Har haft en vakenkväll i nedsläckt sovrum med icke sovande barn. Nu sover de gott. Inte jag. I mörkret har man tid att tänka.

Jag har istället för att sova fastnat i självömkan. Fastnat i "om bara...".

Om bara jag kunde göra mer för mig själv. Göra mer för barnen. Göra mer för vännerna. Om bara jag hade barnvakter. Om bara...

Livet som ensam förälder är ingen dans på rosor.

Allt hänger på den ensamma föräldern. Hela familjen står och faller med den. Alla beslut den ensamme gör påverkar resten.

Jag växer och växer. Inte på längden. I tristess när barnen somnat så äter jag. Vad som helst. Bara för lite sällskap och för att ha något att göra.

Eller så äter jag inget alls. Jag ger barnen mat, läser sagor och nattar dem. Men när ingen påminner om att jag inte ätit så glömmer jag.

Och jag mår inte bra.

Jag vill så gärna motionera. Men jag kan inte. Det finns ingen tid. Det finns ingen barnvakt.

I mina fornstora dar så tränade jag varje dag. Aldrig zumba eller friskis. Men fotboll, handboll, friidrott, badminton, simning.

Nu gör jag ingenting.

Min kropp och själ skriker efter fysisk trötthet. När jag (med barnen i vagnen) för några veckor sedan joggade 2,5 km var jag lycklig. Jag fick energi efteråt, trots att kroppen var trött. Men jag var skönt trött. Energiskt trött. Jag mindes hur det kändes att leva.

Nej, jag menar inte att motion är livet. Absolut inte. Men friheten att kunna motionera om man vill är livet!

Jobba. Vaknar halv fem, fem av barn eller klocka. Lämna på dagis. Skynda till jobbet. På lunchen uträttar jag de ärenden eller inköp som jag inte hinner efter arbetet. Då måste jag nämligen rusa iväg till dagis för att hämta mina barn som är de sista kvar.

Jag kan inte promenera dit. Då skulle jag inte ha en enda minuts övertidsmarginal. Mina barns dagis skulle få ha öppet ytterligare en halvtimme. Och mina barn vill hem. De är trötta, trötta och frågar varje morgon om de verkligen måste vara så länge på dagis idag. Då promenerar man inte för att dra ut ytterligare på tiden.

Träffa vänner. Det vill jag. Det gör jag. Med några veckors mellanrum... Minst. På dagid med egna (och andras) barn närvarande.

Träna? Springa, simma, spela badminton eller squash är helt uteslutet. Det finns ingen tid.

Jag kan inte hänga med på personalfesterna. Jag kan aldrig be "någon annan" att natta barn, diska eller hänga tvätt, jag kan aldrig gå ut på en lång kvällspromenad.

Mitt liv är jobbet, som jag trivs med, dagis som jag trivs med, hem med barnen som jag trivs med. Och sen....INGENTING!

Kanske är jag bortskämd. Kanske har jag det utmärkt. Kanske vill jag både äta kakan och ha den kvar.

Men kanske har jag det ibland också svårt.

Kanske behöver helt ensamma föräldrar massvis med barnvakter.

Ibland avundas jag de som har varannanhelgsföräldrar som tar barnen. Ibland blir jag bitter på parföräldrar som klagar över brist på egen tid. Jag är inte stolt över det, men lik förbannat smakar det beskt i munnen på mig. Jag vill bara skrika: "Välkommen att prova på mitt liv några dagar".

Men det gör jag aldrig. Som tur är.

Jag skriver inte för att få varken sympatier eller ömkan.

Det är inte det jag vill åt. Jag skriver för mig själv. Och för att om jag skrivit ner det så kanske jag kan släppa tankarna och sova istället för att fundera över "om bara...."

Ibland vill jag bara ha sovande barn och tid för mig själv. Få se på partiledardebatten. Ta ett glas vin. Sova.

Inte så spännande det heller kanske. Men det är MIN tid. Tid JAG förfogar över.

Ibland vill man faktiskt bara andas.