Idag hqr jag läst en mycket bra och intressant blogg om feminism hos Xecute. Vi tycker helt olika men ändå lite lika. Och det är intressant att läsa. Samtidigt så blir jag ARG! Inte på Xecute, utan på alla fördomar som lever kvar - både hos män och kvinnor.

Vaddå kvinnor trycker ner varandra? Visst finns det kvinnliga svin, precis som det finns manliga svin, den mest kända arten är mansgrisar. Men generellt upplever jag definitivt inte att tjejer är elakare mot varandra än vad män är. Ibland kan jag istället tycka att man går för långt att pusha fram en kvinna - just för att hon är kvinna snarare än för de kvalitéer som efterfrågas.

"Tjejer snackar mer skit än män". Hahahahahaha! Jag har varit i barnomsorg och äldreomsorg där 90% av de anställda är kvinnor.

Jag har varit på flera arbetsplatser där det varit runt 50/50 kvinnor och män.

Jag har också arbetat på verket - där 98% av arbetarna var män. Där snackar vi skvaller!!!!!

Skitsnacket var varken mer eller mindre på verket jämfört med vården eller 50/50-företagen, men skvallret; Oh my god!

Dessa män visste ALLT om ALLA - och pratade om det vitt och brett. Även för mig som inte ens visste vem de pratade om och som var fullständigt ointresserad. De gottade sig i detaljer. Sådant upplevde jag aldrig på någon annan arbetsplats.

Men detta handlar inte om männen på verket. Det handlar om fördomar som vi låter leva kvar. Att kvinnor skvallrar och pratar skit - medan män diskuterar.

Kvinnor snattrar, män samtalar.

På min fd fd fd arbetsplats så fick vi gå många jämställdhesseminarier då det var en viktig bit i mitt arbete. Jag minns två saker mycket väl.

1. Man använde sig av två identiskt lika fokusgrupper; män och kvinnor från resp samhällsklass, yrke och ålder etc. Den ena gruppen fick höra en debatt tagen ur verkligheten. Den andra gruppen fick höra samma debatt men där man röstvrängt rösterna så att kvinnorna blev mansröster och männen fick kvinnoröster. I första gruppen reagerade man på att en kvinna tagit för sig mycket. Slut på reflektioner.

I andra gruppen däremot så undrade man vad för slags debatt det varit och vem som ingick egentligen eftersom bara kvinnnorna kom till tals.

Hmm, ingen reagerade tvärtom på debatten där rösterna inte var förvrängda.

2. Två fokusgrupper fick läsa några kapitel ur en bok. Ena gruppens bok hade en manlig huvudperson. Andra gruppens bok hade exakt samma text men med en kvinnlig huvudperson - (förtydligar) man hade alltså endast bytt ut han till hon och Tomas till Maria.

Fokusgrupp 1 upplevde Tomas som trevlig och sympatisk. Fokusgrupp 2 upplevde samma person med med namnet Maria som alldeles för kaxig, självgod och inte särskilt sympatisk.

Att sedan påstå att allt är kvinnornas fel och att vi måste ta vår plats etc är ett alldeles för simpelt och fegt sätt att hantera det hela. För NÄÄ, så är det banne mig inte! Kvinnor måste vara superhjältar för att bli behandlade som en normalman. Och desutom granskas dessa kvinnor med lupp!

Annan studie (ej varit på seminarie utan sett på UR eller kunskapskanalen)från Uppsala (?) universitet: Flera par som ansåg sig hundra proecentigt jämställda söktes till studie. Paren intervjuades och fick sedan efter garantier på deras jämställdhet vara med i studien. Plötsligt fick de skriva ner ALLT de gjorde hemma. Lämna/hämta barn, klä barn, borsta tänderna på barn, potträna, packa gympapåsar, skriva inköpslistor, plocka strumpor från golvet, tvätta, hänga tvätt, sortera tvätt, diska, tömma diskställ, rengöra toaletten, sopa sand i hallen - ja allt man kan tänkas göra.

Det visade sig att i genomsnitt skötte kvinnan, i dessa hundraprocentigt jämställda förhållanden, hushåll och barn till 80%. Och båda var, på riktigt, chockade!

Så djupt sitter könsmönstret.

Och ärligt talat, skylla sig själva? Hur trött blir man inte på sig själv när man hör sin röst: Kan du hänga upp tvätten nu? Kan du diska så att jag kommer åt och laga mat?

Ibland lägger man ner och gör det själv för att slippa tjata. För man ska fan inte behöva tjata! Man blir på dåligt humör av att tjata. Man blir på dåligt humör av att inte tjata - och att göra det själv.

Och sedan undrar männen varför vi inte är kåta och glada.

Vi är svikna! Just därför. Ja, det är faktiskt ett svek att inte respektera sin partner såpass mycket att man är beredd att dela lika.  

Rom byggdes inte på en dag. Men om vi fortsätter att säga att vi får skylla oss själva istället för att se på bakomliggande problem så kommer Rom (i bästa fall) att förbli en byggställning. Och på en byggställning vill ingen leva!

Fundera, istället för att klnadra kvinnor som inte når den position hon önskar i hemmet, sociala grupper eller i arbetslivet, över hur vi kan bryta strukturen. Hur vi kan bidra till ett rättvisare samhälle. Hur vi uppfostrar våra barn.

För ta mig fan, en dag ska en tjej som hörs inte vara gåpåig, hon ska inte kritiskt granskas under lupp på jobbet medan de manliga kollegorna får gräddfilen förbi.

Hon ska inte behöva be sin partner att sortera tvätten eller behöva bistå honom med att skriva ner en inköpslista.

En dags ska kvinnlig humor anses lika rolig som män, kvinnlig idrott lika fantastisk som den manliga, att leka med dockor ska vara lika häftigt som att leka med bilar. En dag. Förhoppningsvis snart!

Feminist? Självklart! Skäms på dig, kvinna eller man, som inte är det!