Senaste inläggen

Av nobimbosallowed - 25 juli 2010 19:51

Har tillbringat en tid på landet tillsammans med barn och föräldrar. Underbart för barnen. Klurigare i vuxenvärlden. Föräldrarna kämpar för att inte behandla mig som ett barn. Jag kämpar för att inte uppträda som en obstinat tonåring.


Två kvällar i rad har vi varit bortbjudna till släkt och vänner. Båda kvällarna har innehållit grill och vin. Mycket trevligt.


Under båda tillfällena har min mamma framhållit för sina vänner att hon och pappa ska ha mina barn en vecka på landet så att jag kan ta det lugnt och fokusera på jobbet och få fritid när jag kommer hem.


Första kvällen tittade jag frågande på henne. På natten när vi kommit hem så undrade jag vad hon och pappa pratat om som inte jag visste om. För mig kom det nämligen som en fantastisk överraskning att jag skulle få vara barnfri en vecka. Det har nämligen ALDRIG hänt och inte ens varit på tal.

  


Svaret över min undran var däremot inte helt överraskande:

"Ja ja, inte hela veckan kanske. Men någon natt kan vi allt ha dem."


Jahaja, så inför vännerna är hon den perfekta mormodern som älskar att umgås med sina barnbarn och älskar att avlasta sin dotter. Men när verkligheten tränger sig på är hon fortfarande mamman med alla måsten (som jag är säker på fortfarande - fast i teorin - verkligen vill umgås med barnbarn och avlasta dotter). 


Dagen efter var vi åter på en fest. En lite större med fler folk. Denna gången med släktingar. Återigen talade min mamma om att hon skulle ha barnbarnen en vecka så att jag kunde ta det lugnt och ha lite kvällssemester efter jobbet.


Ööööh?


Idag när jag frågade när jag kunde lämna barnen fick jag svaret:

"Vad menar du?"


- Jo, som du sagt till både era vänner och vår släkt så skulle ju ni ha barnen en vecka.


Hon drog på svaret och försökte förklara att en vecka kanske inte var det hon menat precis men att någon dag här och där visst gick att ordna.


Jag förvandlades till fröken Stenhård. Något jag aldrig annars gör.

- Ge dig, sa jag. Så fort det är folk med så pratar du vitt och brett om hur ni ska ha barnen en vecka och allt roligt ni ska hitta på. Så nu får du allt leva upp till det. Ska du gå in i rollen som fantastiska mormor så får du allt börja med att hålla löftena du gett. Jag lämnar barnen i eftermiddag.


Efter samtal om att "barnen ju kan få hemlängtan" och dittan och dattan så har vi nu kompromissat. De har barnen ett par dagar. Jag har barnen ett par dagar.


Jag KRÄVER DEFINITIVT INTE att de ska ha mina barn. De får gärna säga nej till att vara barnvakter. Men när de säger ja, då ska det vara under de premisser jag ber om. Det är inte roligt att höra om allt som får försakas för att barnen ska vara hos dem och att de ska hämtas nio på morgonen dagen efter. Säg då hellre nej! Och jag kräver verkligen inte att de ska lägga om sina semesterplaner för min och barnens skull. Men är man så jäkla noga med att hålla skenet uppe som mormodern som ställer upp maximalt i alla lägen, ja då får man faktiskt leva upp till det.


Jag älskar min mamma. Hon är fantastisk med mina barn. Rolig, omtänksam, uppfinningsrik. Men vid snart 60 års ålder har hon fortfarande ett behov av att hålla skenet uppe som den perfekta modern och mormodern. Vid snart 60 år har hon behovet att bekräftas som en fantastisk varelse, trots att det hon söker bekräftelse för inte alltid är hundraprocentigt överensstämmande med verkligheten. Fantastisk är hon, men kanske inte just på det sätt hon vill ha cred för..


Jag förstår inte räslan att inte anses som perfekt. Jag förstår inte behovet att bekräftas av utomstående som förträfflig. Hennes ena syster svarar "Nej, jag kan nte" eller "Ja, det går bra" när hennes dotter ber om barnvakt. Härligt. Raka svar, rak kommunikation. Inte trevande, tvekande och sedan en massa prat på jobb och bland släkt och vänner om alla uppoffringar man gör för sina barn och barnbarn.


Men nu har jag, som den storsinta person jag är, hjälpt henne att denna veckan vara just så förträfflig som hon vill att andra ska tycka hon är. Nu får hon vara mormor på nästan heltid. Vilken fin och underbar människa jag är!   


Och tack vare hennes umgänge med rövinet har hon lovat omvärlden att vara barnvakt. Och tack vare sin dotter får hon nu leva upp till sin förträfflighet.


Varsågod älskade mamma!  

Dessutom tror jag det gör dig gott att få lite rosé och rödvin emellanåt. Det verkar ta död på en hel del måsten.

Skål mor!

ANNONS
Av nobimbosallowed - 18 juli 2010 09:16

Jag är socialist. Inom socialismen finns många olika grenar.Jag skulle kunna kategorisera mig som socialdemokrat som skulle valt vänsterpartiet som tydligt andra alternativ. Eller som vänstersosse - vilket är rätt löjligt, för är du sosse så är du sosse. Påhittade titlar för att ytterligare dela upp oss och trasa sönder uttrycket: enade vi stå, söndrade vi falla.


Sedan finns det ju leninister, stalinister, kommunister etc etc. Själv nöjer jag mig med att vara socialist. Eller sosse.


Jag skulle också kunna kategorisera mig som (icke troende) kristen. Eller som ortodox, katolik, protestant, baptist etc etc, men jag nöjer mig med kristen.


Jag har valt att inte slåss med konservativa. Jag har valt att inte slåss med judar, muhammedaner, hinuder etc.


Visst kan vi diskutera och debattera. Men det viktigaste är respekten för varandra.


Jag sitter med i politiska församlingar där vi kan debattera hej vilt i salen och på fikarasten över partigränserna prata semester- och helgplaner, barn, favoritrestauranger, jobb och you name it.


Man måste nämligen se skillnaden mellan sak och person. Sverige har inte legat i krig på flera hundra år. Jag hävdar med bestämdhet för att "vi" har förmågan att se just skillnaden på sak och person. Vi glömmer det som varit för längesedan, och som vi ändå inte kan påverka, och går vidare med ambitionen att göra det bästa av situationen. Att utvecklas från där vi är nu.


Att vara feminist eller ickefeminist är långt mer kontroversiellt än vad jag kunnat föreställa mig.


Jag hade inte en aning om att man som feminist var tvungen att kategorisera sig ytterligare. Jag hade heller ingen aning om vilken ilska det väcker hos människor att vara feminist. Och vilken ilska det väcker att inte vara det.


Borgarna har valt att inte kalla sig feminister. Med några få undantag. Kloka människor som FP:s Birgitta Ohlsson hamnar ju lite i ett dilemma. Men hon är skicklig och intelligent och lyckas ta sig ur det på ett snyggt sätt. För tänk vad jobbigt det måste vara att faktiskt vara feminist men av princip inte få lov att kalla sig det.

Precis som att jag skulle säga: "jag är för nästan allt i SAP:s partiprogram men jag är inte sosse"...


Men saken är att jag skiter i ifall folk väljer att benämna sig som feminister eller inte. Däremot blir jag upprörd om man inte håller med om stora delar av vad feminismen går ut på. Om man gömmer sig bakom någon individ före kön. Individ före klass. Individ före etnisk bakgrund. Individ före sexuell läggning. Indvid före handikapp. Individ före ålder. Etc.


Självklart ska man alltid se till individen! Naturligtvis ska ingen hamna i skymundan.

Men först när strukturen är klar kan man unna sig det. Först när rättvisa och jämlikhet råder på alla områden är det naturligt att se individen i mängden. när vi byggt en fast och stadig grund där alla människors rätt är densamma. När inte längre djungelns lag "only the strong survive" är normen.

För än så länge är det det. Än så länge är du bättre som man. Du är bättre som etnisk svensk. Du är bättre som heterosexuell. Du är bättre som ung. Du är bättre som fysiskt och psykiskt hundraprocentigt funktionell.


En dag kanske jag inte längre behöver kalla mig feminist. En dag kanske världen är jämställd. Kanske är världen rättvis. kanske ser man till alla människors lika värde - oavsett vem du är. Men fram tills dess tänker jag banne mig vara feminist - utan närmare kategorisering.

ANNONS
Av nobimbosallowed - 14 juli 2010 20:45

Rankningen görs årligen över världens värst drabbade länder. I Somalia och i grannländernas flyktingläger tror man nu ha det som allra sämst i hela världen. Det pågår inbördeskrig mellan klaner och krigsherrar. Förutom att människorna riskerar livet i väpnade konflikter så är dessutom svälten svår. Tillgången till rent vatten katastrofal. Den bristande hygienen och smutsigt vatten leder till dödsfall i lägren.


Sverige har därför prioriterat asyl och uppehållstillstånd till somalier, etiopier och eritreaner.

Desperat har människor försökt sig ta hit - och till sina grannländer, och till övriga Europa, ja i princip överallt där det är om än så lite bättre än vad de har just nu.


Ofta kommer en kvinna eller man utan sina barn (eller med bara ett eller ett par) och utan sin äkta hälft. De anhöriga har sedan fått komma hit och familjen har varit tillsammans igen. Med rent vatten, med mat på bordet och med en vetskap att inte leva under dödshot.


Men nu är reglerna ändrade. Nu gäller inte längre somaliska identitetshandlingar. I teorin gör det fortfarande det - men itne i praktiken. Handlingar utfärdade efter 1991 gäller inte. Endast nytagna foton gäller. Eventuellt..


Nu ifrågasätts äkta hälfter. Nu ifrågasätts barnen till dem. En del av familjen lever visserligen i säkerhet - men utan resten av sin familj. Enligt nya regler från juli i år så nekas anhöriga att komma hit.


Vem i somalia som lever under svält i ett flykingläger kan gå till en fotograf och be att få ett nytaget foto? Hur ska man retroaktivt kunna ordna ett pass som är utfärdat före 1991?


Och hur vi här i Sverige värdesätta vår byråkrati så att den får lov att gå före medmänsklighet?

Hur kan man låta en mor till fem barn sitta ensam, eller med ett spädbarn med sig, i en lägenhet i Sverige många, många hundratals mil ifrån sina svältande barn och make?

Var är den humana hjälpen i det? Att "vara tacksam för det lilla" är ett hån och ett slag i ansiktet för dessa splittrade familjer. En ren katastrof.


Jag försöker tänka mig in i situationen att jag och mina barn levde under svält, med giftigt vatten som gör oss sjuka och med ständig risk att bli skjutna. Sedan lyckas jag med löften om ett tryggt liv för mina barn att fly till en säker plats. Jag åker först och banar vägen och lämnar det absolust käraste jag har, mina barn, min anledning att leva, hos anhöriga som lovar att ta hand om dem tills den efterlängtade tryggheten är ordnad. När jag väl har hittat tryggheten och lyckan och vetskapen att mina barn ska överleva så har myndigheten gjort en tvärvändning och skriker plötsligt: ICKE! Vi kan inte veta att dina barn är dina! Där blir det nej och tvärstopp!


Mitt liv skulle falla i spillror! Skulle jag ens orka att leva? Och skulle jag, utan (enl Sverige) gilitigt pass ens få lov att åka tillbaka till mitt land? Skulle jag någonsin få se mina älskade barn igen?


För sina barns säkerhet gör man allt. ALLT! Att sitta i en lägenhet med friskt rinnande vatten gör inte mig lycklig om jag vet att mina barn kan dödas, torteras eller förgiftas imorgon. Det gör mig till ett nervvrak. Till en djupt olycklig och deprimerad människa.


Kan vi inte bara lägga byråkratin åt sidan och se människan? Se de trasiga familjerna med trauma och svält och separationer bakom sig.
Låt de fattiga få komma. Låt de svältande få leva. Ge människan en chans!


Jag blir ledsen ända in i hjärteroten!



Av nobimbosallowed - 10 juli 2010 14:32

Idag hqr jag läst en mycket bra och intressant blogg om feminism hos Xecute. Vi tycker helt olika men ändå lite lika. Och det är intressant att läsa. Samtidigt så blir jag ARG! Inte på Xecute, utan på alla fördomar som lever kvar - både hos män och kvinnor.


Vaddå kvinnor trycker ner varandra? Visst finns det kvinnliga svin, precis som det finns manliga svin, den mest kända arten är mansgrisar. Men generellt upplever jag definitivt inte att tjejer är elakare mot varandra än vad män är. Ibland kan jag istället tycka att man går för långt att pusha fram en kvinna - just för att hon är kvinna snarare än för de kvalitéer som efterfrågas.


"Tjejer snackar mer skit än män". Hahahahahaha! Jag har varit i barnomsorg och äldreomsorg där 90% av de anställda är kvinnor.


Jag har varit på flera arbetsplatser där det varit runt 50/50 kvinnor och män.


Jag har också arbetat på verket - där 98% av arbetarna var män. Där snackar vi skvaller!!!!!

Skitsnacket var varken mer eller mindre på verket jämfört med vården eller 50/50-företagen, men skvallret; Oh my god!


Dessa män visste ALLT om ALLA - och pratade om det vitt och brett. Även för mig som inte ens visste vem de pratade om och som var fullständigt ointresserad. De gottade sig i detaljer. Sådant upplevde jag aldrig på någon annan arbetsplats.

Men detta handlar inte om männen på verket. Det handlar om fördomar som vi låter leva kvar. Att kvinnor skvallrar och pratar skit - medan män diskuterar.


Kvinnor snattrar, män samtalar.


På min fd fd fd arbetsplats så fick vi gå många jämställdhesseminarier då det var en viktig bit i mitt arbete. Jag minns två saker mycket väl.


1. Man använde sig av två identiskt lika fokusgrupper; män och kvinnor från resp samhällsklass, yrke och ålder etc. Den ena gruppen fick höra en debatt tagen ur verkligheten. Den andra gruppen fick höra samma debatt men där man röstvrängt rösterna så att kvinnorna blev mansröster och männen fick kvinnoröster. I första gruppen reagerade man på att en kvinna tagit för sig mycket. Slut på reflektioner.

I andra gruppen däremot så undrade man vad för slags debatt det varit och vem som ingick egentligen eftersom bara kvinnnorna kom till tals.

Hmm, ingen reagerade tvärtom på debatten där rösterna inte var förvrängda.


2. Två fokusgrupper fick läsa några kapitel ur en bok. Ena gruppens bok hade en manlig huvudperson. Andra gruppens bok hade exakt samma text men med en kvinnlig huvudperson - (förtydligar) man hade alltså endast bytt ut han till hon och Tomas till Maria.

Fokusgrupp 1 upplevde Tomas som trevlig och sympatisk. Fokusgrupp 2 upplevde samma person med med namnet Maria som alldeles för kaxig, självgod och inte särskilt sympatisk.


Att sedan påstå att allt är kvinnornas fel och att vi måste ta vår plats etc är ett alldeles för simpelt och fegt sätt att hantera det hela. För NÄÄ, så är det banne mig inte! Kvinnor måste vara superhjältar för att bli behandlade som en normalman. Och desutom granskas dessa kvinnor med lupp!


Annan studie (ej varit på seminarie utan sett på UR eller kunskapskanalen)från Uppsala (?) universitet: Flera par som ansåg sig hundra proecentigt jämställda söktes till studie. Paren intervjuades och fick sedan efter garantier på deras jämställdhet vara med i studien. Plötsligt fick de skriva ner ALLT de gjorde hemma. Lämna/hämta barn, klä barn, borsta tänderna på barn, potträna, packa gympapåsar, skriva inköpslistor, plocka strumpor från golvet, tvätta, hänga tvätt, sortera tvätt, diska, tömma diskställ, rengöra toaletten, sopa sand i hallen - ja allt man kan tänkas göra.

Det visade sig att i genomsnitt skötte kvinnan, i dessa hundraprocentigt jämställda förhållanden, hushåll och barn till 80%. Och båda var, på riktigt, chockade!

Så djupt sitter könsmönstret.


Och ärligt talat, skylla sig själva? Hur trött blir man inte på sig själv när man hör sin röst: Kan du hänga upp tvätten nu? Kan du diska så att jag kommer åt och laga mat?

Ibland lägger man ner och gör det själv för att slippa tjata. För man ska fan inte behöva tjata! Man blir på dåligt humör av att tjata. Man blir på dåligt humör av att inte tjata - och att göra det själv.


Och sedan undrar männen varför vi inte är kåta och glada.

Vi är svikna! Just därför. Ja, det är faktiskt ett svek att inte respektera sin partner såpass mycket att man är beredd att dela lika.  


Rom byggdes inte på en dag. Men om vi fortsätter att säga att vi får skylla oss själva istället för att se på bakomliggande problem så kommer Rom (i bästa fall) att förbli en byggställning. Och på en byggställning vill ingen leva!


Fundera, istället för att klnadra kvinnor som inte når den position hon önskar i hemmet, sociala grupper eller i arbetslivet, över hur vi kan bryta strukturen. Hur vi kan bidra till ett rättvisare samhälle. Hur vi uppfostrar våra barn.


För ta mig fan, en dag ska en tjej som hörs inte vara gåpåig, hon ska inte kritiskt granskas under lupp på jobbet medan de manliga kollegorna får gräddfilen förbi.


Hon ska inte behöva be sin partner att sortera tvätten eller behöva bistå honom med att skriva ner en inköpslista.


En dags ska kvinnlig humor anses lika rolig som män, kvinnlig idrott lika fantastisk som den manliga, att leka med dockor ska vara lika häftigt som att leka med bilar. En dag. Förhoppningsvis snart!


Feminist? Självklart! Skäms på dig, kvinna eller man, som inte är det!

Av nobimbosallowed - 9 juli 2010 20:20

En vän till mig har precis kommit hem från BB med sin nyfödda lilla dotter. Idag kom ett försiktigt sms: Hur funkade det att amma för dig?


Jag svarade att det funkade bra, förutom med yngsta sonen, trots att han inte ville göra annat än ligga vid bröstet. Så han fick modersmjölkersättning varvat med mjölken.


Då kom nästa sms: Åh vad jag blir glad! på BB fick de mig hela tiden att tro att jag var andra sorteringen bland mödrarna eftersom mjölken inte runnit till för mig och jag fick ha ersättning.


Jag kokar! Jag blir så förbannad så jag vill kasta saker omkring mig. AMNING ÄR INTE DEN NATURLIGASTE SAKEN I VÄRLDEN! Inte för alla. För vissa, ja. Men långt ifrån för alla.


Hur mycket ska man kämpa? Läste en blogg där präktiga mammor tyckte man skulle kämpa i MINST 6 månader och sedan en massa information om hur det minsann sedan sprutat mjölk ur brösten. Och alla som inte kämpade så var egoistiska, mindre intelligenta och på det hela rätt dumma i huvudet.


Ja men lägg ner!!! SEX JÄVLA MÅNADER! Ett halvt år! Jag ammade inte ens så länge när jag kunde.


"Ge dem inte ersättning, för då vill de inte ha bröstet sen!" Nä tacka fan för det, barn vill inte vara hungriga. Barn vill ha mat och kunna sova gott! Jag är helt för amning. Jag tycker det är skittöntigt och egoistiskt att VÄLJA att inte amma - särskilt när det är av ytliga skäl som att inte "förstöra" brösten. Gå och häng er alla bimbobrudar!


Men när man försöker och det inte funkar så ska inte en massa jävla moralpredikande amnings- eller bvc-sköterskor stå och hänga över mig och tala om alla fel jag gör och dra och slita i MINA bröst och MIN bebis och få mig att känna att jag är en dålig mor som "ger upp". De ska ge fan i att informera mig om alla (EJ bevisade) risker som följer om barnet inte får bröstmjölk.


Min BVC-sköterska var gammal, erfaren och klok och sa till mig efter tre månaders kämpande med amning, pumpande och ersättning: Lägg ner det här! Du måste orka. Detta är inte hållbart. Och du behövs. Du är den viktigaste just nu. Om inte du mår bra, så mår ingen i er familj bra. DU är viktigast.

Jag grät av lättnad av att höra en "myndighetsperson" säga detta.


För trots att jag är en tuff, självständig, egentänkande individ så sker någonting med oss när vi får barn. Och vi får hela tiden höra att vi inte duger om vi inte ammar. Detta gäller helt uppenbart oavsett vart i Sverige du bor. Och det är SJUKT! ABSURT! Jag vill t.o.m kalla det för maktmissbruk och myndighetsutövning.


Spädbarn behöver följande:

Kärlek, närhet, ömhet, mat, sömn, torra blöjor. Punkt!

De skiter högaktningsfullt i ifall maten serveras på silverfat, ur ett bröst eller ur en flaska.


Jag blir galen av ilska på de militanta fascistkärringarna som försöker bestämma över mödrarnas och barnens liv. Ge råd, fine. Ge stöd, fine! Men tala också om att jag är en precis lika fantastisk mamma om jag inte har tillräckligt med mjölk.Tala om för mig att modersmjölkersättningen till 99% har samma innehåll som min egen mjölk. Varför ska jag i samvetskval och känsla av otillräcklighet själv surfa runt på nätet och ringa experter på området för att få reda på fakta? Har inte amningssköterskor kompetensutveckling? Har de samma kursmaterial på dagens högskolor som det som användes på 30-talet?


En nybliven mamma har hormoner som dansar runt i kroppen. De dansar som aldrig förr. Utöver det har man den största omställningen som sker i livet; man har fått barn. En egen liten människa att vårda och älska, vars hela välbefinnande hänger på föräldrarnas agerande. Att då tala om för oss att vi inte kan ge vår älskade lilla bebis det den behöver är grymt, hjärtlöst och rent djävulskt.


Det finns så mycket annat att lägga fokus på. Så många barn som far illa - TROTS att de blir ammade.

För helvete, ha lite distans till livet kärringjävlar!!!



Av nobimbosallowed - 6 juli 2010 20:09

Idag har vi haft en spännande - eller snarare fasansfull - diskussion på mitt jobb. Vi är rätt många tjejer i ungefär samma ålder som jobbar där. De flesta av oss har barn. Tre ska ha nu, två för första gången och en för andra.


Dagens ämne:

Jämställdhet och barn.


Tjejer som plötsligt ser sig som sina mäns (eller snarare ALLA mäns) beskyddare och som tror att påpekanden om att jämställdheten lämnar en del att önska är direkta påhopp riktade mot just "deras" män. Tjejer som antingen lever i ett exemplariskt jämställt modernt förhållande, eller under förnekelse, eller som i sliter som djur för att hålla uppe skenet av Familjen Perfekt. Fru Perfekt på mitt jobb har redan två barn; en pojke på 10 år och en flicka på 7 år. "Och det räcker så bra så."


-Så är det INTE i min familj! Mina grejer är till och med VIKTIGARE än Petters! Jag går ut MYCKET mer än vad han gör.


Jätteroligt! Och underbart att höra.

- Vi delar på allt hemma. Ja, Petter gör nog mer än vad jag gör, för han ÄR ju så pedant.


Jättekul att höra! Det gläder en bitterfitta att höra om de helt jämställda förhållandena, som till och med verkar väga över till orättvisa för mannen. Så lite beklagligt kändes det samtidigt. En stund.


För sedan kom frågan: Packar han barnen gympakläder också?

- Nej, herregud! Han är så glömsk. Då skulle barnen aldrig få vara med på gympan.


Köper han kläder?

- Nej! Fast han vill nog tror jag. Det är bara det att jag bättre vet vad barnen behöver. Och det han föreslår är inte fint. Fast jag handlar så mycket till barnen att han vill att jag ska köpa något till mig själv någongång också. Att jag ska unna mig.


Är det han som skriver inköpslistan?

- Nej, men det är ju för att jag lagar maten. Och dessutom vet han aldrig vad jag är sugen på.


Nu var det inte längre roligt.

Hennes perfekta man är superduperjämställd - så länge han inte måste komma ihåg saker som rör barnen vill säga.

Eller måste ta ansvar för inköp.

Och dessutom är han inte betrodd att utföra vissa uppgifter.


Han slipper undan sitt pappa/partneransvar- och hon hindrar honom från att ta stt pappa/partneransvar.


Se där ja! Världens mest jämställda par, där livet leker och allt är perfekt är ett par som i allra högsta grad stångar sig blodiga för att hålla fast vid gamla goda traditioner.


Länge leve könsroller!

För Gud vad bra det blir när alla vet hur vi ska vara och vad som förväntas av oss.


Upprorsmakare, rätta er i leden! Och minns, att den som gapar efter mycket, joodå, den mister ofta hela stycket.


Och kom ihåg, ställ inga krav på barnens far! För inte kan väl en vuxen man kunna komma ihåg läxor, gympakläder, tandläkartider? Och inte kan du begära att en vuxen man ska veta att din sjuåring förmodligen ligger kring storlek 122.


Och visst är det väl ändå märkligt att vi som bara vill ha rättvisa, men är av det kvinnliga könet, kallas för bitterfittor och ärkefeminister?

Medan män däremot, med samma ambitioner, är solidariska och demokratiska och förändrings- och förnyelsebenägna. Ja nästan heroiska faktiskt.


Länge leve könsrollerna! Nu befäster vi dem, tillsammans - en gång för alla!!




Av nobimbosallowed - 6 juli 2010 18:55

Jag har alldeles nyss varit med om något mycket, mycket märkligt.


För flera år sedan, innan jag fick barn, så drömde jag om ett hus. Jag såg bara huset utifrån men blev förälskad och köpte det. I drömmen alltså. På huset hängde en gammal metallskylt som jag beslutade skulle få vara kvar. Jag minns huset från vägen, den grönskande trädgården på husets baksida. Och plötsligt, som så ofta i drömmar, var huset inte längre mitt utan mina föräldrars. Jag fick kaffe i ett kök med träsoffa och trasmatta.

Slut på detaljer.

Slut på dröm.

Men huset i drömmen etsade sig fast i mitt minne.


Idag gick jag in på Facebook. En av mina vänner hade blivit vän med en gemensam bekant till oss, som jag inte är vän med. Jag gick in och tittade på hennes sida.

Det första jag ser är huset i mina drömmar. Där bor hon! Hon har köpt det och gjort om det till ett vandrarhem. Och på gaveln hänger en gammal metallskylt. Från en gammal mack. Vad "min" skylt var för något har jag inte en aning om - och det kvittar! För saken är att jag har i drömmen träffat på ett ett hus som uppenbarligen finns i verkligheten, men som jag aldrig ens varit i samma stad som, och som min bekanta har köpt.

Hur "hennes" hus ser ut inuti har jag inte en aning om, men fasaden och trädgården och skylten går inte att ta fel på.


Livet är allt bra märkligt...

Av nobimbosallowed - 5 juli 2010 21:11

Jag förstår att det är en fin komplimang att få höra: "Jag fattar inte att du är singel!" där man syftar på min förträffliga person.

Jag brukar kontra med att just därför är jag singel. Det finns ingen god nog åt mig. :)


Men ärligt talat, visst är det helt underbart att vara älskad och åtrådd och ha någon vid sin sida som man kan lita på och ha kul med. Men vägen dit.... Den känns alldeles för lång och krånglig.


Det är bara att inse, jag har ett par småbarn hemma som inte tycker att sömn är det roligaste som finns. En av dem kräver ständigt min verbala uppmärksamhet. Den andre min ständigt fysiska uppmärksamhet. Sex är liksom inget som jag tänker på.

Eller jo, det kan hända att jag tänker på sex. I form av "Guuuud, vad skönt att bara kunna gå och lägga sig och SOVA! Inga krav på att vara glad, fräsch och kåt." Jodå, man är ju rena sexatleten....


Självklart gillar jag sex. Men jag är för tillfället en helt assexuell varelse. Det finns ingen som helst risk att någon skulle göra en pinsam upptäckt och hitta en man i byrålådan. Där finns nappar. Och ett nässpray. Jäpp, sexigt värre!


Det hände för si så där ett och ett halvt år sedan att jag tänkte att nu jävlar får det vara slut på min tvååriga celibat. Raggade upp en gammal flirt (som inte krävde att man ordnade barnvakt, gick på dejter, trevade sig fram och blablablablabla). En tonårskärlek jag visste skulle falla för min charm. Allt gick som jag hoppades på och vi gjorde upp villkoren; bara på kul och bara sex. Och det var skitkul! Han är fantastisk. Både som person och som älskare. Men...


Jo men tjenare! Det funkade i ett halvår. Förpliktelserna kom. Man "måste" helt enkelt träffas när båda har chansen. Man får inte träffa andra - även om villkoren löd att det var helt ok, bara vi talade om det för varandra. En dag började killen, efter några glas vin, att prata om hus och trädgård där våra barn kunde leka.

Så nära hjärtinfarkt som jag var då har jag nog aldrig varit varken förr eller senare. HUS????? Vi skulle ju bara ha sex! Att dra sig ur blev plötsligt som att göra slut. Jag upprepar: Vi skulle ju bara ha sex!


Men saken är att jag orkar inte engagera mig! Jag orkar inte med att dejta och vara pigg och kåt och glad. Att alltid vara sprudlande (det lämpar sig liksom inte att vara joggingdressklädd, gäspande och vardagsgrå på första dejten) och rolig och spirituell.

Och jag orkar inte med besväret att tigga om barnvakt till påhittade ursäkter (för man vill ju inte heller säga att man ska ut och ragga till sina föräldrar - inte av prydhet utan av integritet, känslan att faktiskt få vara vuxen med ett liv där de inte känner till alla detaljer) eller att irritera sig på barn som inte somnar i tid, inte kunna somna med barnen för att vara vaken och ringa som utlovat.


Dessutom så trivs jag så himla bra! Jag har ingen, utöver mina barn, att ta hänsyn till. Jag har ingen att kompromissa med. Jag har bara mina barn och mitt eget välbefinnande att tänka på.


Visst kan vi leva i en bubbla ibland; vi mot världen. Det kanske inte är skitbra. Men det får vara så. Ett tag.


När jag känner att jag måste ha en famn i soffan att krypa in i och att jag inte kan leva en dag till om jag inte har en naken man i sängen, den dagen då ska jag gå sminkad till jobbet varje dag, situppa bort min gravidmage som ockuperat min kropp, och vara charmant och bara precis laaaagom kaxig mot alla jag möter.


Men just nu så trivs jag förträffligt i mitt eget sällskap. Jag är charmant mot mig själv. Så himla trevlig att jag själv nästan blir lite förälskad. För gud vad jag kan och vet mycket! Och rolig är jag med. Och snygg!


Så än så länge går jag och lägger mig i min übersexiga t-shirt från peab, i mina skrynkliga lakan och trängs med två pyjamasklädda pojkar och proppar in en napp och servar med vatten när det gnys i sömnen.


Ung och kåt? Tack det är bra. Men hörde jag någon säga rödvin?

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se