Varning! Nu kommer en klämkäck hurtblogg. Känsliga läsare bör omedelbart lämna sidan.

En "gammal" vän till mig, Mustafa, svarade alltid på frågan om hur läget var:

"Jotack, livet är vackert. Man ska inte klaga. Jag är glad faktiskt." 

Vi brukade fnissa bakom hans rygg åt detta svar - eftersom svaret alltid var detsamma, oavsett tid på dygn, årstid eller tillfälle.

Så förra helgen började jag djupanalysera mitt liv på allvar. RIktigt gräva i detaljer - positiva och negativa händelser. Och vad kom jag fram till? Jo, att käcka Mustafa har helt rätt!

Det händer skit i livet som man gärna klarat sig utan, men på det stora hela är livet väldigt vackert. Och skiten man varit med om har också format mig som människa. Det har gett mig visdom, erfarenhet och förståelse för andra som jag aldrig haft utan dessa hemska erfarenheter. Och visst har jag anledning att vara glad åt livet.

När jag ser på mitt liv nu så är det faktiskt ALLT som jag föreställde mig som barn att det skulle vara som vuxen. Ok, några barn färre, ingen man (längre) och ingen bondgård som jag kollektivt skulle dela med min jämnåriga kusin (fniss). Men bortsett från det så har jag ALLT.

Jag har barn. Det är bannemig inte alla förunnat. Jag har dessutom två barn som duger alldeles som de är.

Mannen jag hade förvandlades visserligen till en grym människa. Men han är ute ur mitt liv och är dessutom nästintilld återställd nu, åtminstone så återställd så att han duger utmärkt som då-och-då-pappa (dock är jag alltid med under vistelsen) åt mina barn. Och vad han än gjort mot mig så har han också gett mig det bästa jag har: mina två barn.

Så hata kan jag inte - och VILL inte. Förakta? Ja, i mina svaga stunder, men oftast inte det heller längre. Men inte hata.

Jag har ett jobb som jag trivs med. Jag inte bara trivs med det förresten. Jag älskar det! Jag gillar vår avdelning med alla personligheter och vi kompletterar varandra perfekt. Konflikter blossar aldrig upp eftersom vi tar itu med dem omedelbart och reder ut dem.

Jag är självförsörjande. Jag kan kanske inte ta familjen och dra på all-inclusive-semester ett par veckor. Min ekonomi är dramatiskt försämrad mot tiden före barn när jag hade mitt grymt fetalvlönade jobb. Men jag har pengar till räkningarna, till kläder, till mat, till julklappar - något jag nästan tappat tron till för ett år sedan när a-kassan räckte till hyran - och ENDAST hyran. Så i förhållande till det så lever vi ett liv i lyx och överflöd.

Mina barn har en förskola de (men inte nödvändigtvis jag..) gillar och studsar ur bilen för att springa in till. Och att de trivs och är trygga är viktigare än mina åsikter om brister.

Mina barn är snälla barn. Omtänksamma barn. Busiga barn. Charmiga barn. Glada barn. Mysiga barn. Och bråkiga barn. Trotsiga barn. Gnälliga barn. Alltså perfekta barn.

Jag har med andra ord allt jag drömde om i livet:

ett varmt, ombonat, trivsamt hem.

Underbara barn som jag älskar så hjärtat nästan snörps när jag tittar på dem (sovande...   ).

En bra bil.

Ett härligt hem.

Ett lagom ansträngande, trivsamt och ok-avlönat jobb.

En stuga (familjens) att åka till för lantliv.

Goda vänner och underbara vänner.

En fantastisk familj som alltid finns där för oss.

Jag har trygghet, stabilitet och banne mig - jag har lycka!

När min kära vän (och extralillasyster) nu ligger inne för cellgifter och lämnar småbarn och man hemma så tar livet en paus. Man tänker efter. En köksbänk fylld av smutsig disk är inget jag kommer att gräma mig över som gammal. Inte heller kommer jag som 80-åring att förbanna att jag alltid fick plocka leksaker från golvet eller att jag fick skrapa rutorna på bilen varenda dag och aldrig hade med det i beräkningen så att jag kom i sista sekund till dagis och jobb. Små saker som stört mig rör mig nu inte i ryggen.

Jag har ett drömliv - och jag ska njuta av det så gott det går. Ibland är det så viktigt, men svårt, att stanna upp och verkligen tänka. Fundera över helheten istället för detaljerna. Och jag älskar helheten! Detaljer kan alltid finslipas. Men de är just bara detaljer i den härliga helheten. Och hur lycklig är inte jag som kan titta på mitt liv och konstatera att jag fick allt det där som jag som barn drömde om. Hur många människor kan göra det?!

Jag avslutar med Mustafas ord:

"Jag är glad faktiskt. Livet är vackert!"