Rankningen görs årligen över världens värst drabbade länder. I Somalia och i grannländernas flyktingläger tror man nu ha det som allra sämst i hela världen. Det pågår inbördeskrig mellan klaner och krigsherrar. Förutom att människorna riskerar livet i väpnade konflikter så är dessutom svälten svår. Tillgången till rent vatten katastrofal. Den bristande hygienen och smutsigt vatten leder till dödsfall i lägren.

Sverige har därför prioriterat asyl och uppehållstillstånd till somalier, etiopier och eritreaner.

Desperat har människor försökt sig ta hit - och till sina grannländer, och till övriga Europa, ja i princip överallt där det är om än så lite bättre än vad de har just nu.

Ofta kommer en kvinna eller man utan sina barn (eller med bara ett eller ett par) och utan sin äkta hälft. De anhöriga har sedan fått komma hit och familjen har varit tillsammans igen. Med rent vatten, med mat på bordet och med en vetskap att inte leva under dödshot.

Men nu är reglerna ändrade. Nu gäller inte längre somaliska identitetshandlingar. I teorin gör det fortfarande det - men itne i praktiken. Handlingar utfärdade efter 1991 gäller inte. Endast nytagna foton gäller. Eventuellt..

Nu ifrågasätts äkta hälfter. Nu ifrågasätts barnen till dem. En del av familjen lever visserligen i säkerhet - men utan resten av sin familj. Enligt nya regler från juli i år så nekas anhöriga att komma hit.

Vem i somalia som lever under svält i ett flykingläger kan gå till en fotograf och be att få ett nytaget foto? Hur ska man retroaktivt kunna ordna ett pass som är utfärdat före 1991?

Och hur vi här i Sverige värdesätta vår byråkrati så att den får lov att gå före medmänsklighet?

Hur kan man låta en mor till fem barn sitta ensam, eller med ett spädbarn med sig, i en lägenhet i Sverige många, många hundratals mil ifrån sina svältande barn och make?

Var är den humana hjälpen i det? Att "vara tacksam för det lilla" är ett hån och ett slag i ansiktet för dessa splittrade familjer. En ren katastrof.

Jag försöker tänka mig in i situationen att jag och mina barn levde under svält, med giftigt vatten som gör oss sjuka och med ständig risk att bli skjutna. Sedan lyckas jag med löften om ett tryggt liv för mina barn att fly till en säker plats. Jag åker först och banar vägen och lämnar det absolust käraste jag har, mina barn, min anledning att leva, hos anhöriga som lovar att ta hand om dem tills den efterlängtade tryggheten är ordnad. När jag väl har hittat tryggheten och lyckan och vetskapen att mina barn ska överleva så har myndigheten gjort en tvärvändning och skriker plötsligt: ICKE! Vi kan inte veta att dina barn är dina! Där blir det nej och tvärstopp!

Mitt liv skulle falla i spillror! Skulle jag ens orka att leva? Och skulle jag, utan (enl Sverige) gilitigt pass ens få lov att åka tillbaka till mitt land? Skulle jag någonsin få se mina älskade barn igen?

För sina barns säkerhet gör man allt. ALLT! Att sitta i en lägenhet med friskt rinnande vatten gör inte mig lycklig om jag vet att mina barn kan dödas, torteras eller förgiftas imorgon. Det gör mig till ett nervvrak. Till en djupt olycklig och deprimerad människa.

Kan vi inte bara lägga byråkratin åt sidan och se människan? Se de trasiga familjerna med trauma och svält och separationer bakom sig.
Låt de fattiga få komma. Låt de svältande få leva. Ge människan en chans!

Jag blir ledsen ända in i hjärteroten!