Som barn satt jag högst upp på berget i stugan och blickade ut över hagarna där korna betade. Jag lyssnade till koltrastens vemodiga sång. Helt ensam i kvällssolen fylldes mitt bröst av en känsla så stark att jag nästan trodde bröstet skulle sprängas. Jag visste inte om det var av fullständig lycka eller obeskrivlig sorg.

Så känns det när misshandeln är över.

Näsr tystnaden lagt sig. När lugnet åter infinner sig i hemmet. När barnen ovetandes sover rödrosiga om kinderna med svettiga lockar i sina sängar. När man är ensam kvar. När han sover. Eller har gått ut.

Ensamhet. Det var förmodligen det jag kände när koltrasten sjöng för mig. Och det var det jag kände när slagen slutat och hoten tystnat.

Rädsla. Ångest. Oro. Sorg. Skam.

Lättnad. Nu var det man bävat för i veckor över. För den här gången.

Jag fylls av vrede varje gång jag hör någon människa haspla ur sig: Men vad är det för tjejer som stannar kvar? Varför går de inte bara?

För att vi inte kan. För att vi inte vågar. För att vi är lovade att bli förföljda och dödade om vi ger oss av. Kanske är våra barn eller föräldrar också med på dödslistan. Vi kan inte ha andras liv på vårt samvete. Vi kan inte göra våra barn moderlösa.

Så vi stannar. För vi är ensamma. Ingen vet vår hemlighet. Ingen kan hjälpa oss. För vi vågar inte.

Vi gråter tyst av sorg. Vi gråter av sveket. Vi gråter av smärtqn. Men främst så gråter vi av avgrundsdjup oro för våra barn. För vi vet att någon dag går det inte längre att dölja. Vi gråter den dag vi träffade vår hälft. Men vi kan ju inte ångra det. För utan honom hade vi inte haft våra barn som vi älskar gränslöst och vill skydda från allt ont. Och det onda är deras far.

Jag minns första gången. Visst minns jag slagen och sparkarna och knivsticket. Men det jag minns mest det är hans ögon.

Jag minns hur jag tittade in i hans annars ljust bruna ögon och bara såg svart hat. Hans ögon som var det första jag föll för. Han glada men ändå vemodiga ljust bruna ögon med ögonfransar så långa att de nästan trasslade sig i varandra.

Jag minns hur jag tittade och tittade. Sökte. Men i hans ögon fanns han inte kvar. Den ömsinta mannen jag älskat, gift mig med, fått barn med fanns inte där. Han som alltid funnits där för mig -och jag för honom. I nöd och lust. I lycka och i sorg. När vårt barn dog, när hans styvfar dog, under förlossningarna, i yttre kriser, i inre kriser, när han blev arbetslös. Jag sökte och sökte. Men blicken var inte denna mans. Blicken var någon annans. Någon jag aldrig hade träffat.

Då trodde jag att jag skulle dö. Att han skulle döda mig. Jag ångrade i stunden att jag itne fyllt i mitt vita arkiv. Jag hatade honom så att jag önskade att han skulle dö. Jag var rädd så jag skakade. Mitt hjärta bultade så att jag är övertygad om att det var synligt. Andningsvägarna snörptes. Jag kunde inte få fram ett ord. Jag inväntande döden. Tårarna rann ner för kinderna. Jag tänkte på mina barn. Vem som skulle hitta mig. Vad som skulle hända med dem?

Han vände sig om. Benen bar mig så jag kunde låsa in mig i badrummet. Jag hörde hur han sprang i trappan. Ner. Kanske skulle han gå ut? Men vad skulle jag göra då? Skulle jag vara kvar? Eller skulle jag ta barnen och gå? Vart? Det var natt.

Jag behövde inte fundera. Stegen i trappan gick uppför den här gången. Han bankade på dörren och skrek att jag skulle öppna. "Nej" svarade jag och försökte låta bestämd.

"Öppnar du inte så sparkar jag in dörren, och då blir det inte roligt för dig!" fräste han fram med låg röst.

Tusen tankar gick genom huvudet. Men jag bestämde mig för att ge honom makten. Att låta honom få övertaget. För visst var det väl det han villle? Fick han det kanske han lugnar sig?

Jag öppnade dörren. Han sparkade mig i ryggen så jag föll. Då sparkade han mig på benen och i magen och beordrade mig att resa mig upp.

Bakom ryggen höll han en kniv. Inte den största. Men den taggade. Den vassaste som kunde såga sig igenom trä.

Han stack den i min höft och sa någonting som jag inte minns. Det sved. Men inte mer. Sedan kom blodet. Det rann ner för mitt ben. Mina grå shorts blev röda och sedan bruna av blodet. Han tog upp kniven mot min hals och höll fast mig.

"Har du lärt dig att inte tjata nu eller?"

"Ja" snyftade jag förtvivlat i ett desperat försök att hålla mig själv vid liv.

"Bra!" sa han. "Då går jag nu då. Försök att stoppa mig nu" hånflinade han.

Han fixade till sin frisyr medan jag under tvång torkade tårarna och bet ihop. För allt jag behövde göra, enligt honom, var att vara glad. För om jag var glad och trevlig så var han lycklig - och då slapp vi det här.

Mitt hat visste inga gränser. Tyvärr var rädslan än mer gränslös.

Jag hörde dörren slås igen. Jag hörde honom ta upp mobilen och helt oberörd ringa sin kompis.

Jag smög in i barnens rum. Där fanns den antiseptiska salvan mitt ena barn fått efter en operation. Där fanns även kompresser, sårtejp och penicillin.

Jag tvättade mitt djupa sår med tårfylld suddig blick. Det sved lika mycket i ögonen som i det djupa såret. Jag lade på en kompress. Sedan en till. Sedan tejpade jag. Jag läste doseringsanvisningarna på barnets penicillin. Försökte multiplicera dosen från en bebis till en vuxen person. Penicillinet var säkert för gammalt. Doseringen skulle inte räcka mer än ett par dagar. Men jag tänkte att "bättre än inget".

Jag gick återigen in i barnens rum. Jag tittade på mina tryggt sovande gossar som inte hade en aning om vad som hände på nätterna när de sov. Som inte visste att deras busiga, roliga pappa förvandlades till ett monster efter mörkrets inbrott.

Jag grät och grät. Hur skulle jag kunna skydda det jag älskar mest av allt i hela världen? Hur skulle jag kunna göra så att mina barn fick en lycklig barndom? Hur skulle jag få dem oförstörda? Hur skulle jag som blåslagen, knivskuren mamma kunna ge mina barn den trygghet de behöver och förtjänar. Jag strök dem, en efter en, över håret. Pussade dem på deras rosiga kinder. Gick in i min säng. Där tog tårarna slut och ångesten och sorgen vid.

Jag låg där timme efter timme med en stork mörk sten i bröstet. Jag gick ut i hallen. In i sängen. Ångest. Jag ville skrika högt. Jag ville gråta. jag ville bli räddad. Jag drömde om en prins. En riktig prins som i törnrosesagan. En prins som såg mig och som visste att jag är värd mer, att jag förtjänade bättre. En prins som kom ohc räddade mig och barnen från vår eldsprutande drake; min man, deras far.

Prinsen kom aldrig.

Ensam.

När du är som svagast måste du vara som starkast. När du är som räddast måste du vara som modigast. När du är mest skamfylld måste du vara ärlig.

Det är nästan omöjliga krav att ställa. Ändå så måste vi.

Idag är det över. Tror jag...

 

privat

24 juni 2010 09:34

Vet hur du känner förstår dina ord...och det känns sorgligt

http://www.frittframm.blogg.se

 

Peppar

24 juni 2010 11:33

....jag ska inte skriva så mycket... för jag hittar inte tillräckligt bra ord till denna starka, starka, intensivt fruktansvärda, jättesorgliga text. Gråter inombords för dig och alla andra som är eller har varit i samma situation.

http://http:/doggystylee.bloggplatsen.se

 

linnea

25 juni 2010 00:56

jag hoppas för din skull att du har tagit med dig barnen och dragit därifrån! sånt här ska inte kunna ske. jag kan förstå dig till en viss del. förstår att det är svårt och komma därifrån. vet själv hur det är.. hoppas det har ordnat sig för dig! kramar

http://www.liinneaaaj.bloggplatsen.se

 

Kristin

28 juni 2010 15:14

Kära, kära du.
Du är stark som kommit ur det där. Jag hoppas att du aldrig behöver uppleva ngt sådant igen.

Så bra du skriver, vännen. OMG!

 

anna

1 juli 2010 16:19

Du säger att folk som inte varit i den situationen, inte förstår hur det är... Du har nog rätt, del vis.Vi som inte varit med om det kommer nog aldrig riktigt att kunna förstå, men med denna texten har du gjort allt mycket tydligare, så tack för det!

Du e en stark människa som tagit dig ur detta... den helt sjuka tillvaron som du varit i, o som dina barn varit i. Men du e stark som sagt, du kommer inte hamna i samma situation igen...förhoppningsvis. Förstår att du e orolig för dina barn osv men du verkar vara en bra mamma o e säker på att du kommer uppfostra dina barn på ett bra sätt, o att du kommer skydda dom från deras pappa... o allt annat ont

Kram från "nonbibo" ;)

 

Anette

1 juli 2010 23:09

Du har rätt, har man inte upplevt det i första hand så förstår man inte fullt ut. Jag var en av dem som alltid sa "men VARFÖR stannar hon (eller han) kvar hos sin plågoande???". Jag hade ingen aning om hur förlamande hela situationen är, inte förrän jag levde med en narcissist/sociopat i sju år och inte förmådde mig själv att bryta mig loss. Inte förrän han gav sig på min dotter (inte hans barn) och hon kunde verbalisera terrorn, kunde jag planera min flykt och verkställa den. Jag orkade för hennes skull, men för min egen skull tror jag fortfarande inte att jag hade lämnat honom. En skicklig manipulatör ser till att kontrollera sin partners hela värld, tankemönster och sociala kontakter, känsloliv och materialla tillgångar. De är också mästare på att skapa akuta kriser som hela tiden måste hanteras (alltid deras behov) vilket håller partnern "på mattan" och upptagen med nästa kris (jag ska ta hand om mig själv bara det här har lugnat ner sig). Jag är glad att du överlevde!
// Anette

 

Bitterfittan

1 juli 2010 23:18

Och jag är glad att du klarat dig ur det!
Är det något dessa män (eller i vissa fall kvinnor) kan så är det just att få hela världen att cirkulera kring honom eller henne. Och alltid alltid alltid är deras behovs störst och viktigast.
Det kan väl förklaras med att vara en del av sjukdomsbilden - men vette fan om det går att ursäkta..
Jag blir ledsen att läsa att bara på mitt lilla anonyma inlägg fått svar från fler som känner igen sig (ett par har bett om att inte bli publicerade). Hur många är vi inte då? Men samtidigt blir jag glad att alla (utom en av tjejerna som skrivit) verkar ha lyckas ta oss ur det.
Det är nog tack vare barnen som jag också fann styrkan. Å andra sidan hade jag inte stannat så länge om de inte funnits i bilden. För de var ju en del av hans maktkontroll över mig. HANS rätt och kärlek (?!) till barnen.

http://nobimbosallowed.bloggplatsen.se

 

Cookie

3 juli 2010 12:53

Gud... Jag förstår inte hur det kan finnas såna här människor, jag vet inte hur det känns egentligen, jag har ju inte varit med om detta, eller egentligen har jag det, men det var inte min pojkvän eller något, utan killarna i skolan, dom slog mig utan anledning, när jag frågade varför dom slog mig fick jag till svar :"För att du är ful och äcklig och fet, jävla emo!" Grejen är att jag inte är emo, jag har bara kajal och rött hår, fast på den tiden hade jag blont. Jag hoppas att du står på dig och kontaktar någon, jag vet att det inte är lätt, men försök, jag väntade cirka 4-5 år innan jag fann modet att kontakta en kurator som fick slut på det. Jag klarade inte att ljuga för mina föräldrar längre när jag kom hem det blåmärken och sår. Men jag är fortfarande rädd att detta ska hända mig igen...

http://redheadwithglasses.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Han satt lätt framåtböjd över soffbordet och berättade:   Jag var fyra år. Min syster tre. Pappa slog och slog och slog mamma. Hon skrek och grät och bad honom att sluta. Hon ropade på Gud om hjälp. Hon ropade på sin mamma. Jag grät. Jag vågade i...

Läste idag hos Baraenjeppe om unga stackars killar som, av fåfänga eller komplex - inte av problem, köper Viagrakopior över nätet för att kunna pumpa på längre. Ingen vet vad pillrena innehåller eller vilka biverkningar de ger. Pillrena är med stor...

Vår vackra värld blir galnare och galnare. Jag skulle ljuga om jag säger att jag inte är fåfäng om jag skulle påstå att jag inte bryr mig om utseendet.Visst. Ibland väldigt fåfäng t.o.m. Men fortfarande på normal nivå!   Världen blir mer och mer ...

För några år sedan blev jag arbetslös. Jag hade haft ett extremt högavlönat jobb med massor av förmåner av arbetsgivaren, ett stimulerande, kreativt jobb med fantastisk arbetsledning.   Den som läst min blogg from the beginning vet att jag med ...

Nu har det hänt igen. En person som ännu inte har barn har gett sig in i en barnuppfostrandiskussion där naturligtvis hon har djupare kunskap och mer erfarenhet än oss som faktiskt ÄR föräldrar, 24 timmar om dygnet, vecka ut och vecka in, år efter år...