinna, som inte var lika blond, som tog kortare tid, var jobbig och störande och "sprang ner oss".

Visst är det väl konstigt hur vi reagerar på ingenting och gör det till någonting? Eller snarare till ett stort ting. För detta var ju INGENTING!!!! Löjligt! Det borde inte ens nämnas.

Detta var en bagatell. Och just därför skrivre jag om det. För vi kanske ska reflektera lite över vad vi fördömer i samhället. Om en kvinna med etioptiskt ursprung inte ens får samma chans att ställa frågor hos en instans som en kvinna med svenskt ursprung utan att fördömas, vart är vi då på väg?

Och integreringen som Sverigedemokraterna pratar om, hur ska den kunna ske om inte kvinnan som nyss flytt från Etiopien får möjlighet att ställa frågor och lära sig?

Ner med alla Sverigedemokrater! Jag vill inte ha er i riksdagen. Jag vill inte har er i några fullmäktige. Jag vill inte ens ha er i Sverige. Jag vill inte ha människor som sprider hat och falsk, fördömande skrämselpropaganda i min närhet.  

NEJ, jag orkar inte vara politiskt korrekt mot dessa PUCKON! Kom tillbaka när du skaffat dig en hjärna. När du väl har fått tag i en funktionell hjärna så kan du väl passa på att skaffa dig ett hjärta och lite sunt förnuft också?

Tack på förhand!

Nu börjar jag faktiskt på riktigt att bli rädd. Rädd för valutgången. Jag blir också förbannad. Förbannad på alla lata jävlar som sitter hemma vid köksbordet och gnäller över invandrare eller som säger att "det är skitsamma vem som sitter vid makten för det är samma skit alltihop".

Jag blir extra trött eftersom dessa två grupper ofta har mycket gemensamt. De är ofta lågutbildade, lågavlönade/arbetslösa/sjukskrivna. De som alltså får allra hårdast stryk av sittande regering - men uppenbart är för puckade för att se det eller för lata för att orka bry sig.

NEJ, jag menar definitivt INTE att lågutbildade, lågavlönade, sjuksrivna, arbetslösa är lata. Tvärtom så är majoriteten av dem hårt arbetande och kämpande människor som sliter för att få vardagen att gå ihop. Ofta har de arbetsskador, förslitningsskador, stressig arbetssituation, dålig arbetsmiljö, låga inkomsteretc som en följd av deras situation.

De sliter verkligen för brödfödan. Och gudarna ska veta att det är ett heltidsjobb att vara arbetslös. Ett jobb du aldrig blir fri ifrån eftersom oron för framtiden och ekonomin aldrig lämnar dig.

Men det är inte det jag ska skriva om. Jag blir förbannad för att dessa människor inte ids gå att rösta - för att de inte tror att det har betydelse. Jag blir förbannad på samhället som skapat en sådan misstro hos dessa väljare att de inte tror att samhället någon gång ska stå på deras sida.

Nu har vi i fyra (jävla) år haft en regering som gynnat de som redan har det bra. Och som katastrofalt missgynnat dem som inget har. Och de som inget har kommer aldrig till tals! De får aldrig berätta hur deras vardag förändrats! (jo ett kort tag var det ju inne att i kvällstidningarna skriva om sjukförsäkringen, men sedan kom Viktorias bröllop och det är ju sååååå mycket mer samhällsnyttigt att läsa om).

Den käcka alliansen kan till döddagar hävda att de gett mer pengar i plånboken hos befolkningen - och till döddagar är detta en ren lögn! Eller nja... Mer pengar i PLÅNBOKEN har den som jobbat fått. För att inte tala om de som redan har så mycket pengar i plånboken att de inte ens behöver jobba.

Men hur har det gått för alla dem som INTE haft förmånen att ha ett jobb? De som varit så sjuka att de inte kan jobba?

Och om man bortser från hundralappen i plånboken, har då gemene man fått mer pengar? NEJ!

Vi får betala i form av ökad statsskuld då borgarna (vilket de inte själva förnekar) lånat sig till skattesänkningar. Vi har fått betala med en gigantisk ökning av kommunala skattemedel till försörjningsstöd då de arbetslösa och (fd!) sjukskrivna utförsäkrats eller helt enkelt inte kan överleva på ersättningen regeringen beslutat om.

Vi har fått betala med indragna måltider i förskolan för de arbetslösa och föräldralediga föräldrarnas barn.

Vi har fått betala med färre lärare i skolan.

Färre personal i äldreomsorgen.

Färre personal i omsorgerna för barn och vuxna med särskilda behov.

Med mera, med mera!

Allt detta för att statliga inkomsterna minskat i form av sänkta skatter (vilket i sin tur minskar statens möjlighet att fördela pengarna till kommunerna som behvöer det.)

Kommunernas budgetar överskrids med miljoner och åter miljoner kronor i socialförvaltningarnas beslut om försörjningsstöd till alla FATTIGA människor.

Och glöm aldrig att de som redan hade det knapert, de har förlorat ALLT. I min stad har jag mött människor som fått sälja sitt belånade hus, sin ej avbetalna bil, ALLT av värde för att få rätt till försörjningsstöd. Ett försörjningsstöd som släpat efter så i den ekonomiska inflationen att det bara handlar om marginella höjningar (vilket i relatiteten innebär kraftiga sänkningar) på 20 år.

Vad hjälper 100 kr i min plånbok när jag måste göra ett extra mål mat om dagen till mina barn som tidigare ingått i barnomsorgen?

Vad hjälper 100 kr i min plånbok när jag vet att min sjukskrivna mamma misstros och förlöjligas - och "visst kan jobba" trots kronisk värk som gör att hon inte kan komma ur sängen varje dag?

Vad hjälper 100 kr i min plånbok om jag vet att min granne som blivit arbetslös måste ansöka om försörjningsstöd för att ha råd med hyran och få mat på bordet till sina tre söner? 

Vad hjälper 100 kr i min plånbok om min bästa väns dotter inte längre får speciallärare i skolan som stöd när hennes handikapp kräver det?

Jag är förbannad på dumma, egoistiska, lata och icke tänkande människor. Jag är förbannad på de som bara "ser om sitt eget hus" och skiter i att så många har fått det så oändligt sämre. Jag är rasande på de som är för lata för att orka gå några hundra meter för att rösta. Jag är förbannade på människor som värderar 100 kr mer i den egna plånboken än ett drägligt liv för dem som verkligen behöver 100 kr!

Jag är, på riktigt, rädd för valutgången. Jag fascineras av och räds befolkningen i Sverige. Vi är helt enkelt ett miniAmerika som innerst inne tycker att "den däringa Bush kanske inte var så dum ändå?"

Vart tog den svenska solidariteten vägen? Och vad hände med det vackra uttrycket "Allas lika värde, allas lika rätt"?

Jag får en klump i bröstet när jag tänker på hur de arbetslösa ska ha det om fyra år. Jag blir tårögd när jag tänker på alla de sjuka som omyndigförklaras. Jag blir djupt oroad när jag tänker på hur mina och andras barn ska kunna bli lärda, trygga, goda medborgare när skolan inte längre har resurser. 

Mest förbannad blir jag på "sköt dig själv och skit i andra"-mentaliteten. Och på alla lata jävlar som inte ids gå och rösta.

Skäms!

FÖr ja, det lär blir borgerligt ett alltför långt tag till.... Ve och fasa!

Om de är du som är här
Säg att dina brustna vingar bär.
Om de är du som är här
lär mig flyga i din sfär.
Ta ditt smärtstillande medel
som tar bort min falska heder.
Lägg dig här igen.

Om du kommer som du är
vill jag va ditt måste och begär.
Om du kommer som du är.
lär mig andas i din tankevärld.
Ver en nyhet bland det gamla,
när man tröttnat på allt de andra
Lägg dig här igen.

Kom kom,
kom kom,
Jag vill alltid gå med dig,
jag vill alltid, alltid gå med dig.

Tänd en eld, smält min is
jag vet att allting har sitt pris
Och allt jag har är kropp och själ
jag känner ingen här väl.
Så ta din smärtstillande nyckel
säg att allting blev för mycket.
Lägg dig här igen.

Kom kom...

Om de e du e jag din,
jag vill va naken i din vind
om de e du e jag din,
kom och vila vid mitt skin
Tvåla in mig i extaser,
skjut mig med din kärlekslaser.
Lägg dig här igen.

Kom kom...

Lyssna en gång. Lyssna två gånger. kanske fem. Kanske faller du inte pladask första gången. Men ge det en chans. För förr eller senare faller du!

Thåström, den största av de stora. Bellman, Taube, Cornelis och Lundell i all ära, men ingen ingen är som den store poeten och musikgeniet Thåström.

När jag dör ska flicka med Guldbruna ögon (trots att jag har blå) spelas på min begravning. Så vackert. Så fantastiskt. Tack till geniet som gjort mig lycklig sedan jag var lågstadieelev och hörde 800 grader första gången.

Och allra, allra käraste Xecute, någon gång måste du väl falla för all min lobbying och mina övertalningsförsök?  Du förstår, jag ger mig aldrig!!!! :)) I det här fallet är jag nämligen äckligt enträgen.

Jag vrålar till vinden för att få den att förstå
det är lugnet som jagat dig tills nu
Men jag kommer med minnen från ett tivoli till dig
när jag vet att ljuset aldrig tar slut
Och ljuset ska vattna den ros som jag bär
i mitt knapphål så den aldrig kan dö
Varje gång som jag viskar dit namn för mig själv
skiftar en färg från blå till röd
Och ingen vet om att jag ska ge den till
en flicka med guldbruna ögon
Nej, ingen vet om att jag ska ge den till
en flicka med guldbruna ögon

Sen syr jag täcke av alla trasiga moln
för att stoppa om dig inatt
När du somnat så byter jag täcket mot mig själv
och vilar på min hemlighet
Och ingen vet om att jag ska ge mig till
en flicka med guldbruna ögon
Nej, ingen vet om att jag ska ge mig till
en flicka med guldbruna ögon

En flicka med guldbruna ögon

Nattade barnen och fastnade framför programmet superfetto vs superbenrangel (fritt översatt) och började fundera vilken slags personlighet som egentligen jag är.

KOm fram till att jag är i extremt behov av belöning.

Som exempel. Jag var en jäkel på fotboll. Men bara som forward. Jag ville göra mål - vara hjälten. Få ett resultat för slitet. Att vara trägen back låg inte i min natur. Beröm och belöning, det vill jag ha.

Jag friidrottade. Jag slungade bollar och hoppade högt och långt. jag sprang sanbba korta distanser. Snabbt skulle det gå. Snabbt avklarat snabbt resultat. 5000 meterslöpare har jag aldrig förstått mig på. Att träna och träna och träna, ihärdigt och medvetet utan omedelbart resultat är defintivit inte min grej. Det som var tråkigt lade jag ner. Det jag var bra på fortsatte jag med. Inget "trägen vinner"-tänk där inte..

Jag målade. Målade jag fult så slutade jag måla. Blev målningen bra så gjorde jag den synlig för alla som ville eller inte ville se den.

Jag var (är fortfarande till viss del eftersom jag feströker vid alla möjliga sammanhang som jag bedömer festliga. Hrrrm) rökare. Inte snusare. Efter kaffet tog jag min cigarett. Efter att ha städat belönade jag mig med en cigarett. Efter en snygg lay out firade jag med en cigarett. Snusa är långsam belöning som sakta ska glida omkring i kroppen.

Jag är världssämst på bantning. Blir fanatisk och räknar varenda kalori och huvudräknar hela dagarna. Hysterisk - men tyst. Har jag inte gått ner 5 kg på tre dagar så får jag tråkigt. Och slutar. En långsiktig sund kosthållning tråkar ut mig och jag tänker liksom inte ens färdigt tanken.

Jag blir liksom besatt av det jag gör. Men under en kort och väldigt intensiv tid. Aldrig ihärdigt och uthålligt.

Träning. Jag var värlsbäst på att träna. Det jag ville alltså. Jag tränade ben och armar och rygg och axlar. Överallt där jag redan var stark och där det var lätt att träna. Magen däremot (som jag av någon anledning alltid varit klen i) tränade jag inte alls. Det var nämligen JOBBIGT!

Funderar nu på om jag skulle vara superfettot eller superbenranglet. Är de egentligen så olika? Den ena är äter inte medan den andra gör det gladeligen. Men beteendet. Båda är ju ute efter någon slags belöning. En i form av att belöna sig med att få äta gott till filmen, efter kaffet, efter maten etc. En annan i form av att vara glad över att den lyckats avhålla sig från maten och ser det som sin belöning. Är det verkligen motsatser  och olika beteenden eller är det bara tillvägagångssättet som skiljer sig åt?

Vet inte. Viktmässigt ligger jag nog närmare superfettot. Men i mitt tillvägagångssätt vet jag inte. För allt eller inget är min grej. Antingen så äter jag inte alls. Eller så äter jag allt som finns att tillgå.

Vem trodde att TV 3:s viktprogram faktiskt skulle väcka tankar....

På vardagar mellan 7-16 är jag Gud. Jag skulle gärna slippa, men det verkar väldigt svårt.

Jag får ta beslut om relativt okända människors framtid. Jag får säga bu eller bä och ge dem det de önskar eller hänvisa dem framåt i tiden eller någon annanstans.

Jag vill inte leka Gud! Jag tycker att Gud själv skulle vara Gud och ge alla människor det de behöver. Men alldeles för många yrkesgrupper får fatta gudaaktiga beslut att fatta varje dag. Och vi är ju inte Gud. Vi är inte ens utbildade till att agera Gud. Vi gör det enbart efter tycke och smak. Och på att vi blir uppmärksammade. Säkert finns det många i samma situation som de vi anser bäst behöver Gudahjälp - men som inte blir sedda eller hörda. Och kanske är några av dem vi sållar bort i lika stort behov av gudainsatser bara att de inte fått komma till tals.

Jag är gärna med och gör människor lyckliga. Jag tycker det är fantastiskt att veta när jag lämnar arbetet att så många har blivit hjälpta denna dag. Att mitt beslut kan innebära en livsförändrig, en nystart, ett lyckorus.

Jag tycker det är mindre fantastiskt att Guden Bitterfittan inte kunnat hjälpa alla som sökt hjälp hos oss självutnämnda gudar.

Gud, om du hör mig nu: Du får hemskt gärna rycka in och utföra mirakel för alla människor som dagligen hör av sig till oss. Jag är väldigt tacksam om jag slipper göra bedömningen om vem som ska få vad och varför. Jag visste inte detta när jag sökte detta jobbet. I platsannonsen stod det nämligen inget om att ha gudalika kvalitéer. Jag blir rädd att jag missat någon i nöd. Eller att någon i mindre nöd lyckats gå före de nödställda. Jag är rädd att min subjektiva (jag vore skenhelig om jag påstod annat) bedömning är fullständigt orättvist. Du förstår, om jag slapp vara stand in på jobbet och kunde slippa heligheten och de livsavgörande besluten så kanske jag skulle kunna vara mer änglalik när jag kom hem. Nu tycker jag ofta att jag istället uppför mig mer som din ärkefiende i det mer sydliga väderstrecket här hemma. Det känns inte helt hundra.

Varje dag slås jag av tanken att jag leker Gud. Varje dag blir jag lika missnöjd med det. Och varje dag blir jag lika nöjd med det. Makt berusar nämligen - oavsett i vilken form makten kommer. Men det skrämmer samtidigt. Jag vill inte vara Guda-stand in. Jag vill inte besluta om människors liv. Tänk om jag har en dålig dag. Tänk om jag varit ouppmärksam. Tänk om jag låter mitt agg mot personen framför mig vara ett hinder för att denna person ska få samma möjlighet som andra. Jag försöker. Det gör jag verkligen. Men hur mycket jag än leker och låtsas så blir jag aldrig Gud. Och jag är ytterst tacksam om jag slipper..