Om de är du som är här
Säg att dina brustna vingar bär.
Om de är du som är här
lär mig flyga i din sfär.
Ta ditt smärtstillande medel
som tar bort min falska heder.
Lägg dig här igen.

Om du kommer som du är
vill jag va ditt måste och begär.
Om du kommer som du är.
lär mig andas i din tankevärld.
Ver en nyhet bland det gamla,
när man tröttnat på allt de andra
Lägg dig här igen.

Kom kom,
kom kom,
Jag vill alltid gå med dig,
jag vill alltid, alltid gå med dig.

Tänd en eld, smält min is
jag vet att allting har sitt pris
Och allt jag har är kropp och själ
jag känner ingen här väl.
Så ta din smärtstillande nyckel
säg att allting blev för mycket.
Lägg dig här igen.

Kom kom...

Om de e du e jag din,
jag vill va naken i din vind
om de e du e jag din,
kom och vila vid mitt skin
Tvåla in mig i extaser,
skjut mig med din kärlekslaser.
Lägg dig här igen.

Kom kom...

Lyssna en gång. Lyssna två gånger. kanske fem. Kanske faller du inte pladask första gången. Men ge det en chans. För förr eller senare faller du!

Thåström, den största av de stora. Bellman, Taube, Cornelis och Lundell i all ära, men ingen ingen är som den store poeten och musikgeniet Thåström.

När jag dör ska flicka med Guldbruna ögon (trots att jag har blå) spelas på min begravning. Så vackert. Så fantastiskt. Tack till geniet som gjort mig lycklig sedan jag var lågstadieelev och hörde 800 grader första gången.

Och allra, allra käraste Xecute, någon gång måste du väl falla för all min lobbying och mina övertalningsförsök?  Du förstår, jag ger mig aldrig!!!! :)) I det här fallet är jag nämligen äckligt enträgen.

Jag vrålar till vinden för att få den att förstå
det är lugnet som jagat dig tills nu
Men jag kommer med minnen från ett tivoli till dig
när jag vet att ljuset aldrig tar slut
Och ljuset ska vattna den ros som jag bär
i mitt knapphål så den aldrig kan dö
Varje gång som jag viskar dit namn för mig själv
skiftar en färg från blå till röd
Och ingen vet om att jag ska ge den till
en flicka med guldbruna ögon
Nej, ingen vet om att jag ska ge den till
en flicka med guldbruna ögon

Sen syr jag täcke av alla trasiga moln
för att stoppa om dig inatt
När du somnat så byter jag täcket mot mig själv
och vilar på min hemlighet
Och ingen vet om att jag ska ge mig till
en flicka med guldbruna ögon
Nej, ingen vet om att jag ska ge mig till
en flicka med guldbruna ögon

En flicka med guldbruna ögon

Nattade barnen och fastnade framför programmet superfetto vs superbenrangel (fritt översatt) och började fundera vilken slags personlighet som egentligen jag är.

KOm fram till att jag är i extremt behov av belöning.

Som exempel. Jag var en jäkel på fotboll. Men bara som forward. Jag ville göra mål - vara hjälten. Få ett resultat för slitet. Att vara trägen back låg inte i min natur. Beröm och belöning, det vill jag ha.

Jag friidrottade. Jag slungade bollar och hoppade högt och långt. jag sprang sanbba korta distanser. Snabbt skulle det gå. Snabbt avklarat snabbt resultat. 5000 meterslöpare har jag aldrig förstått mig på. Att träna och träna och träna, ihärdigt och medvetet utan omedelbart resultat är defintivit inte min grej. Det som var tråkigt lade jag ner. Det jag var bra på fortsatte jag med. Inget "trägen vinner"-tänk där inte..

Jag målade. Målade jag fult så slutade jag måla. Blev målningen bra så gjorde jag den synlig för alla som ville eller inte ville se den.

Jag var (är fortfarande till viss del eftersom jag feströker vid alla möjliga sammanhang som jag bedömer festliga. Hrrrm) rökare. Inte snusare. Efter kaffet tog jag min cigarett. Efter att ha städat belönade jag mig med en cigarett. Efter en snygg lay out firade jag med en cigarett. Snusa är långsam belöning som sakta ska glida omkring i kroppen.

Jag är världssämst på bantning. Blir fanatisk och räknar varenda kalori och huvudräknar hela dagarna. Hysterisk - men tyst. Har jag inte gått ner 5 kg på tre dagar så får jag tråkigt. Och slutar. En långsiktig sund kosthållning tråkar ut mig och jag tänker liksom inte ens färdigt tanken.

Jag blir liksom besatt av det jag gör. Men under en kort och väldigt intensiv tid. Aldrig ihärdigt och uthålligt.

Träning. Jag var värlsbäst på att träna. Det jag ville alltså. Jag tränade ben och armar och rygg och axlar. Överallt där jag redan var stark och där det var lätt att träna. Magen däremot (som jag av någon anledning alltid varit klen i) tränade jag inte alls. Det var nämligen JOBBIGT!

Funderar nu på om jag skulle vara superfettot eller superbenranglet. Är de egentligen så olika? Den ena är äter inte medan den andra gör det gladeligen. Men beteendet. Båda är ju ute efter någon slags belöning. En i form av att belöna sig med att få äta gott till filmen, efter kaffet, efter maten etc. En annan i form av att vara glad över att den lyckats avhålla sig från maten och ser det som sin belöning. Är det verkligen motsatser  och olika beteenden eller är det bara tillvägagångssättet som skiljer sig åt?

Vet inte. Viktmässigt ligger jag nog närmare superfettot. Men i mitt tillvägagångssätt vet jag inte. För allt eller inget är min grej. Antingen så äter jag inte alls. Eller så äter jag allt som finns att tillgå.

Vem trodde att TV 3:s viktprogram faktiskt skulle väcka tankar....

På vardagar mellan 7-16 är jag Gud. Jag skulle gärna slippa, men det verkar väldigt svårt.

Jag får ta beslut om relativt okända människors framtid. Jag får säga bu eller bä och ge dem det de önskar eller hänvisa dem framåt i tiden eller någon annanstans.

Jag vill inte leka Gud! Jag tycker att Gud själv skulle vara Gud och ge alla människor det de behöver. Men alldeles för många yrkesgrupper får fatta gudaaktiga beslut att fatta varje dag. Och vi är ju inte Gud. Vi är inte ens utbildade till att agera Gud. Vi gör det enbart efter tycke och smak. Och på att vi blir uppmärksammade. Säkert finns det många i samma situation som de vi anser bäst behöver Gudahjälp - men som inte blir sedda eller hörda. Och kanske är några av dem vi sållar bort i lika stort behov av gudainsatser bara att de inte fått komma till tals.

Jag är gärna med och gör människor lyckliga. Jag tycker det är fantastiskt att veta när jag lämnar arbetet att så många har blivit hjälpta denna dag. Att mitt beslut kan innebära en livsförändrig, en nystart, ett lyckorus.

Jag tycker det är mindre fantastiskt att Guden Bitterfittan inte kunnat hjälpa alla som sökt hjälp hos oss självutnämnda gudar.

Gud, om du hör mig nu: Du får hemskt gärna rycka in och utföra mirakel för alla människor som dagligen hör av sig till oss. Jag är väldigt tacksam om jag slipper göra bedömningen om vem som ska få vad och varför. Jag visste inte detta när jag sökte detta jobbet. I platsannonsen stod det nämligen inget om att ha gudalika kvalitéer. Jag blir rädd att jag missat någon i nöd. Eller att någon i mindre nöd lyckats gå före de nödställda. Jag är rädd att min subjektiva (jag vore skenhelig om jag påstod annat) bedömning är fullständigt orättvist. Du förstår, om jag slapp vara stand in på jobbet och kunde slippa heligheten och de livsavgörande besluten så kanske jag skulle kunna vara mer änglalik när jag kom hem. Nu tycker jag ofta att jag istället uppför mig mer som din ärkefiende i det mer sydliga väderstrecket här hemma. Det känns inte helt hundra.

Varje dag slås jag av tanken att jag leker Gud. Varje dag blir jag lika missnöjd med det. Och varje dag blir jag lika nöjd med det. Makt berusar nämligen - oavsett i vilken form makten kommer. Men det skrämmer samtidigt. Jag vill inte vara Guda-stand in. Jag vill inte besluta om människors liv. Tänk om jag har en dålig dag. Tänk om jag varit ouppmärksam. Tänk om jag låter mitt agg mot personen framför mig vara ett hinder för att denna person ska få samma möjlighet som andra. Jag försöker. Det gör jag verkligen. Men hur mycket jag än leker och låtsas så blir jag aldrig Gud. Och jag är ytterst tacksam om jag slipper..

Tack Riesling, Xecute och Privat och Martina!

Jag fattade ingenting igår! Jag ber om ursäkt för min tröghet och skyller (man ska alltid hitta en syndabock för att själv slippa ta ansvar) på bakruset (självklart inte självförvållat) och tackar istället nu allra ödmjukast och innerligt för det!

Jag har läst på reglerna och kommer att följa dem - när tid finns. Ikväll...

Och nu, tadaaaaaaaaa (fanfar) utan inbördes ordning:

...tog jag plötsligt bort alla länkar till alla fantastiska bloggare. Jag skäms nämligen över att ha missat så många intressanta. Så istället vill jag bara säga att ni som ser i er besöksstatistik att jag tittat in; det gör jag för att ni är fantastiska!!

och lika mycket väljer jag att inte ge awards eftersom det kräver en påtvingad motprestation från award-mottagaren. Lite kedjebrevsvarning - och jag hatar kedjebrev!

Till Martina, Privat, Riesling och Xecute:

Jag är själaglad och djupt smickrad och ser det inte som ett tvång. Missförstå mig inte!!!! Däremot tror jag att det KAN upplevas så - som att man måste göra något tillbaka etc. Därför vill jag istället ge awards utan krav på motprestationer.

Viktoria, för dina synpunkter på mitt usla tacktal, här kommer ett (hoppas jag) tårdrypande tacktal:

Jag vill tacka mina trogna läsare Riesling, Privat och Xecute, Martina (och självklart även du Viktoria). Utan er hade jag bara varit en anonym bitterfitta, utan tolerans för bimbos, som svävade omkring ensam i den mörka cyberrymden. Nu har rymden blivit ljus och varm. Ord kan inte beskriva min tacksamhet över att ni läst min blogg och uppskattat dess innehåll. NI är anledningen till att jag står här nu. Utan er inspiration, era synpunkter och er uppmuntran hade jag inte varit den bloggare jag är idag. TACK! TAAACK! *bugar teatraliskt och torkar klädsamt lyckotårarna*

Blev det bra Viktoria? :))

Nästa regel att följa:

Mer eller mindre relevanta saker om mig själv.

1. jag har efter en utlandsresa som 16-åring (och för många öl) världens fulaste knallblåa gigantiska delfin intatuerad på min kropp - som gör att jag som vuxen är mer påklädd än vad man borde under sommaren.

2. Jag måste fortfarande sova med ljuset tänt om jag kommit att tänka på Freddie Krüger - coh blir livrädd bara av att skriva ner namnet. Ifall....

3. jag hävdar att man duger som man är bara man gör sitt bästa efter de förutsättningar man har samtidigt som jag kritiskt varje dag granskar mig, det jag gjort och mitt beteende och sällan kommer fram till något positivt.

4. jag älskar rödvin och hade gärna deltagit när vem-det-nu-var förvandlade Nilen (?) till rödvin (manna och fisk hade jag dock klarat mig utan. Om det nu var vid samma tillfälle..).

5. jag har i min ungdom varit på 20- el om det var 25-årsfest i stan och vaknat upp i en bil utanför en fotbollsarena i ett grannland med en matchbiljett (?) och endast 3 kr i fickan - och ändå lyckats förhandla mig till en hamburgare med en halvliters cola, sett mitt lag vinna samt tjänat ihop pengarna till biljett hem genom att låna (el tigga?) ihop pengar till minsta insatsen i en dagens dubbel som satt som en smäck.

6. Lider av vadsvett istället för armsvett.

7. vägrar använda glasögon (trots att jag borde) av ren och skär fåfänga.

Jag skulle vilja påstå att evolutionen (eller Gud) felkalkylerade lite med kvinnans utveckling.

Hur trodde evolutionen eller Fadern att hormonerna skulle vara till hjälp i samhället?

Hormoner, hormoner, hormoner. Hela vårt jäkla liv präglas av hormoner i alla dess färger och former. Eller nåt. De finns i alla fall i miljoner.

Pubertet: Hormoner

P-piller: hormoner

Gravid: HORMONER

Föda barn: Hormoner

Bröstmjölkstillströmning: HORMONER

Mens: Hormoner

Klimakteriet: HORMONER (verkar det som)

Att vara tjej är som en orienteringsrunda där man springer omkring lyckligt ovetande tills man kommer tills första kontrollen.

Men istället för en sådan där liten käck röd klämma med små nålar eller nubb eller vad det nu är i ett kreativt mönster så får vi bara en stor jäkla häftapparat med hormonfyllda stift att klicka in direkt på kroppen: Puberteten!!!!!

Så fortsätter det. Vi får lite tidsfrist och sedan springer vi till nästa lilla hormonkontroll bestående av mens. Och så vidare. Och vidare. Alla dessa kontollstopp vi måste göra genom vårt orienteringsliv för att komma vidare. Och alla kontroller verkar bara innehålla olika doser och arter av hormoner.

En vecka per månad svullnar kroppen upp. Migränet kommer ovälkommet med illamående och huvudvärk. Depression. Fasansfull ilska. Brist på tålamod. Självförtroendetörn. Ont i rygg och med värk i äggstockarna som att det bodde en lite orienteringsvätte där inne som använde våra stackars äggledare som lianer. Det sliter och drar. Till råga på allt så lyckas vi (trots att vi klarat oss genom hela tonåren utan en enda finne) få finnar på hakan, näsan eller pannan. VARFÖR?!?!?!?

Livet är orättivst och jag vill ha någon att skylla på. Söker med ljus och lykta efter syndabock. Som hycklande icke-religiös vågar jag ju inte rikta ilskan mot Gud. För tänk om.... Man vill ju liksom helgardera sig.

Så nu riktar jag ilskan mot våra förfäder som inte hade vett nog att fortplanta sig med rätt sorters kvinnor. De skulle ha hittat någon mindre hormonstinn! Hormoner i överdos ska ICKE föras vidare.

Och vad är egentligen hormoner????? Någon? Och hur ser en hormon ut? Jag är säker på att de ser ut som sådana där små djävulssmileys och bara simmar omkring i vår kropp och hånskrattar åt människosläktet.

Jag skulle vilja dra ut alla hormondjävlar ur kroppen och stampa på dem och se deras små djävulska leenden förvandlas till munnar gapandes av förvånning. Sedan skulle jag i min tur skratta djävulskt åt de små hornprydda hormonerna som flydde i panik.

Nej, jag är inte fredlig idag! Jag är riktigt riktigt arg. Och dessutom med en finne på hakan som förstör hela min vackra uppenbarelse. Sa jag att jag har migrän? Och sa jag att jag är förbannad? Om inte; Jag är förbannad! Satans jävla hormoner.

Ps. Man får svära även i bloggar när man har PMS. Och fan ta den som hävdar motsatsen. Ds