nobimbosallowed

För några år sedan blev jag arbetslös.

Jag hade haft ett extremt högavlönat jobb med massor av förmåner av arbetsgivaren, ett stimulerande, kreativt jobb med fantastisk arbetsledning.

Den som läst min blogg from the beginning vet att jag med fara för mitt liv tvingades ta beslut utifrån mig och mina barns säkerhet och inte utifrån det bekväma. Vi flyttade (el flydde - en tolkningsfråga..) och jag fick ett extremt slitsamt jobb (man är inte kräsen i den situationen) med en bruttolön på 14700 kr/mån.

Med huslån, ny bil etc etc (jag hade ju rättat mun efter matsäcken efter tidigare levnadsstandard - och i panik fått sälja hus med brakförlust. Bilen vågade jag av säkerhetsskäl inte göra mig av med, ifall vi behövde fly snabbt) förlitade jag mig på att barnen fick mat på dagis och vi åt smörgås till middag varje kväll. Det var tufft, tufft, tufft och vi levde långt under existensminimum.

Ofta blev vi bjudna på middag hos nära och kära för att få "riktig mat". Inget drömläge ur stolthetssynpunkt. Men jag är oändligt tacksam. Och det fungerade - även om det var tufft. Sedan gjorde företaget brakförlust och vi fem sist anställda fick gå.

Fyra månader efter slutlönen hade jag fortfarande inte fått a-kassan (SKAMLIGT) men däremot fått magsår och sömnrubbningar, stressnässelutslag på hela kroppen, acne, you name it, så gick jag till socialförvaltningen för att be om ett bidrag till julklappar och hyra (mina föräldrar levde också på existensminimum eftersom de under dessa 4 månader betalat alla våra räkningar och jag använt barnbidrag och underhållsstöd till dagisavgift och mat) kunde inte hjälpa oss.

Väl hos handläggaren möttes jag av en extremt arrogant man som satt och smålog under hela min redovisning, gick igenom min ansökan, kontoutdrag, räkningar etc och sa till mig:

Handläggare: - Jag kan nästan redan nu säga att du inte kommer att få pengar. Du har för stor marginal.

Jag: -Marginal? Jag har noll kronor. Jag har inte haft några pengar utöver de som kommer från Försäkringskassan på FYRA månader. Jag har ingen marginal.

Jag lyckades inte hejda de förnedrande tårarna.

Handläggare: - Med den lönen borde du ha kunnat lägga undan pengar.

Jag: -14700 kr brutto, en hyra på 6300, lån på 5200 kr varje månad och alla andra räkningar - och jag borde ha kunnat spara?

Handläggare: - Du får itne ha bil för att få bidrag.

Jag: - ska jag sälja den med förlust och ytterligare skuldsätta mig? Vem betalar mellanskillnaden för det då? Jag har inte pengar.

Handläggare: - det kan inte jag svara på. Så här är det: vi har en norm där vi räknar på utgifter och inkomster. Där ingår hyra, förskola, el och fackavgift.

Jag: - Telefon? TV? Hemförsäkring? (jag hade tack och lov hemförsäkring i min fackavgift men det har inte alla)

Handläggare: - Nej, det är dessa fyra saker vi räknar på.

Jag: - är det alltså inte skälig levnadsnivå att ha tv och telefon?

Handläggare: - Förut räknade man på skälig levnadsnivå. Nu är det existensminimum som gäller.

Jag: - Men mina faktiska utgifter är ju på många, många tusen kronor mer än det ni tar hänsyn till?!? Existensminimum vore en fröjd för mig!

Handläggare: - ja men det är detta vi får räkna på. Och du kan inte få något så länge du har bil.

Jag: - Men bilen är ju ingen tillgång!! Den är ju belånad och skulle säljas med förlust - som måste lösas in direkt utan avbetalningsplan.

Handläggare: - Så är det.

Jag svalde ALL stolthet och bokstavligt talat bönade om försörjningsstöd utan att de tog hänsyn till mina faktiska utgifter utan bara så att vi hade till hyra, förskola, fackavgift och el - alltså det han informerat om var normen.

Handläggare: - Nej, du har för hög inkomst.

Jag: -Jag HAR INGEN inkomst.

Handläggare: - Du får ju snart a-kassa.

Jag: - NÄR??? Det är fem månader sedan jag ansökte om det!

Handläggare: - Då kommer det nog snart. Men jag ska titta på detta och lämna ett besked till dig före jul.

Jag: - När då?

Handläggare: - Senast den 23 december. Men du kan ringa den 21 och höra - ifall jag hunnit med redan då.

Jag tackade för mig och gick med tårarna svidande i ögonen, förnedrad, arg, sorgsen och kränkt därifrån. Men ändå med ett litet litet hopp om att åtminstone få ett bidra så att barnen kunde få en julklapp var. För även om han har ett regelverk att följa så måste han väl också kunna göra en mänsklig bedömning.Jag hade ju frågat om möjligheten till lån tills a-kassan kom. Om undantag trots att jag har bil etc.

Det blev en fantastisk jul! Och med massor av snö dessutom!

Mina syskon och föräldrar (som jag älskar till döden) lyckades skramla ihop pengar till julklappar både från sig och ifrån mig. Julmaten stod familjen för och vi satt vid dukat bord.

Handläggaren?

Nej, han hade visst gått för dagen när jag ringde direkt efter lunch kl 13 den 21 december och var tillbaka den 3 januari.

Den 8 janurai kom en underrättelse med avslag på min ansökan om försörjningsstöd som jag var tvingad att skriva under och returnera (utan porto betalt) och med ett separat brev att att jag kunde få hjälp av stadens konsumentavdelning att göra en budget och efterleva den.

Jag skrattade åt skiten. Jag har aldrig känt sådant förakt för någon människa som jag just då gjorde för denna fullständigt arroganta handläggare som inte lyssnat ett dugg på vad jag sagt - eller också bara skitit i det. För första gången i mitt liv ville jag spotta på en människa; honom. Men istället skrev jag snällt under underrättelsen och funderade över vad konsumenthandledaren skulle göra för budget på noll kronor åt mig. Om handläggaren på socialförvaltningen på allvar tror att konsumenthandledaren kan lära oss fattiga medborgare hur man koka soppa på en spik.

Ett par dagar senare kom a-kassan. Jag är fortfarande inte vräkt. Jag har fortfarande inga betalningsanmärkningar. Men inte är det tack vare mina skattepengar. Nej, det är tack vare min familj. Alltså så som det fungerar i fattiga länder utan välfärd och fungerande stat eller kommuner. I diktaturer. I u-länder.

Några månader senare fick jag återigen ett bra jobb med hyfsad lön.

Vi har pengar till räkningar och mina barn kan få annat än smörgås till middag. Mina barn har fått julklappar jag själv har betalat.

Men min tro på det ekonomiska skyddsnätet i Sverige har jag fullständigt tappat förtroendet för. Det är inte tillåtet att hamna i en svacka i sitt liv. Gör man det så får man "fixa det". Sköt dig själv och skit i andra har blivit verklighet med vår fina borgerliga regering.

OBS!
Detta handlar inte om att smutskasta handläggare på socialförvaltningen. Tvärtom tycker jag att de allra flesta som jag kommit i kontakt med via arbetet är fantastiska i sitt engagemang. Detta handlar om en enskild individ som har uppenbarliga problem att handskas med sin maktposition. En människa som (förmodligen) är så less på sitt jobb (annars har han valt totalt fel bana i livet) att han slutat bry sig om människor. Men främst handlar det om den medvetna politiska strategin från borgarna. Att man ska skylla sig själv när man inget har. Att livet ska vara svårt när man är utsatt för då kämpar man hårdare (BULLSHIT) och att den som har det bra ska belönas med att ha det ännu bättre.

God fortsättning gott folk!

Och en särskild hälsning till dig Zara som med din briljanta blogg inspirerade mig. KRAM

Ps. I mitt nuvarande jobb stöter jag ibland på denna herre under föreläsningar etc där man bjuder in brett inom stad och näringsliv. Han minns inte mig. Jag minns honom. Jag är småsint. Extremt småsint. Jag letar saker att gottas åt. Jag letar saker att reta mig på. Jag har högre rang än han har. Jag har högre lön än han har. Jag har aldrig närmat mig honom för att hälsa. Jag har inte försökt förlåta eller ens försöka förstå. Jag har valt att på avstånd föraktfullt studera honom och tacka Gud för att han är DEN ENDA människan jag känner äkta förakt för. I mitt jobb LYSSNAR jag på folk. Jag lyssnar på ALLA. För det är mitt jobb. Jag kanske inte kan göra som alla önskar. Men jag LYSSNAR OCH GER DEM EN CHANS. OCh frmaförallt: Jag visar dem respekt! Tyvärr hjälper inte mina tysta tankar och mitt brinnande förakt någonting. He´s still an asshole! Och andra behöver fortfarande hans respekt. Ds

Nu har det hänt igen. En person som ännu inte har barn har gett sig in i en barnuppfostrandiskussion där naturligtvis hon har djupare kunskap och mer erfarenhet än oss som faktiskt ÄR föräldrar, 24 timmar om dygnet, vecka ut och vecka in, år efter år.

Innan jag blev förälder visste jag också himla mycket. Jag minns ännu en gång när jag och min kompis och hennes dotter fikade på stan. Dottern var superbestämd över vilken glassort hon skulle ha, trots att mamman (som visste att hon inte gillade den hon pekat ut) försökte få henne att ta en annan. Det slutade med att mamman köpte två glassar (vansinne, om du frågade mig): en som hennes dotter önskat. Och en som hon visste att hennes dotter så småningsom skulle vilja ha.

Mycket riktigt, vid bordet ville dottern byta glass.

- Nej, sa mamman.

Gråt, tjat och ilska.

-Ok då, ta glassen. Men då tar vi den direkt nästa gång.

Inom mig var jag stum. Hon hade begått två enorma pedagogiska fel, enligt mig, inom loppet av två minuter.

1. Hon köpte en extraglass - istället för att 1. låta dottern få upptäcka att den inte var lika god som hon trott. 2) köpt en till så att dottern dels får flera val och också att hon kan byta som hon vill

2. Säga nej till glassen och senda ändra sig till ja efter bara lite tjat och gnäll.

Jag kunde inte fatta hur en förälder kunde vara så otroligt inkonsekvent och att hon inte insåg följderna av att ge efter för tjatet. DÅ!

Som sagt, DÅ!

Tack gode gud så tänkte jag det bara tyst i huvudet. Jag har aldrig sagt ett ord om det. Tills nu. Och nu säger jag det INTE fördömande mot någon annan än mot min egen arrogans och självbelåtenhet.

Ingen som inte har egna barn förstår hur extremt tålamodsprövande det är att konstant testas av sina barn, att höra tjat och argument och ta diskussioner om allt från skitsaker (som de egentligen inte bryr sig om) till läggdags och bilbälten.

NU förstår jag min kompis precis. Hon var ute på stan. Hon träffade en av sina bästa kompisar (Moi). Hon skulle få sitta ner och fika och prata.

Hennes barn började kinka. "Shit, inte ett utbrott NU - inte när vi är bland folk och inte när jag ÄNTLIGEN ska få sitta ner och prata med en annan vuxen!"

Man väljer helt enkelt sina strider.

För ibland måste man helt enkelt bara få lugn och ro. Inte bara vara mamma (el pappa) utan även en vuxen människa som vill prata vuxna saker. Då är en opedagogisk glasskompromiss ingenting alls i sammanhagnget.

Var hon medveten om att det skulle bli tjat nästa gång? Självklart! och lika självklart förbannade hon sig själv nästa gång för att hon lät sig blidkas första gången. Men JUST DÅ, då var det värt det. Det var värt att få sitta i en halvtimme och dricka te med ett barn som nöjd kladdade med sina två glassar.

Det förstår jag idag. Jag förstår också att den allra bästa föräldern aldrig är perfekt.

Jag förstår att en bra förälder även kan vara en riktigt dålig förälder ibland.

Men vad jag inte förstår, är icke-föräldrar som högljutt predikar om hur lata dagens föräldrar är som låter barnen titta på TV och spela dataspel och blablablablabla.. Och det var dessutom katastrof att till och med SVT sänder barnprogram hela dagarna. Så var det minsann inte på 70-80-talet när hon var liten.

Nej det var det inte. När hon var liten bodde hon i ett villaområde i ett samhälle utanför stan där en stor del av mammorna (hennes inkluderad) var hemmafruar. Mammorna stressade inte hem från jobbet för att hämta barn, fixa mat, diska, läsa läxor, tvätta kläder, tvätta och tandborsta barn, läsa godnattsagor, packa gympakläder, förbereda matlådor, packa barnens väskor med mellanmål etc etc etc. De behövde inte ägna helgerna åt att komma ikapp med städning och röjning, och att förbereda långkok för att göra matlådor till kommande vardagar.

Vissa gjorde det. De som gör det även idag. De arbetande, ensamstående mammorna.  

Men hemmafruarnas barn var hemma på dagarna. Mammorna kunde sitta ute och prata med varandra. Det fanns inte alls lika mycket bilar, så barnen kunde vara ute själva i yngre ålder än idag. Pedofiler var något som fanns i amerika. Inte sällan fick inte baren vara hemma hos kompisen för att mamman hade städat och pappan som jobbat natt behövde sova.

Dessutom fanns det inte barnprogram. MEN istället satt vi som klistrade framför "språka på finska JUTTU", Språka på serbokroatiska, switch on och UR-program som substitut. 

Frågan är; är barnen ute mindre idag än förr? jag tror inte det. På dagis och fritis är du ute varje dag och så ofta som möjligt. På helgerna är så gott som alla barn ute, minst en gång per dag - med eller utan föräldrar.

Men är det fel att använda TVn som barnvakt? Ja som BARNVAKT! Det är däremot inte fel att låta TVn stå för underhållningen så att man hinner göra saker för att få livet att gå ihop; sitta i telefonköer, laga mat, diska, röja undan, duscha etc. Däremot får hon GÄRNA komma hit och umgås med mina barn medan jag utför alla måsten. Hon får gärna komma hit och vara supermorsa. Det är skitlätt att vara superförälder när man får hem och sova sen. När man kan gå ut med sina kompisar när man vill. När man kan stänga dörren och gå när det blir för högljutt. När man slipper ta diskussioner om precis allt.

Hade jag de möjligheterna skulle jag fortfarande vara lika bra förälder som innan jag fick barn. För har man de möjligheterna så ÄR MAN NÄMLIGEN INTE FÖRÄLDER!

Kolla mina barn för mycket på TV? Inte en aning. Det beror nog på vem du frågar.

Är jag en lat mamma? Defintivt inte. Men ibland är jag en trött mamma.

Är mina barn förslappade? HAHAHAHAHAHAHAHAHA! Svar: Nej.

Ha gärna åsikter, men håll dem i huvudet. Och framförallt; memorera dem väl och var beredd på att få äta upp dem den dagen du fått egna barn.

För det mesta går det hur bra som helst. Jag går omkring och är tillfreds och stör mig på bagateller i tillvaron  - som de flesta av oss som inte svävar i livsfara. Men ibland kommer ångesten, oron och stressen tillbaka.

Igår kom ett mms med en bild på en liten bebis. Mina barns minsta småsyskon har fötts. Jag gratulerade och frågade om namn och lovade att framföra till mina barn att de fått ett syskon.

Idag gick jag på bio. I mörkret såg jag min fd mans fd flickvän. Rörigt? Alltså flickvännen han träffade när jag begärt skilsmässa och satt hemma med larmad dörr.
Henne är det absolut inget fel på. Hon var bara ytterligare en smart, självständig tjej med egenvärde som föll för min fd mans charm, ömhet och fantastiskt vackra yttre. Det han visar upp de första åren..

Men hon var en del av det liv som jag lämnat bakom mig. Det liv jag inte längre vill se som mitt. Det liv där jag gick med ständig rädsla för mitt liv, och med ständig ångest. Den tid där jag satt hos polisen i timme efter timme, pratade med kvinnojourare dag ut och dag in, vittnade i rättegångar och grät, grät och grät. Allt i ensamhet, alltför skamsen, alltför stolt.

När jag kom hem och försökt skaka av mig mötet med henne och försökt följa mitt barns entusiastiska prat om filmen så kollade jag facebook. Ett mail. Från Tyskland. Från honom.
"Hej! När kommer ni och hälsar på? jag vill att mina barn i Sverige träffar sina två syskon. Pussa barnen från mig"

Inget mer.

Ändå sitter jag här med hjärtklappning och oro och far omkring och pysslar och röjer som en osalig ande. Tröttheten kastar sig över mig. Lyckan över mina barns härliga eftermiddag är som bortblåst.

Jag vill bara skrika: Dra åt helvete! Fuck you! Jag vill aldrig mer se dig!

Istället svarar jag inget alls. Istället funderar jag ut ett diplomatiskt svar att formulera där jag kan sväva på svaret och ge halva löften.

"kanske kan vi komma till våren?"

Jävla förflutna som vägrar lämna mig ifred! 

Lapp i brevlådan:

"Bästa hyresgäst!

Nu är det dags för vårens rensning i cykelställ och cykelkällare.

De cyklar som måndagen den 9 maj saknar namnlapp med tillhörande lägenhetsnummer kommer att forslas bort.

Med vänlig hälsning

Mattias, bovärd"

Tanke 1, torsdag 5 maj:

"Men vad f_n, IGEN?!?!"

Tanke 2,  torsdag 5 maj:

"Göööött, då kanske våra cyklar äntligen får plats inomhus igen. (trött på att köpa nya cyklar efter stölder)"

Tanke 3, torsdag 5 maj:

Uteblir.Har helt glömt bort lappen

Måndag 9 maj, samtal från min mor som passar mina barn då jag arbetar övertid:

- Jag tänkte att jag och barnen skulle cykla, men jag vet inte vart ni ställt cyklarna.

Tisdag 10 maj, samtal till bovärd Mattias:

- Herregud, jag glömde namna våra cyklar! Är de borta nu? Var hittar jag dem?

Svar från Mattias till hysterisk kvinna:

-Jag har inte tagit era cyklar. Jag känner igen dem. De stod där igår.

Tanke 4, tisdag 10 maj:

"Herregud, jag ställde ju cyklarna i cykelstället vid grannuppgången för att det var fullt hos oss."

Tanke 5, tisdag 10 maj, efter att bovärd Mattias sagt hejdå:

"Jippi, nu måste ju grannens (utflugna) söners skrotcyklar utan hjul vara bortforslade!! Jag får plats med cyklarna i cykelkällaren!!!!!"

Tisdag 10 maj, tar på väg från parkeringen med barnen för kontroll i cykelkällaren:

Grannjäveln - som han nu förvandlats till- har NAMNAT SKROTCYKLARNA! Cykelkällaren är full.

Tanke 6, tisdag 10 maj, fixar mat och lyssnar på barn trots och tjat:

"För i helvete, varför, varför, VARFÖR är jag 1. så glömsk 2. så fri från civil olydnad. Kunde jag inte bara ha sturskat till mig med ett glas rosé och smugit ner ikällaren med sax och klippt bort de fasttejpade namnlapparna på grannens cyklar?!?"

Tanke 7, tisdag 10 maj, nu med mat i magen och blodsockret på en mer normal nivå:

"Herregud, jag har verkligen blivit en kärring! Nu har en plats i cykelkällaren blivit en skitviktig sak."

Tanke 8, tisdag 10 maj med barn i pyjamas i sängen:

"Kanske ska låsa upp min cykel imorgon och sluta vara så jäkla präktig." (Tanken varade i en millisekund)

"Men herregud, vad är det för löjlig, omogen tanke. En låst cykel är väl inte präktig?!?!"

Tanke 9, tisdag 10 maj, på väg in för att läsa godnattsaga:

"Jag är nu officiellt en tönt!"

Men lås på cykel är ju skiiitviktigt! Och en plats i cykelkällaren. Om det kommer tjyvar och banditer i alla fall... Ifall, ifall menar jag..

Tanke 10, tisdag 10 maj, kl 20.25 (när gäspningarna tätnat och jag parkerar framför datorn och detta inlägg blockerar facebook):

"Gud vad det är trångt och bökigt att få in alla cyklar och barn i cykelkällaren utan att klämma någon eller något. Ärligt talat så är det rätt skönt att ha cyklarna utanför. Lättillgängliga liksom. Och egentligen, om man bortser från att barnen hade blivit ledsna förstås, hade det egentlign gjort så mycket om cyklarna blivit bortforslade? Jag har ju bilen... Eller ja, det är klart. Cykla är ju rätt skönt. Men Gud vad sitter jag och tänker? Barnen skulle ju blivit förkrossade!!!"

Jag är alltså inte bara en tönt som snöar in mig på fullständigt oviktiga saker. Jag är en LAT tönt som ältar. Shitt påmmfritt. Illa.

(Repris från juni 2010)

Som barn satt jag högst upp på berget i stugan och blickade ut över hagarna där korna betade. Jag lyssnade till koltrastens vemodiga sång. Helt ensam i kvällssolen fylldes mitt bröst av en känsla så stark att jag nästan trodde bröstet skulle sprängas. Jag visste inte om det var av fullständig lycka eller obeskrivlig sorg.

Så känns det när misshandeln är över.

Näsr tystnaden lagt sig. När lugnet åter infinner sig i hemmet. När barnen ovetandes sover rödrosiga om kinderna med svettiga lockar i sina sängar. När man är ensam kvar. När han sover. Eller har gått ut.

Ensamhet. Det var förmodligen det jag kände när koltrasten sjöng för mig. Och det var det jag kände när slagen slutat och hoten tystnat.

Rädsla. Ångest. Oro. Sorg. Skam.

Lättnad. Nu var det man bävat för i veckor över. För den här gången.

Jag fylls av vrede varje gång jag hör någon människa haspla ur sig: Men vad är det för tjejer som stannar kvar? Varför går de inte bara?

För att vi inte kan. För att vi inte vågar. För att vi är lovade att bli förföljda och dödade om vi ger oss av. Kanske är våra barn eller föräldrar också med på dödslistan. Vi kan inte ha andras liv på vårt samvete. Vi kan inte göra våra barn moderlösa.

Så vi stannar. För vi är ensamma. Ingen vet vår hemlighet. Ingen kan hjälpa oss. För vi vågar inte.

Vi gråter tyst av sorg. Vi gråter av sveket. Vi gråter av smärtqn. Men främst så gråter vi av avgrundsdjup oro för våra barn. För vi vet att någon dag går det inte längre att dölja. Vi gråter den dag vi träffade vår hälft. Men vi kan ju inte ångra det. För utan honom hade vi inte haft våra barn som vi älskar gränslöst och vill skydda från allt ont. Och det onda är deras far.

Jag minns första gången. Visst minns jag slagen och sparkarna och knivsticket. Men det jag minns mest det är hans ögon.

Jag minns hur jag tittade in i hans annars ljust bruna ögon och bara såg svart hat. Hans ögon som var det första jag föll för. Han glada men ändå vemodiga ljust bruna ögon med ögonfransar så långa att de nästan trasslade sig i varandra.

Jag minns hur jag tittade och tittade. Sökte. Men i hans ögon fanns han inte kvar. Den ömsinta mannen jag älskat, gift mig med, fått barn med fanns inte där. Han som alltid funnits där för mig -och jag för honom. I nöd och lust. I lycka och i sorg. När vårt barn dog, när hans styvfar dog, under förlossningarna, i yttre kriser, i inre kriser, när han blev arbetslös. Jag sökte och sökte. Men blicken var inte denna mans. Blicken var någon annans. Någon jag aldrig hade träffat.

Då trodde jag att jag skulle dö. Att han skulle döda mig. Jag ångrade i stunden att jag itne fyllt i mitt vita arkiv. Jag hatade honom så att jag önskade att han skulle dö. Jag var rädd så jag skakade. Mitt hjärta bultade så att jag är övertygad om att det var synligt. Andningsvägarna snörptes. Jag kunde inte få fram ett ord. Jag inväntande döden. Tårarna rann ner för kinderna. Jag tänkte på mina barn. Vem som skulle hitta mig. Vad som skulle hända med dem?

Han vände sig om. Benen bar mig så jag kunde låsa in mig i badrummet. Jag hörde hur han sprang i trappan. Ner. Kanske skulle han gå ut? Men vad skulle jag göra då? Skulle jag vara kvar? Eller skulle jag ta barnen och gå? Vart? Det var natt.

Jag behövde inte fundera. Stegen i trappan gick uppför den här gången. Han bankade på dörren och skrek att jag skulle öppna. "Nej" svarade jag och försökte låta bestämd.

"Öppnar du inte så sparkar jag in dörren, och då blir det inte roligt för dig!" fräste han fram med låg röst.

Tusen tankar gick genom huvudet. Men jag bestämde mig för att ge honom makten. Att låta honom få övertaget. För visst var det väl det han villle? Fick han det kanske han lugnar sig?

Jag öppnade dörren. Han sparkade mig i ryggen så jag föll. Då sparkade han mig på benen och i magen och beordrade mig att resa mig upp.

Bakom ryggen höll han en kniv. Inte den största. Men den taggade. Den vassaste som kunde såga sig igenom trä.

Han stack den i min höft och sa någonting som jag inte minns. Det sved. Men inte mer. Sedan kom blodet. Det rann ner för mitt ben. Mina grå shorts blev röda och sedan bruna av blodet. Han tog upp kniven mot min hals och höll fast mig.

"Har du lärt dig att inte tjata nu eller?"

"Ja" snyftade jag förtvivlat i ett desperat försök att hålla mig själv vid liv.

"Bra!" sa han. "Då går jag nu då. Försök att stoppa mig nu" hånflinade han.

Han fixade till sin frisyr medan jag under tvång torkade tårarna och bet ihop. För allt jag behövde göra, enligt honom, var att vara glad. För om jag var glad och trevlig så var han lycklig - och då slapp vi det här.

Mitt hat visste inga gränser. Tyvärr var rädslan än mer gränslös.

Jag hörde dörren slås igen. Jag hörde honom ta upp mobilen och helt oberörd ringa sin kompis.

Jag smög in i barnens rum. Där fanns den antiseptiska salvan mitt ena barn fått efter en operation. Där fanns även kompresser, sårtejp och penicillin.

Jag tvättade mitt djupa sår med tårfylld suddig blick. Det sved lika mycket i ögonen som i det djupa såret. Jag lade på en kompress. Sedan en till. Sedan tejpade jag. Jag läste doseringsanvisningarna på barnets penicillin. Försökte multiplicera dosen från en bebis till en vuxen person. Penicillinet var säkert för gammalt. Doseringen skulle inte räcka mer än ett par dagar. Men jag tänkte att "bättre än inget".

Jag gick återigen in i barnens rum. Jag tittade på mina tryggt sovande gossar som inte hade en aning om vad som hände på nätterna när de sov. Som inte visste att deras busiga, roliga pappa förvandlades till ett monster efter mörkrets inbrott.

Jag grät och grät. Hur skulle jag kunna skydda det jag älskar mest av allt i hela världen? Hur skulle jag kunna göra så att mina barn fick en lycklig barndom? Hur skulle jag få dem oförstörda? Hur skulle jag som blåslagen, knivskuren mamma kunna ge mina barn den trygghet de behöver och förtjänar. Jag strök dem, en efter en, över håret. Pussade dem på deras rosiga kinder. Gick in i min säng. Där tog tårarna slut och ångesten och sorgen vid.

Jag låg där timme efter timme med en stork mörk sten i bröstet. Jag gick ut i hallen. In i sängen. Ångest. Jag ville skrika högt. Jag ville gråta. jag ville bli räddad. Jag drömde om en prins. En riktig prins som i törnrosesagan. En prins som såg mig och som visste att jag är värd mer, att jag förtjänade bättre. En prins som kom ohc räddade mig och barnen från vår eldsprutande drake; min man, deras far.

Prinsen kom aldrig.

Ensam.

När du är som svagast måste du vara som starkast. När du är som räddast måste du vara som modigast. När du är mest skamfylld måste du vara ärlig.

Det är nästan omöjliga krav att ställa. Ändå så måste vi.

Idag är det över. Slagen alltså. Makten? Det vet jag inte...

Prick klockan tre stänger jag på fredagar ner datorn på jobbet, fylld av energi över denkorta arbetsdagen, den kommande ledigheten och med högt lyftande planer om hur fredagskvällen ska se ut.

I mina fantasier så har jag alltid nallat av barnens inköpta lördagsgodis, hällt upp ett glas vin, pratat med goda vänner i telefonen och har massor med TV-underhållning i min fina soffa.

Med ton av energi och utan barn smyghandlar jag (för dagisfröknarna) en massa helggott på ica.

Fortfarande fylld av energi och planer hämtar jag barnen på förskolan.

Nästan lika energifylld är jag när jag lagar maten.

Lite av energin rinner av mig när jag återigen inser att det som var barnens favoritmat för några veckor sedan inte längre är ens ätbart.

När disken är gjord är jag uttråkad och trött och undrar när Bolibompa egentligen ska börja så att det kan sluta någon gång och jag kan få lägga barn och få min dyrbara ensamtid.

När bolibompa väl är slut läser jag gäspande godnattsagorna för barnen. Med tunga ögonlock pussar jag barnen god natt och ligger kvar och kramas till de somnat. Om inte jag somnat först.

För här kommre det märkliga: trots att jag VET att jag varje fredag är trött, att det bara är tråkiga saker på TV och att jag hittills aldrig orkat ringa någon av mina kära vänner, så tror jag på riktigt att mina fredagar ska vara så där fredagsmysiga som i fantasin.

Ljusen ska brinna på soffbordet, jag ska ligga och småfnissa åt en lättsam film med en filt och raggsockor, sakta drickande ett glas gott rödvin varvat med lite salt lakrits.

Varje fredagkväll när jag nattat barn, slumrat till, ryckt till och vaknat, slumrat till, vaknat ett antal gånger och slutligen konstaterat att barnen sover så är mysfaktorn totalt borta.

Jag tvingar mig att gå upp ur sängen. Jag tvingar mig att hälla upp ett glas rödvin, som inte alls smakar gott. Lakritsen är jag inte sugen på. Och dessutom smakar det urk att blanda rödvin och lakrits. På spårets deltagare stör mig och de andra kanalernas utbud stör mig ännu mer.

Rätt uttråkad zappar jag på TV:n någon timme, av en enda anledning; MAN FÅR INTE SOVA FÖRE KLOCKAN NIO EN FREDAGKVÄLL!!!!

Halv tio stänger jag gäspande av TV:n, borstar tänderna och lägger mig.

Varje fredag!

Ändå tror jag VARJE FREDAG att ikväll är kvällen!

Och varje måndag ser jag tillbaka på fredagen som "Gud vad skönt det var i fredags att ligga i soffan och zappa och dricka ett glas vin".

Och varje fredagförmiddag tänker jag "Gud vad skönt att det är fredag och att få ligga i soffan och zappa och dricka ett glas vin".

Och varje fredagkväll tänker jag: "Nej, vad gör jag uppe? Gud vad skönt det skulle vara att ligga i sing säng och sova och inte behöva dricka upp ett glas rödvin jag inte är sugen på"

Jag tror att jag ska börja se fram emot lördagar istället. För det vet ju alla att lördagar är helt underbara. Då kan man ligga i soffan under en filt, med varma raggsockor på, titta på massor av bra lördags-TV, prata med kompisarna i telefon och dricka lite gott rödvin och äta upp resterna av barnens lördagsgodis.

Så där ja, nu är lördagsplanerna spikade. 

Bort med På spåret. Bort med rödvinet. Av med raggsockorna. Här ska sovas! För man vill ju gärna vara utvilad till min myskväll med rödvin och TV imorgon lördag.

God natt fredag, vi ses om en vecka!

Ett barn förtjänar att vara tryggt och vara älskat. Det ska alltid ha en trygg vuxen person att vända sig till för tröst och kramar. I den bästa av världar.

Jag tycker så synd om mina barn - och alla andra barn som bara har en förälder.

Jag kämpar. Gudarna ska veta att jag gör allt jag kan för att ge mina barn en lycklig barndom att se tillbaka till. En vardag där de känner sig trygga och älskade. Ett kul liv.

Men att försöka och att lyckas är inte alltid samma sak. Jag är så avundsjuk å mina barns vägnar på andra barn med två föräldrar.

De barn som alltid har en vuxen att få tröst hos när den ena tappar tålamodet.

En vuxen som orkar när den andre är för trött.

En vuxen som kan sig tid medan den andre fixar med annat.

En vuxen som orkar skoja när den andre är på dåligt humör.

En vuxen som orkar behålla lugnet när den andre håller på att koka över av ilska över trots och arroganta svar.

Igår hade vi en hemsk kväll. En riktigt ont i magen-kväll. Min äldste var trött, slutkörd och på ett uselt humör. Han svarade mig med tungan inkörd bakom underläppen med det mycket verbala "dödödödödö" och ville inte alls göra som jag sa. När jag började tappa tålamodet och irriterat sa åt honom att göra som jag sa och gå och tvätta sig och borsta tänderna så tittade han på mig och sa till mig att jag var världens fulaste mamma.

?!?!?!?!

Vaaaaaaaaaaaa? Vad hände med att jag var världens bästa mamma? Världens finaste mamma? När skeddde förvandlingen hos mig? Och när skedde förvandlingen hos min fina, glada, kramiga son till en odräglig, uppkäftig, trotsande, gränsprövande skitunge?

Jag märkte hur jag sjönk längre och längre ner i barnslighetsnivå och tillslut var jag nere i princip på 6-årsnivå. Dessvärre kom jag dit i samma ögonblick som min son skrek åt mig att jag var världens värsta mamma och att han aldrig mer vill se mig och att han ville ha en annan mamma. En snäll mamma. En som älskade honom och inte var elak.

Då brast något i mig. En ilska jag inte kan minnas att jag känt. En ilska över otillräcklighet. En ilska över hans otacksamhet. Att han inte har vett att uppskatta hur jag sliter och kämpar för att få vardagen att gå ihop. Hur jag stressar till dagis sex på kvällarna och ändå försöker pussla ihop så att barnen inte missar träning och annat. Hur jag försöker hitta mysstunder med var och en. Hur jag försöker busa med dem och vara en rolig mamma. Hur jag gosar med dem och vara en mysmamma. Hur jag berättar sagor, läser böcker, lagar favoritmat, anpassar aktiviteter efter deras båda intressen.

Jag kände en extrem ilska som förmodligen mer var riktad mot orättvisan. Orättvisan över att jag alltid alltid är själv och slutkörd.

Orättvisan över att mina barn aldrig aldrig har någon annan som täcker upp när jag inte är tillräcklig.

Men ilskan riktades mot min son. Jag förvandlades till ett jättemonster. Åtminstone i ett barns ögon.

Jag väste fram med brinnande ögon (jag måste ha sett fasansfull ut för jag kände mig fasansfull) att jag inte ville ha honom i min säng. Att han kunde gå och lägga sig i sin säng. Att han var ett elakt barn. OCh elaka barn var inte välkomna i min säng.

Han blev fullkomligt livrädd. Hela hans kroppspråk skrek rädsla. Han grät och grät och sa "snälla mamma, jag menade det inte". Men jag bara fortsatte att väsa fram att jag var trött på att alltid få höra om alla fel jag gjorde och att jag inte ville ha honom i min säng. Jag tog honom, lite för hårt, i armen och ledde honom in i barnens rum och sa åt honom att stanna där, att lägga sig i sin egen säng. Djävulsk såg jag nog ut och djävulskt var precis hur jag uppförde mig.

Jag ville bara låsa in mig någostans och stortjuta. Han stortjöt redan.

Jag satte mig i gästrummet och verkligen bara satt. I flera minuter antar jag.

Jag sa sedan lugnt, men inte särskilt ömt, åt honom att gå och lägga sig. Han fick sova i min säng (han är i en mörkräddfas) men jag skulle inte ligga där nu.

Jag tittade noggrant på en indonesisk mask jag köpt i gamla stan för ca 100 år sedan. Bara för att ha något att titta på.

Jag var helt svart inombords. Svart av sorg, svart av ilska,  svart av tomhet  och svart av ensamhet och trötthet.

Yngsta sonen ville att jag skulle lägga mig. Jag gick in i sängen och förklarade för min äldste son varför jag blivit så arg. Försökte lägga det på ett barns nivå. Det gick sådär. Han var ledsen. Jag pratade om vikten av att prata snällt med varandra - minuterna efter att jag likt en ondskefull häxa väst åt honom att han var ett elakt barn....

Han ville att jag låg i sängen. Men han ville inte ligga på min arm som annars. Han ville inte smeka min underarm som annars. Han ville ligga vid sängkanten. Inombords grät min svärta av ensamhet och hopplöshet.

- Jag har ont i magen, sa min son.

- Jag har ont i hjärtat, sa jag. Jag vill inte vara en arg mamma.

- Jag vill inte ha en arg mamma, snyftade han.

Han somnade olycklig.

Jag somnade med ångest, hjärtklappning och sorg.

Natten har varit fylld av olyckliga och konstiga drömmar. Sömnen har varit för kort.

Klockan sju på dagis i morse sa en tårögd äldste son till mig:

-Mamma, jag vill inte att du går ifrån mig! Jag vill gå med dig.

Jag log, kramade och sa att jag kommer klockan sex. Sedan berättade jag, nästan lättsamt, för dagispersonalen att vi hade ett "litet bråk" igår så han har nog lite separationsångest.

Och så åkte jag med en puss och en kram på barnen  och ett utdraget hejdå till en äldsteson som håller mig hårt i armen tills jag kommit ut.

Jag åkte med sorg och med ilska.

Inte ilska över sexårstrots. 

Jag åkte med iska över att mina barn inte har någon när jag är hemsk. De har ingen alls som talar om att de är underbarast i världen när jag är grinig. De har ingen som tröstar dem när jag är orättvis. De har ingen som spelar fotboll med dem när jag måste diska och laga mat.

De är hänvisade och beroende av bara mig. OCh jag räcker inte alltid till. Att försöka är inte alltid tillräcklig.

Varning! Nu kommer en klämkäck hurtblogg. Känsliga läsare bör omedelbart lämna sidan.

En "gammal" vän till mig, Mustafa, svarade alltid på frågan om hur läget var:

"Jotack, livet är vackert. Man ska inte klaga. Jag är glad faktiskt." 

Vi brukade fnissa bakom hans rygg åt detta svar - eftersom svaret alltid var detsamma, oavsett tid på dygn, årstid eller tillfälle.

Så förra helgen började jag djupanalysera mitt liv på allvar. RIktigt gräva i detaljer - positiva och negativa händelser. Och vad kom jag fram till? Jo, att käcka Mustafa har helt rätt!

Det händer skit i livet som man gärna klarat sig utan, men på det stora hela är livet väldigt vackert. Och skiten man varit med om har också format mig som människa. Det har gett mig visdom, erfarenhet och förståelse för andra som jag aldrig haft utan dessa hemska erfarenheter. Och visst har jag anledning att vara glad åt livet.

När jag ser på mitt liv nu så är det faktiskt ALLT som jag föreställde mig som barn att det skulle vara som vuxen. Ok, några barn färre, ingen man (längre) och ingen bondgård som jag kollektivt skulle dela med min jämnåriga kusin (fniss). Men bortsett från det så har jag ALLT.

Jag har barn. Det är bannemig inte alla förunnat. Jag har dessutom två barn som duger alldeles som de är.

Mannen jag hade förvandlades visserligen till en grym människa. Men han är ute ur mitt liv och är dessutom nästintilld återställd nu, åtminstone så återställd så att han duger utmärkt som då-och-då-pappa (dock är jag alltid med under vistelsen) åt mina barn. Och vad han än gjort mot mig så har han också gett mig det bästa jag har: mina två barn.

Så hata kan jag inte - och VILL inte. Förakta? Ja, i mina svaga stunder, men oftast inte det heller längre. Men inte hata.

Jag har ett jobb som jag trivs med. Jag inte bara trivs med det förresten. Jag älskar det! Jag gillar vår avdelning med alla personligheter och vi kompletterar varandra perfekt. Konflikter blossar aldrig upp eftersom vi tar itu med dem omedelbart och reder ut dem.

Jag är självförsörjande. Jag kan kanske inte ta familjen och dra på all-inclusive-semester ett par veckor. Min ekonomi är dramatiskt försämrad mot tiden före barn när jag hade mitt grymt fetalvlönade jobb. Men jag har pengar till räkningarna, till kläder, till mat, till julklappar - något jag nästan tappat tron till för ett år sedan när a-kassan räckte till hyran - och ENDAST hyran. Så i förhållande till det så lever vi ett liv i lyx och överflöd.

Mina barn har en förskola de (men inte nödvändigtvis jag..) gillar och studsar ur bilen för att springa in till. Och att de trivs och är trygga är viktigare än mina åsikter om brister.

Mina barn är snälla barn. Omtänksamma barn. Busiga barn. Charmiga barn. Glada barn. Mysiga barn. Och bråkiga barn. Trotsiga barn. Gnälliga barn. Alltså perfekta barn.

Jag har med andra ord allt jag drömde om i livet:

ett varmt, ombonat, trivsamt hem.

Underbara barn som jag älskar så hjärtat nästan snörps när jag tittar på dem (sovande...   ).

En bra bil.

Ett härligt hem.

Ett lagom ansträngande, trivsamt och ok-avlönat jobb.

En stuga (familjens) att åka till för lantliv.

Goda vänner och underbara vänner.

En fantastisk familj som alltid finns där för oss.

Jag har trygghet, stabilitet och banne mig - jag har lycka!

När min kära vän (och extralillasyster) nu ligger inne för cellgifter och lämnar småbarn och man hemma så tar livet en paus. Man tänker efter. En köksbänk fylld av smutsig disk är inget jag kommer att gräma mig över som gammal. Inte heller kommer jag som 80-åring att förbanna att jag alltid fick plocka leksaker från golvet eller att jag fick skrapa rutorna på bilen varenda dag och aldrig hade med det i beräkningen så att jag kom i sista sekund till dagis och jobb. Små saker som stört mig rör mig nu inte i ryggen.

Jag har ett drömliv - och jag ska njuta av det så gott det går. Ibland är det så viktigt, men svårt, att stanna upp och verkligen tänka. Fundera över helheten istället för detaljerna. Och jag älskar helheten! Detaljer kan alltid finslipas. Men de är just bara detaljer i den härliga helheten. Och hur lycklig är inte jag som kan titta på mitt liv och konstatera att jag fick allt det där som jag som barn drömde om. Hur många människor kan göra det?!

Jag avslutar med Mustafas ord:

"Jag är glad faktiskt. Livet är vackert!"