Prick klockan tre stänger jag på fredagar ner datorn på jobbet, fylld av energi över denkorta arbetsdagen, den kommande ledigheten och med högt lyftande planer om hur fredagskvällen ska se ut.

I mina fantasier så har jag alltid nallat av barnens inköpta lördagsgodis, hällt upp ett glas vin, pratat med goda vänner i telefonen och har massor med TV-underhållning i min fina soffa.

Med ton av energi och utan barn smyghandlar jag (för dagisfröknarna) en massa helggott på ica.

Fortfarande fylld av energi och planer hämtar jag barnen på förskolan.

Nästan lika energifylld är jag när jag lagar maten.

Lite av energin rinner av mig när jag återigen inser att det som var barnens favoritmat för några veckor sedan inte längre är ens ätbart.

När disken är gjord är jag uttråkad och trött och undrar när Bolibompa egentligen ska börja så att det kan sluta någon gång och jag kan få lägga barn och få min dyrbara ensamtid.

När bolibompa väl är slut läser jag gäspande godnattsagorna för barnen. Med tunga ögonlock pussar jag barnen god natt och ligger kvar och kramas till de somnat. Om inte jag somnat först.

För här kommre det märkliga: trots att jag VET att jag varje fredag är trött, att det bara är tråkiga saker på TV och att jag hittills aldrig orkat ringa någon av mina kära vänner, så tror jag på riktigt att mina fredagar ska vara så där fredagsmysiga som i fantasin.

Ljusen ska brinna på soffbordet, jag ska ligga och småfnissa åt en lättsam film med en filt och raggsockor, sakta drickande ett glas gott rödvin varvat med lite salt lakrits.

Varje fredagkväll när jag nattat barn, slumrat till, ryckt till och vaknat, slumrat till, vaknat ett antal gånger och slutligen konstaterat att barnen sover så är mysfaktorn totalt borta.

Jag tvingar mig att gå upp ur sängen. Jag tvingar mig att hälla upp ett glas rödvin, som inte alls smakar gott. Lakritsen är jag inte sugen på. Och dessutom smakar det urk att blanda rödvin och lakrits. På spårets deltagare stör mig och de andra kanalernas utbud stör mig ännu mer.

Rätt uttråkad zappar jag på TV:n någon timme, av en enda anledning; MAN FÅR INTE SOVA FÖRE KLOCKAN NIO EN FREDAGKVÄLL!!!!

Halv tio stänger jag gäspande av TV:n, borstar tänderna och lägger mig.

Varje fredag!

Ändå tror jag VARJE FREDAG att ikväll är kvällen!

Och varje måndag ser jag tillbaka på fredagen som "Gud vad skönt det var i fredags att ligga i soffan och zappa och dricka ett glas vin".

Och varje fredagförmiddag tänker jag "Gud vad skönt att det är fredag och att få ligga i soffan och zappa och dricka ett glas vin".

Och varje fredagkväll tänker jag: "Nej, vad gör jag uppe? Gud vad skönt det skulle vara att ligga i sing säng och sova och inte behöva dricka upp ett glas rödvin jag inte är sugen på"

Jag tror att jag ska börja se fram emot lördagar istället. För det vet ju alla att lördagar är helt underbara. Då kan man ligga i soffan under en filt, med varma raggsockor på, titta på massor av bra lördags-TV, prata med kompisarna i telefon och dricka lite gott rödvin och äta upp resterna av barnens lördagsgodis.

Så där ja, nu är lördagsplanerna spikade. 

Bort med På spåret. Bort med rödvinet. Av med raggsockorna. Här ska sovas! För man vill ju gärna vara utvilad till min myskväll med rödvin och TV imorgon lördag.

God natt fredag, vi ses om en vecka!

Ett barn förtjänar att vara tryggt och vara älskat. Det ska alltid ha en trygg vuxen person att vända sig till för tröst och kramar. I den bästa av världar.

Jag tycker så synd om mina barn - och alla andra barn som bara har en förälder.

Jag kämpar. Gudarna ska veta att jag gör allt jag kan för att ge mina barn en lycklig barndom att se tillbaka till. En vardag där de känner sig trygga och älskade. Ett kul liv.

Men att försöka och att lyckas är inte alltid samma sak. Jag är så avundsjuk å mina barns vägnar på andra barn med två föräldrar.

De barn som alltid har en vuxen att få tröst hos när den ena tappar tålamodet.

En vuxen som orkar när den andre är för trött.

En vuxen som kan sig tid medan den andre fixar med annat.

En vuxen som orkar skoja när den andre är på dåligt humör.

En vuxen som orkar behålla lugnet när den andre håller på att koka över av ilska över trots och arroganta svar.

Igår hade vi en hemsk kväll. En riktigt ont i magen-kväll. Min äldste var trött, slutkörd och på ett uselt humör. Han svarade mig med tungan inkörd bakom underläppen med det mycket verbala "dödödödödö" och ville inte alls göra som jag sa. När jag började tappa tålamodet och irriterat sa åt honom att göra som jag sa och gå och tvätta sig och borsta tänderna så tittade han på mig och sa till mig att jag var världens fulaste mamma.

?!?!?!?!

Vaaaaaaaaaaaa? Vad hände med att jag var världens bästa mamma? Världens finaste mamma? När skeddde förvandlingen hos mig? Och när skedde förvandlingen hos min fina, glada, kramiga son till en odräglig, uppkäftig, trotsande, gränsprövande skitunge?

Jag märkte hur jag sjönk längre och längre ner i barnslighetsnivå och tillslut var jag nere i princip på 6-årsnivå. Dessvärre kom jag dit i samma ögonblick som min son skrek åt mig att jag var världens värsta mamma och att han aldrig mer vill se mig och att han ville ha en annan mamma. En snäll mamma. En som älskade honom och inte var elak.

Då brast något i mig. En ilska jag inte kan minnas att jag känt. En ilska över otillräcklighet. En ilska över hans otacksamhet. Att han inte har vett att uppskatta hur jag sliter och kämpar för att få vardagen att gå ihop. Hur jag stressar till dagis sex på kvällarna och ändå försöker pussla ihop så att barnen inte missar träning och annat. Hur jag försöker hitta mysstunder med var och en. Hur jag försöker busa med dem och vara en rolig mamma. Hur jag gosar med dem och vara en mysmamma. Hur jag berättar sagor, läser böcker, lagar favoritmat, anpassar aktiviteter efter deras båda intressen.

Jag kände en extrem ilska som förmodligen mer var riktad mot orättvisan. Orättvisan över att jag alltid alltid är själv och slutkörd.

Orättvisan över att mina barn aldrig aldrig har någon annan som täcker upp när jag inte är tillräcklig.

Men ilskan riktades mot min son. Jag förvandlades till ett jättemonster. Åtminstone i ett barns ögon.

Jag väste fram med brinnande ögon (jag måste ha sett fasansfull ut för jag kände mig fasansfull) att jag inte ville ha honom i min säng. Att han kunde gå och lägga sig i sin säng. Att han var ett elakt barn. OCh elaka barn var inte välkomna i min säng.

Han blev fullkomligt livrädd. Hela hans kroppspråk skrek rädsla. Han grät och grät och sa "snälla mamma, jag menade det inte". Men jag bara fortsatte att väsa fram att jag var trött på att alltid få höra om alla fel jag gjorde och att jag inte ville ha honom i min säng. Jag tog honom, lite för hårt, i armen och ledde honom in i barnens rum och sa åt honom att stanna där, att lägga sig i sin egen säng. Djävulsk såg jag nog ut och djävulskt var precis hur jag uppförde mig.

Jag ville bara låsa in mig någostans och stortjuta. Han stortjöt redan.

Jag satte mig i gästrummet och verkligen bara satt. I flera minuter antar jag.

Jag sa sedan lugnt, men inte särskilt ömt, åt honom att gå och lägga sig. Han fick sova i min säng (han är i en mörkräddfas) men jag skulle inte ligga där nu.

Jag tittade noggrant på en indonesisk mask jag köpt i gamla stan för ca 100 år sedan. Bara för att ha något att titta på.

Jag var helt svart inombords. Svart av sorg, svart av ilska,  svart av tomhet  och svart av ensamhet och trötthet.

Yngsta sonen ville att jag skulle lägga mig. Jag gick in i sängen och förklarade för min äldste son varför jag blivit så arg. Försökte lägga det på ett barns nivå. Det gick sådär. Han var ledsen. Jag pratade om vikten av att prata snällt med varandra - minuterna efter att jag likt en ondskefull häxa väst åt honom att han var ett elakt barn....

Han ville att jag låg i sängen. Men han ville inte ligga på min arm som annars. Han ville inte smeka min underarm som annars. Han ville ligga vid sängkanten. Inombords grät min svärta av ensamhet och hopplöshet.

- Jag har ont i magen, sa min son.

- Jag har ont i hjärtat, sa jag. Jag vill inte vara en arg mamma.

- Jag vill inte ha en arg mamma, snyftade han.

Han somnade olycklig.

Jag somnade med ångest, hjärtklappning och sorg.

Natten har varit fylld av olyckliga och konstiga drömmar. Sömnen har varit för kort.

Klockan sju på dagis i morse sa en tårögd äldste son till mig:

-Mamma, jag vill inte att du går ifrån mig! Jag vill gå med dig.

Jag log, kramade och sa att jag kommer klockan sex. Sedan berättade jag, nästan lättsamt, för dagispersonalen att vi hade ett "litet bråk" igår så han har nog lite separationsångest.

Och så åkte jag med en puss och en kram på barnen  och ett utdraget hejdå till en äldsteson som håller mig hårt i armen tills jag kommit ut.

Jag åkte med sorg och med ilska.

Inte ilska över sexårstrots. 

Jag åkte med iska över att mina barn inte har någon när jag är hemsk. De har ingen alls som talar om att de är underbarast i världen när jag är grinig. De har ingen som tröstar dem när jag är orättvis. De har ingen som spelar fotboll med dem när jag måste diska och laga mat.

De är hänvisade och beroende av bara mig. OCh jag räcker inte alltid till. Att försöka är inte alltid tillräcklig.