Jag är socialist. Inom socialismen finns många olika grenar.Jag skulle kunna kategorisera mig som socialdemokrat som skulle valt vänsterpartiet som tydligt andra alternativ. Eller som vänstersosse - vilket är rätt löjligt, för är du sosse så är du sosse. Påhittade titlar för att ytterligare dela upp oss och trasa sönder uttrycket: enade vi stå, söndrade vi falla.

Sedan finns det ju leninister, stalinister, kommunister etc etc. Själv nöjer jag mig med att vara socialist. Eller sosse.

Jag skulle också kunna kategorisera mig som (icke troende) kristen. Eller som ortodox, katolik, protestant, baptist etc etc, men jag nöjer mig med kristen.

Jag har valt att inte slåss med konservativa. Jag har valt att inte slåss med judar, muhammedaner, hinuder etc.

Visst kan vi diskutera och debattera. Men det viktigaste är respekten för varandra.

Jag sitter med i politiska församlingar där vi kan debattera hej vilt i salen och på fikarasten över partigränserna prata semester- och helgplaner, barn, favoritrestauranger, jobb och you name it.

Man måste nämligen se skillnaden mellan sak och person. Sverige har inte legat i krig på flera hundra år. Jag hävdar med bestämdhet för att "vi" har förmågan att se just skillnaden på sak och person. Vi glömmer det som varit för längesedan, och som vi ändå inte kan påverka, och går vidare med ambitionen att göra det bästa av situationen. Att utvecklas från där vi är nu.

Att vara feminist eller ickefeminist är långt mer kontroversiellt än vad jag kunnat föreställa mig.

Jag hade inte en aning om att man som feminist var tvungen att kategorisera sig ytterligare. Jag hade heller ingen aning om vilken ilska det väcker hos människor att vara feminist. Och vilken ilska det väcker att inte vara det.

Borgarna har valt att inte kalla sig feminister. Med några få undantag. Kloka människor som FP:s Birgitta Ohlsson hamnar ju lite i ett dilemma. Men hon är skicklig och intelligent och lyckas ta sig ur det på ett snyggt sätt. För tänk vad jobbigt det måste vara att faktiskt vara feminist men av princip inte få lov att kalla sig det.

Precis som att jag skulle säga: "jag är för nästan allt i SAP:s partiprogram men jag är inte sosse"...

Men saken är att jag skiter i ifall folk väljer att benämna sig som feminister eller inte. Däremot blir jag upprörd om man inte håller med om stora delar av vad feminismen går ut på. Om man gömmer sig bakom någon individ före kön. Individ före klass. Individ före etnisk bakgrund. Individ före sexuell läggning. Indvid före handikapp. Individ före ålder. Etc.

Självklart ska man alltid se till individen! Naturligtvis ska ingen hamna i skymundan.

Men först när strukturen är klar kan man unna sig det. Först när rättvisa och jämlikhet råder på alla områden är det naturligt att se individen i mängden. när vi byggt en fast och stadig grund där alla människors rätt är densamma. När inte längre djungelns lag "only the strong survive" är normen.

För än så länge är det det. Än så länge är du bättre som man. Du är bättre som etnisk svensk. Du är bättre som heterosexuell. Du är bättre som ung. Du är bättre som fysiskt och psykiskt hundraprocentigt funktionell.

En dag kanske jag inte längre behöver kalla mig feminist. En dag kanske världen är jämställd. Kanske är världen rättvis. kanske ser man till alla människors lika värde - oavsett vem du är. Men fram tills dess tänker jag banne mig vara feminist - utan närmare kategorisering.