Har tillbringat en tid på landet tillsammans med barn och föräldrar. Underbart för barnen. Klurigare i vuxenvärlden. Föräldrarna kämpar för att inte behandla mig som ett barn. Jag kämpar för att inte uppträda som en obstinat tonåring.

Två kvällar i rad har vi varit bortbjudna till släkt och vänner. Båda kvällarna har innehållit grill och vin. Mycket trevligt.

Under båda tillfällena har min mamma framhållit för sina vänner att hon och pappa ska ha mina barn en vecka på landet så att jag kan ta det lugnt och fokusera på jobbet och få fritid när jag kommer hem.

Första kvällen tittade jag frågande på henne. På natten när vi kommit hem så undrade jag vad hon och pappa pratat om som inte jag visste om. För mig kom det nämligen som en fantastisk överraskning att jag skulle få vara barnfri en vecka. Det har nämligen ALDRIG hänt och inte ens varit på tal.

Svaret över min undran var däremot inte helt överraskande:

"Ja ja, inte hela veckan kanske. Men någon natt kan vi allt ha dem."

Jahaja, så inför vännerna är hon den perfekta mormodern som älskar att umgås med sina barnbarn och älskar att avlasta sin dotter. Men när verkligheten tränger sig på är hon fortfarande mamman med alla måsten (som jag är säker på fortfarande - fast i teorin - verkligen vill umgås med barnbarn och avlasta dotter). 

Dagen efter var vi åter på en fest. En lite större med fler folk. Denna gången med släktingar. Återigen talade min mamma om att hon skulle ha barnbarnen en vecka så att jag kunde ta det lugnt och ha lite kvällssemester efter jobbet.

Ööööh?

Idag när jag frågade när jag kunde lämna barnen fick jag svaret:

"Vad menar du?"

- Jo, som du sagt till både era vänner och vår släkt så skulle ju ni ha barnen en vecka.

Hon drog på svaret och försökte förklara att en vecka kanske inte var det hon menat precis men att någon dag här och där visst gick att ordna.

Jag förvandlades till fröken Stenhård. Något jag aldrig annars gör.

- Ge dig, sa jag. Så fort det är folk med så pratar du vitt och brett om hur ni ska ha barnen en vecka och allt roligt ni ska hitta på. Så nu får du allt leva upp till det. Ska du gå in i rollen som fantastiska mormor så får du allt börja med att hålla löftena du gett. Jag lämnar barnen i eftermiddag.

Efter samtal om att "barnen ju kan få hemlängtan" och dittan och dattan så har vi nu kompromissat. De har barnen ett par dagar. Jag har barnen ett par dagar.

Jag KRÄVER DEFINITIVT INTE att de ska ha mina barn. De får gärna säga nej till att vara barnvakter. Men när de säger ja, då ska det vara under de premisser jag ber om. Det är inte roligt att höra om allt som får försakas för att barnen ska vara hos dem och att de ska hämtas nio på morgonen dagen efter. Säg då hellre nej! Och jag kräver verkligen inte att de ska lägga om sina semesterplaner för min och barnens skull. Men är man så jäkla noga med att hålla skenet uppe som mormodern som ställer upp maximalt i alla lägen, ja då får man faktiskt leva upp till det.

Jag älskar min mamma. Hon är fantastisk med mina barn. Rolig, omtänksam, uppfinningsrik. Men vid snart 60 års ålder har hon fortfarande ett behov av att hålla skenet uppe som den perfekta modern och mormodern. Vid snart 60 år har hon behovet att bekräftas som en fantastisk varelse, trots att det hon söker bekräftelse för inte alltid är hundraprocentigt överensstämmande med verkligheten. Fantastisk är hon, men kanske inte just på det sätt hon vill ha cred för..

Jag förstår inte räslan att inte anses som perfekt. Jag förstår inte behovet att bekräftas av utomstående som förträfflig. Hennes ena syster svarar "Nej, jag kan nte" eller "Ja, det går bra" när hennes dotter ber om barnvakt. Härligt. Raka svar, rak kommunikation. Inte trevande, tvekande och sedan en massa prat på jobb och bland släkt och vänner om alla uppoffringar man gör för sina barn och barnbarn.

Men nu har jag, som den storsinta person jag är, hjälpt henne att denna veckan vara just så förträfflig som hon vill att andra ska tycka hon är. Nu får hon vara mormor på nästan heltid. Vilken fin och underbar människa jag är!   

Och tack vare hennes umgänge med rövinet har hon lovat omvärlden att vara barnvakt. Och tack vare sin dotter får hon nu leva upp till sin förträfflighet.

Varsågod älskade mamma!  

Dessutom tror jag det gör dig gott att få lite rosé och rödvin emellanåt. Det verkar ta död på en hel del måsten.

Skål mor!