Alla inlägg under april 2011

Av nobimbosallowed - 14 april 2011 20:17

(Repris från juni 2010)

Som barn satt jag högst upp på berget i stugan och blickade ut över hagarna där korna betade. Jag lyssnade till koltrastens vemodiga sång. Helt ensam i kvällssolen fylldes mitt bröst av en känsla så stark att jag nästan trodde bröstet skulle sprängas. Jag visste inte om det var av fullständig lycka eller obeskrivlig sorg.


Så känns det när misshandeln är över.


Näsr tystnaden lagt sig. När lugnet åter infinner sig i hemmet. När barnen ovetandes sover rödrosiga om kinderna med svettiga lockar i sina sängar. När man är ensam kvar. När han sover. Eller har gått ut.


Ensamhet. Det var förmodligen det jag kände när koltrasten sjöng för mig. Och det var det jag kände när slagen slutat och hoten tystnat.


Rädsla. Ångest. Oro. Sorg. Skam.

Lättnad. Nu var det man bävat för i veckor över. För den här gången.


Jag fylls av vrede varje gång jag hör någon människa haspla ur sig: Men vad är det för tjejer som stannar kvar? Varför går de inte bara?


För att vi inte kan. För att vi inte vågar. För att vi är lovade att bli förföljda och dödade om vi ger oss av. Kanske är våra barn eller föräldrar också med på dödslistan. Vi kan inte ha andras liv på vårt samvete. Vi kan inte göra våra barn moderlösa.


Så vi stannar. För vi är ensamma. Ingen vet vår hemlighet. Ingen kan hjälpa oss. För vi vågar inte.


Vi gråter tyst av sorg. Vi gråter av sveket. Vi gråter av smärtqn. Men främst så gråter vi av avgrundsdjup oro för våra barn. För vi vet att någon dag går det inte längre att dölja. Vi gråter den dag vi träffade vår hälft. Men vi kan ju inte ångra det. För utan honom hade vi inte haft våra barn som vi älskar gränslöst och vill skydda från allt ont. Och det onda är deras far.


Jag minns första gången. Visst minns jag slagen och sparkarna och knivsticket. Men det jag minns mest det är hans ögon.


Jag minns hur jag tittade in i hans annars ljust bruna ögon och bara såg svart hat. Hans ögon som var det första jag föll för. Han glada men ändå vemodiga ljust bruna ögon med ögonfransar så långa att de nästan trasslade sig i varandra.


Jag minns hur jag tittade och tittade. Sökte. Men i hans ögon fanns han inte kvar. Den ömsinta mannen jag älskat, gift mig med, fått barn med fanns inte där. Han som alltid funnits där för mig -och jag för honom. I nöd och lust. I lycka och i sorg. När vårt barn dog, när hans styvfar dog, under förlossningarna, i yttre kriser, i inre kriser, när han blev arbetslös. Jag sökte och sökte. Men blicken var inte denna mans. Blicken var någon annans. Någon jag aldrig hade träffat.


Då trodde jag att jag skulle dö. Att han skulle döda mig. Jag ångrade i stunden att jag itne fyllt i mitt vita arkiv. Jag hatade honom så att jag önskade att han skulle dö. Jag var rädd så jag skakade. Mitt hjärta bultade så att jag är övertygad om att det var synligt. Andningsvägarna snörptes. Jag kunde inte få fram ett ord. Jag inväntande döden. Tårarna rann ner för kinderna. Jag tänkte på mina barn. Vem som skulle hitta mig. Vad som skulle hända med dem?


Han vände sig om. Benen bar mig så jag kunde låsa in mig i badrummet. Jag hörde hur han sprang i trappan. Ner. Kanske skulle han gå ut? Men vad skulle jag göra då? Skulle jag vara kvar? Eller skulle jag ta barnen och gå? Vart? Det var natt.


Jag behövde inte fundera. Stegen i trappan gick uppför den här gången. Han bankade på dörren och skrek att jag skulle öppna. "Nej" svarade jag och försökte låta bestämd.

"Öppnar du inte så sparkar jag in dörren, och då blir det inte roligt för dig!" fräste han fram med låg röst.

Tusen tankar gick genom huvudet. Men jag bestämde mig för att ge honom makten. Att låta honom få övertaget. För visst var det väl det han villle? Fick han det kanske han lugnar sig?


Jag öppnade dörren. Han sparkade mig i ryggen så jag föll. Då sparkade han mig på benen och i magen och beordrade mig att resa mig upp.

Bakom ryggen höll han en kniv. Inte den största. Men den taggade. Den vassaste som kunde såga sig igenom trä.


Han stack den i min höft och sa någonting som jag inte minns. Det sved. Men inte mer. Sedan kom blodet. Det rann ner för mitt ben. Mina grå shorts blev röda och sedan bruna av blodet. Han tog upp kniven mot min hals och höll fast mig.

"Har du lärt dig att inte tjata nu eller?"

"Ja" snyftade jag förtvivlat i ett desperat försök att hålla mig själv vid liv.

"Bra!" sa han. "Då går jag nu då. Försök att stoppa mig nu" hånflinade han.


Han fixade till sin frisyr medan jag under tvång torkade tårarna och bet ihop. För allt jag behövde göra, enligt honom, var att vara glad. För om jag var glad och trevlig så var han lycklig - och då slapp vi det här.


Mitt hat visste inga gränser. Tyvärr var rädslan än mer gränslös.


Jag hörde dörren slås igen. Jag hörde honom ta upp mobilen och helt oberörd ringa sin kompis.


Jag smög in i barnens rum. Där fanns den antiseptiska salvan mitt ena barn fått efter en operation. Där fanns även kompresser, sårtejp och penicillin.


Jag tvättade mitt djupa sår med tårfylld suddig blick. Det sved lika mycket i ögonen som i det djupa såret. Jag lade på en kompress. Sedan en till. Sedan tejpade jag. Jag läste doseringsanvisningarna på barnets penicillin. Försökte multiplicera dosen från en bebis till en vuxen person. Penicillinet var säkert för gammalt. Doseringen skulle inte räcka mer än ett par dagar. Men jag tänkte att "bättre än inget".


Jag gick återigen in i barnens rum. Jag tittade på mina tryggt sovande gossar som inte hade en aning om vad som hände på nätterna när de sov. Som inte visste att deras busiga, roliga pappa förvandlades till ett monster efter mörkrets inbrott.


Jag grät och grät. Hur skulle jag kunna skydda det jag älskar mest av allt i hela världen? Hur skulle jag kunna göra så att mina barn fick en lycklig barndom? Hur skulle jag få dem oförstörda? Hur skulle jag som blåslagen, knivskuren mamma kunna ge mina barn den trygghet de behöver och förtjänar. Jag strök dem, en efter en, över håret. Pussade dem på deras rosiga kinder. Gick in i min säng. Där tog tårarna slut och ångesten och sorgen vid.


Jag låg där timme efter timme med en stork mörk sten i bröstet. Jag gick ut i hallen. In i sängen. Ångest. Jag ville skrika högt. Jag ville gråta. jag ville bli räddad. Jag drömde om en prins. En riktig prins som i törnrosesagan. En prins som såg mig och som visste att jag är värd mer, att jag förtjänade bättre. En prins som kom ohc räddade mig och barnen från vår eldsprutande drake; min man, deras far.


Prinsen kom aldrig.

Ensam.

När du är som svagast måste du vara som starkast. När du är som räddast måste du vara som modigast. När du är mest skamfylld måste du vara ärlig.

Det är nästan omöjliga krav att ställa. Ändå så måste vi.


Idag är det över. Slagen alltså. Makten? Det vet jag inte...

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se